Världens fest med 1200 ungdomar - kärlek och fred

Det är väldens fest och 1200 ungdomar som kommer till Tegelbruket i kväll. Man får prova aktiviteter och blir bjuden på fika.

Tro möter tro har delat ut rosor med en skriven hälsning, Kärlek och fred, på olika språk.

Det är faktiskt feststämning, så jag har lite svårt att koncentrera mig på att skriva en blogg.Det är kul och det är ungdomar från olika håll i vår värld som bara ger en fantastisk stämning.

Ett gäng ha varit här i drygt ett år och skämtar om orginalsvensken som räknar minuter. Ja ibland är det nyttigt att få lite distans till sig själv.

Nu, mer fest!

Jag förstår inte varför folk är så spydiga

Jag lyssnar på Mickael när han sitter och spelar. Just nu är det League of Legends. wtf your fu** noob go play mario. Go kill yourself!
Det finns en konsekvens när man möter andra i spelvärlden. Man får vara beredd på att folk säger vad som helst. Jag måste vara väldigt duktig för att veta att jag har en plats i laget. Och är jag inte tillräckligt duktig kan jag bli kallad vad som helst. Det är svårt att leta upp matcher med bara nybörjare. Nu sa jag att jag är nybörjare ändå kom den där ramsan. What the fuck! nybörjare'. Gå och spela ett barnspel! Gå och dö! Man kan spela på träningsläget, mot själva datorn, och då inte lägga någon prestige i det eftersom in förlust inte påverkar någon annan. Man måste ändå vara nybörjare nån gång. Ska det verkligen vara det normala att mötas av wtf...? I spelvärldarna finns en kultur som växt fram där man uttrycker sig, kanske som den identitet man skapat när man spelar. Man tänker inte att någon annan tar skada. Man tänker bara att man ska vinna. Ger man sig in i spelet förväntas man klara det, vara duktig, Drar man ner de andra i laget får ju fundera på om man ska sluta. Visar man att man är duktig blir man tillagd. Det är bara att spela, öva tills man blir bra och då får man respekt. Marre säger att hatet har blivit mycket värre på tre år. Han tycker det är skittrist och spelar inte längre. Det är ingen lek!

Uppbrott

Vi står och tittar på segelbåtarna vid Saltsjö pir. Solen skiner, det är lätt vind och en segelbåt lägger ut. Det är vackert och harmoniskt Bredvid mig står K . Han har åkt båt över medelhavet. Vädret vet jag inget om, men de var alldeles för många i båten.
Det är vackert men påminner om något skrämmande.

Jag sitter i köket och pratar med Y. Han måste måste flytta. Han kan inte gå kvar i gymnasiet här Han kom ensam och nu när hans föräldrar är här då ska de ansvara för honom. Problemet är att de bor på migrationsverkets boende långt bort där det är 2 timmars restid till närmsta gymnasieskola. Han måste bryt upp från en plats där ha bott några år och lärt känna.
Det är upprörande och sorgligt.

Jag ska också flytta, men för att jag vill, för att jag önskar att vara på en ny plats.
Det är lite oroligt, men mestspännande.

Uppbrott sker väl alltid med en viss vånda. Man vet vad man har men inte vad man får. Uppbrottet kan innebära saknad och sorg eller ny inspiration.
Det är ovisst.

Vi är olika. En del människor är platsbundna och vill gärna ha saker som de brukar. Andra söker nya platser och nya utmaningar.  I skriver att världen är stor och full med människor. Man kan alltid träffa nya vänner och det finns otroligt vackra platser. Det finns alltid något för alla.
Det är förväntan.

L skriver att uppbrott, oavsett anledning, handlar om att börja på nytt, hitta det som är vackert där man är, dit man kommer. Och vad kan jag göra för att göra mitt till ditt och skapa en gemensam hemkänsla?
Det är att börja på nytt.

Y suckar. Han vill inte börja på nytt där borta. Börja på nytt igen.
Det är en del uppgivenhet.