Ett öppet sår blöder där den man älskar satt fäst..

Visst är det märkligt att någon man kände så varmt för plötligt kan börja kriga! Vad är det som händer när man gör slut, separerar? Människor som älskat varandra krigar, eller den ene älskar fortfarande och den andra utnyttjar det och tar fördelar, eller ger upp och låter den andre ta mer pengar eller grejer bara för att det ska bli lugnt. Hur kan människor som velat varandra väl plötligt utnyttja varandra? Är man desperat och besviken och gör revolt, precis som de flesta gjort mot sina föräldrar? Känslorna far iväg. Man skäller fast man egentligen älskar, men man måste ta sig ur närheten till den andre och bli fri. Den man älskar blir man arg och besviken på . Om man inte har så starka känslor för en människa så bryr man sig inte lika mycket. Det spelar inte så stor roll och man kan sakligt och lugnt säga, nej eller ja. och gå vidare. Hur gör man om man vill fortsätta att vara vänner? En del kan och har stor glädje av avarandra eftersom man känner varanra så väl. Det önskar jag många jag känner. Andra blir som man säger i Norge "kampkåta krigare". men det handlar väl mest om när man har barn och måste komma överens. Aj vad barnen kommer i kläm då. Konsten är väl att förlåta oh gå vidare, för allas skull, inte minst ens egen. Men att slitas loss från den man älskar är inte lätt. Ett öppet sår blöder där den man älskar var fäst...

Gapet ett stöd till dig som anhörig

När någon nära anhörig visar sig vara sjuk vill jag fnnas där och hjälpa. Jag vill veta vad sjukdommen innebär. Vad kan man göra? Vad kan jag göra? När jag var tonåring och min mamma inte var sig själv efter en svår bilolycka gjorde jag vad jag kunde. Jag tänkte inte ens på att de kanske fanns andra i liknande situation. Jag bara levde på. Hade någon sagt till mig då att jag kunde prata med andra som fick hjälpa sina mammor hade jag nog hängt på. Hade internet och Gapet funnits hade jag nog hängt där endel för att kunna prata med någon som förstår hur det är, hur det känns när man blir och ledsen. Det tar både tid och kraft att var nära och hjälpa den som är sjuk. Vill berätta om Gapet som en möjlighet. En sida för anhöriga. Där finns länkar och information, grupper att ställa frågor i och jag kan hitta någon att skriva till som vet, förstår och kan stötta. Man kan gå in på sidan och titta. För att bli medlem måste någon introducera och logga in dig. Det är för att alla ska veta att det bara är seriösa medlemmar. Jag är en av säkert 30 inloggare i Örebro och vi finns lite här bland anställda som träffar anhöriga i kommun och landsting. 35 kommuner finns med i Gapet idag. Bor du i en av dem så ta chansen för det kan bli himla tungt att vara nära anhörig när någon är sjuk länge.

Den delen av mig ni inte visste om

Har sett Sara Stilles berättelse på facebook - Den delen av mig ni inte visste om. Hur hon vågar anmäla våldtäkt och att han faktiskt blev anhållen samma dag hon anmälde. Hon berättar sin historia, 4 år av tystnad och så ett sms som fick henne att förstå. Sedan anmälde hon, var med i rättegång och nu är han dömd till fängelse. Sara vill uppmana alla att våga anmäla, att våga berätta. Vi bär nog alla på saker vi helst inte berättar om. Kanske är det något som borde ha anmälts. Kanske är det jag som blivit utsatt eller jag som utsatt någon annan. Hur kunde jag hamna i detta?  Man skäms. Kanske borde jag ha sett signaler och anat att det var något som inte stämde. Jag är otroligt imponerad av de som vågar berätta och hoppas att människor runt omkring kan ta emot denna berättelse på ett bra sätt. Några kan bli rädda och försvinna och andra kan komma med giftiga kommentarer. Så finns det dom som inser att det kunde varit de själva och som förstår hur de ska stötta och finnas där bredvid. Jag önskar att jag kan vara en  som lyssnar och finns där när det behövs, och som också vågar dela det hemska när det behövs. Vi har så mycket att lära av varandras mörka erfarenheter, men det är nog för sällan vi pratar om dem.

