Borde inte alla människor vara värda ekologisk mat!?

En av mina äldre vänner har tonårskillar till barnbarn. Familjen bestämde sig för att äta ekologiskt och kollade naturligtvis hur mycket större kostnaden skulle bli. Det blev inte dyrare. Hemlagad mat på ekologiskavaror mättar helt enkelt mer så det blir inte dyrare, även om det kan se ut så när man står i affären och ska handla. Mat utan gifter och med mycket näring bör göra att vi inte behöver så mycket mat och inte blir så tunga. Var inre organ lär jubla när de inte behöver slåss med massa bekämpningsmedel för att få vad de behöver och lär hålla sig i form längre. Borde inte alla människor vara värda ekologiskt? Borde inte våra barn få möjlighet att inte äta gifter? Varför kräver vi inte att skolorna ska servera ekologisk mat? Hur ser vi på varandra, på människovärdet och på oss själva när vi väljer att äta sådant som är giftigt för kroppen? Vad kommer vi att få för sjukdomar? Kommer vi att kunna få barn? Och de som skördar frukten, grönsakerna, kaffet de behöver inte heller umgås med bekämpningsmedel om vi bara handlar ekologiskt. Finns det egentligen någon anledning att inte äta ekologiskt?

Diagnos, störd eller naturlig mångfald?

En ung tjej blir lättad över att få diagnos för då kan hon få jobb genom arbetsförmedlingen. Som helt "normal" så finns ingen hjälp att få. En del föräldrar blir lättade då deras barn får diagnos för då får barnen extra resurser i skolan och har möjlighet att följa med i undervisningen. Vad bygger vi för samhälle när man måste ha en diagnos för att få hjälp och stöd eller helt enkelt ett jobb? Jag vill gärna tänka att vi alla är olika och att vi behöver mångfalden. Vi kan väl alla känna igen oss lite i någon diagnos och har väl alla våra egenheter eller är lite störda på olika sätt, mer eller mindre. Handlar det inte mest om att hitta rätt plats för var och en? Flera jag pratat med har blivit lättade av att få en diagnos för då får de en förklaring till varför de känt sig annorlunda eller reagerat häftigt i olika sammanhang. Det förstår jag. Men när frågan vilken diagnos har han blir alltför vanlig så kan jag inte låta bli att undra hur det ska sluta. Jag undrar om vi alla har någon diagnos snart. När jag hör om alla barn och vuxna som får diagnoser så undrar jag vilken diagnos jag skulle få om jag testades.

Nytt år och nya möjligheter

Jag har en vän som hade ett tungt är förra året. Mannen i hennes liv dog. Ingenting var som vanligt Hon tappade lusten till det mesta. Nio månader senare. Nyårsdag- Och hon bestämmer sig plötsligt för att hon måste börja ett nytt liv. En känsla att hon måste göra nåt. Hon möblerar om. Ommöbleringen blir bra och av detta får hon extra energi och börja baka. Och så rullar det på. Det nya livet har börjat. Jag pratade med en ung man som sitter fast i sina drömmar och fantasier. Det händer inget av det han vill. Han är osäker och tvekar. Så pratar vi om vad han vill och vad han är bra på, vad han har gjort och kan tänka sig att göra för att livet ska bli som han önskar. Så säger jag lite skämtsamt att han kan lämna rapport om några år. Då blir han genast kraftsfullare i rösten och säger att så lång tid ska det inte ta. Under 2014 ska det ske. Detta önskar jag alla, ett nytt år, nya krafter och nya möjligheter!