Visst är våra kroppar spännande!

Det är fantastiskt att man kan springa 3 kilometer på bara adrenalin. Det gjorde jag när jag hade haft ett jobbigt samtal och var adrenalinsprängd. 3 km utan att ens bli svettig.
Efteråt var all irritation och spänningarna i nacken borta.

Visst är våra kroppar spännande!

14 minuter i en roddmaskin fick mig att tänka klart. När huvudet var alldeles fullt av tankar om allt jag förväntades göra, måste göra och jag dessutom kände mig maktlös i en relation så kom stressen. Jag kunde inte tänka en klar tanke. Allt bara snurrade.

Då sa min jobbarkompis; Tomas: - Kom så drar vi och tränar!

 Jag sprang några minuter på löparbandet och sen satte jag mig i roddmaskinen och tog i allt vad jag kunde.. Efter 14 minuter var jag helt slut och jag kunde börja tänka klart. På väg tillbaka såg vi en tidning om träning. Där stod det att arbetsgivaren tjänar 8 gånger insatsen då man låter sina arbetstagare träna.
Det är helt uppenbar sanning förstod jag. Jag kunde åka tillbaka till jobbet och göra det jag skulle.

Jag kunde tänka klart!

Våra tankar och känslor mår bra av rörelsen. Något händer i kroppen. Vi vårdar vår själ genom att till och med utmana kroppen till bristningsgränsen ibland.

Det är själavård!

Mobbing, försvar, förklaring och förändring

Ta ingen skit! Det är lätt att säga, men svårare att göra, framför allt när man är i en beroendesituation. Man ska ju gå kvar på skolan/vill ju ha jobbet kvar, och man vill inte att situationen ska bli värre. När jag är utsatt behöver jag hör av andra att det inte är okej det som sker. Snälla, säg det, om du tycker det. Min vän berättar hur hon blivit mobbad på jobbet, hur det tärt på de som blivit utsatta och hur ingen chef tagit tag i situationen. Det är svårt att se hur vi vuxna kan var förebilder för våra barn och ungdomar när detta sker mitt ibland oss, på betald arbetstid. Friends är på skolor och pratar om mobbing, vi läser om mobbing och hur dåligt man mår både som mobbare och mobboffer. Men hur ska vi komma in i vanan att försvara den svage och tydligt tala om vad man ser, vad det är som pågår, och hur man uppfattar det. Det är ju egentligen enkelt att utgår från sig själv och vad man skulle önska att andra gjorde för mig i den situationen. Vad hindrar mig att lägga mig i och säga något? Rädsla för att det ska bli värre eller för att jag ska bli utsatt själv? Kan det bli värre än det är? Sanningen ska göra er fria, sägs det. När sanningen är olika beroende på vem man pratar med så är det inte lätt att veta vad man ska tro. Ska människors tidigare upplevelser få vara ett försvar eller en förklaring till vad  de gör? Är det ett försvar kan de få fortsätta som de gör, är det en förklaring kan man kräva att de bearbetar det som varit och beter sig korrekt. Man ska inte behöva ta skit. Sedan kan man behöva välja sin fejder för att orka.  Människor man inte träffar så ofta och inte är beroende kan man ju ha överseende med, men de man träffar dagligen kan  totalt äta upp ens energi och livsvilja. Tillsammans måste vi kunna förändra på detta, eller?