Om ovanan att prata om psyket, rädsla och kontrollbehov

Det är lätt att berätta att man varit hos skolsköterskan eller på vårdcentralen för att det gjort ont i handen, foten eller magen Det är svårare att berätta att man blir orolig över saker som att ringa sin kompis, att man är rädd för att gå över torg eller att man måste kontrollera olika saker tvångsmässigt och inte kan hantera sin ilska när andra inte gör det som är viktigt för en själv. Psykisk ohälsa är vanligt. Nästan alla känner någon inom familjen, släkten eller någon vän som inte mår bra psykiskt. men man pratar inte om det. När man frågar: -Hur mår du? så handlar det mest om kroppen, om knän och rygg, inte om rädsla, ångest och otäcka föreställningar som kommer upp i huvudet. Vi är ovana att prata om psyket, rädda för det okända, rädda att inte vara som alla andra. Alla har ont  foten någon gång men alla har inte ett överdrivet kontrollbehov någon gång. Är det så? Om vi lyckades ändra attityden till psykisk ohälsa så att det blev lika ok att gå till sin terapeut som till sjukgymnasten eller gymmet så skulle det vara annorlunda. Väldigt få säger att det inte hjälper att motionera och jag skulle önska att lika få skulle säga att det inte hjälper att gå till terapeut eller psykolog. Tänk vad mycket lidande som skulle försvinna. Tänk vad mycket energi som skulle frigöras och i stället kunna användas för att ta hand om varandra och göra vår värld till en bättre plats att leva på.Som alla andra är vi ändå inte, varken du eller jag.

Uppskatta föräldrar?

Satt nu efter jul och kollade runt på olika bloggar, videoklipp, forum etc och insåg en sak. Vad har hänt med dagens ungdomar?
De visar upp grejer och sådant de fått nu i jul, inget konstigt med det då. Men sedan i slutet kommer kommentaren "Was that it?" Är verkligen ungdomar så bortskämda?
Kollade en killes blogg, han hade fått en iPhone 5, en ny dator + massor av annat. Sedan i slutet av inlägget så kommer hans kommentar att han tycker att föräldrarna är snåla? SNÅLA?
Men lilla gubben, väx upp!

Insåg verkligen då hur många föräldrar som inte blir uppskattade. Förstår att många tänker nu, mina föräldrar försöker inte ens. De visar inte att de älskar mig etc. Det finns ju också föräldrar som inte ens borde få ha titeln förälder. Sorgligt men sant. Men nu pratar jag om de som verkligen försöker och vad får de egentligen tillbaka? Inget.

Tycker att de bortskämda ungdomarna borde kanske kolla runt sig. Ni har tak över huvudet och någon som älskar er och tar hand om er. Finns barn som har inget av det och ni tycker era föräldrar är snåla?

Hoppas att ingen tagit illa upp men tycker verkligen att föräldrar förtjänar så mycket mer än vad de får tillbaka från oss.
Så kom ihåg, en kram här och där, en kommentar om hur mycket de betyder för er skulle väl inte skada?
Ska då bara säga att jag hoppas alla har haft en toppen jul och så håller jag tummarna för en god fortsättning!

/Isabelle

Nyårslöftet - se mig själv och få världen lite bättre

Jag brukar inte tillhöra dem som  ger nyårslöften. Ta tag i saker behöver man ju göra hela året, men i år har jag tänkt efter mycket under julen och nyåret. Helgerna blev inte alls om vi planerat och som jag hade tänkt mig. Jo delvis, men på grund av det som hänt fick jag fler djupa samtal med goda vänner. Finns det något härligare än goda vänner som ärligt säger vad de tänker! När jag själv inte ser vad som är bäst för mig, när jag håller fast vi något som inte är bra för mig. Då kan de få mig att se klart. Åtminstone för stunden. Jag inleder det nya året med sorg och melankoli. Mitt i allt ser jag att jag lär mig mycket om mig själv och människor runt omkring mig. Nu gäller det att fatta rätt beslut med hjärtat utifrån kloka råd och magkänsla. Hjärnan i hjärtat, huvudet och magen ger dock olika besked olika tider på dygnet. Löftet då. Jo löftet kan handla om att ta de varningssignaler jag får på allvar och tänka på dem från olika synvinklar, själv och med hjälp av andra.

Vi får så mycket signaler från vänner, barn, våra kroppar. Att lyssna till dessa signaler och ta vara på alla kloka människor runt omkring kan vara ett bra löfte för mig och kanske för dig. Kanske kan vi få världen lite bättre.