19 år och ni måste tro mig

tåls att läsas flera gånger.

Jennifer Jonsson

Såhär är det:
Jag är 19 år, jag har en hud som att jag vore 1 år, men en kropp som att jag vore 80 år. Det är tyvärr ingen överdrift. Grejen är den att jag har Ehlers Danlos Syndrom. Jag gissar att få av er har hört talas om den. Det är så att EDS är en led- och bindvävssjukdom. Vet inte om ni hört talas om att bindväven sitter i HELA kroppen, alltså påverkar sjukdomen HELA kroppen. Jag har inte heller så pass mycket kollagen i kroppen som gör att min kropp hålls ihop. Muskler och leder jobbar helt för sig själva.
Många påstår att jag inte SER sjuk ut, alltså kan det vara omöjligt att sjukdomen gör mig så illa. Men om vi säger såhär: du SER inte ut att vara en idiot, alltså är det omöjligt att det inte finns någonting i din hjärna. Förstår ni?
Att ha en kronisk, osynlig sjukdom är hemskt. Att inte bli trodd av vänner, bekanta och läkare, det hemskt.
Så om jag säger att jag är trött efter att ha jobbat en dag, eller gått på stan, så kan jag lova att någon säger: men jag är också trött, varför skulle inte jag få ta en nap lika gärna som dig? Nej för att min kropp jobbar +-3 gånger så mycket som din. Jag lever med någonting som du som frisk ALDRIG kan förstå. Jag är inte slö om jag ber dig ge mig ett glas vatten om jag sitter 4 meter ifrån kranen, det handlar om att jag måste tänka på allt jag gör, och jag frågar dig för att jag hoppas att du har någon form av medkänsla.
Om vi har bestämt att träffas en dag, och jag har för ont för att gå på stan, gå på bio eller ta en fika, så är det så, och ni måste tro mig. För jag tycker inte att det är roligare att sitta hemma och äta smärtstillande istället för att träffa dig, jag lovar! Istället får du jättegärna fråga om du får komma hem till mig. Jag sitter gärna i min säng och pratar om allt. Det smittar ju liksom inte.
Och juste, om du inte äns kan uttala min diagnos, så kanske du inte har tillräckligt med info om vad sjukdomen gör med mig, så snälla, kom inte och ge mig massa förklaringar, tips och råd ang. sjukdomen. Det kanske fungerar för dig, eller din mammas mosters man som har "nått liknande" men jag har förmodligen provat. Jag har rätt stor koll på hur jag mår oså
Jag hoppas att du som läst igenom allt kan få lite mer förståelse för mig, mina vänner med EDS och med andra osynliga sjukdomar. Och som jag sagt tidigare, ni får gärna ställa frågor, eller kolla upp vad det finns för symptom och så. Tack för att du läste!

Vita lögner. Av vilket skäl och hur mår din själ?

Jag måste väl inte berätta allt för alla. Alltså drar jag till med en vit lögn för att slippa berätta. Det är bekvämt för stunden. Nästa gång man berättar måste man komma ihåg vad man "vit-lögnat" om och det kan vara svårare. Och vad gör det med själen, att inte kunna stå för den man är eller vad man gör, vilka man träffar eller vad man har för åsikt? Att inte kunna vara sann och genuin människa.

När jag använt mig av en vit lögn för att komma undan drabbas jag av skam och tänker detta var väl onödigt. Jag lider mer av konsekvensen av en vit lögn än det samtal eller den diskussion som skulle uppstå om jag sade direkt som det var. Varför ljuga om att man sålt TV när man säger upp TV-licensavtalet när man inte ska använda TV:n för att man flyttar till en som har TV-licens? Det finns ingenting man behöver skydda. Varför ljög jag om var jag träffade min vän? För att jag inte orkade förklara att det inte blev som planerat och att jag inte berättade det för att jag inte ville att du skulle veta det.
Av någon anledning framkallar vissa situatuioner att man känner sig skyldig och inte vill berätta som det är. TV-licensen försöker en del smita ifrån. Därför kanske min vände kände sig skyldig, fastän han egentligen  inte tänkte smita från något. Jag kände mig skyldig för att jag inte berättat tidiagre, men det var ju inget som behövde vara hemligt. Det blev bara fel från början och så skäms man och så vill man komma undan så fort som möjligt och inte trassla in sig. De flesta av oss känner nog ett obehag efteråt. Jag undrar om det finns de som inte känner något obehag.
När man börjar undanhålla saker för vänner, arbetskamrater och familj. Vad handlar det då om? Vad är det man inte kan stå för, skäms för? Och vad leder det till? Vad är det som gör att jag inte stå för den jag är och vad jag gör? Osäkerhet hos mig själv som leder till osäkerhet hos dem som avslöjar mina vita lögner. Det kan urarta till att jag tappar tilliten för den som dra vita lögner för mig. Vad vill hen dölja för mig. Och varför? Det lär inte fördjupa relationerna man har. Kanske det är det man vill medvetet eller omedvetet? Det handlar inte bara om skälen till att jag ljuger utan vad händer med min själ. Min själ utarmas, jag blir inte längre jag, utan suddig. Suddig för mig själv och andra. Sudda! Sudda ut mina vita lögner. Jag vill inte ha dem!