Gud frågar efter oss. Precis som vi är

Nu ska jag göra något jag inte gör särskilt ofta. Jag ska ha en ganska personlig predikan. Jag tänkte nämligen berätta en sak för er. En berättelse om fjärde advent för sju år sedan. Då var jag nitton år. Jag hade ganska nyligen bestämt mig för att bli präst och var fortfarande rätt osäker på alltihop. Nu var det fjärde advent och snart jul. Jag gick i en annan kyrka än jag brukade göra. Vid den här tiden tänkte jag nästan hela tiden på att bli präst, om jag skulle bli präst, när och hur jag skulle bli präst. Det gjorde jag även under den här gudstjänsten. Predikan var, som jag minns det, egentligen inte särskilt bra. Två personer liksom återberättade historien om hur Maria träffar ängeln Gabriel, som säger att hon ska få barn, och att barnet ska heta Jesus. Och hur Maria bara, men det går ju faktiskt inte. Jag kan inte vara gravid. Och ängeln bara: Jo, Gud fixar det. Jag lyssnade sådär halvuppmärksamt, men när jag körde hem i det snöblandade regnet i mina föräldrars bil var det något som hade fastnat, trots att jag hade hört berättelsen så många gånger. Maria protesterade. Försökte komma med logiska argument. Det går inte. Jag kan inte. Då sa inte ängeln: Jo, du kan visst. Kom igen, tro på dig själv. Utan snarare, nej, du kan kanske inte ensam, men tillsammans med Gud kommer det att gå bra. Då sa ängeln, nej, du kan kanske faktiskt inte nu, men Gud som kommer att se till att du kan när du måste. Jag skulle ha blivit präst med eller utan den där fjärde advents-söndagen 2008, det tvivlar jag inte på. Men det var där och då jag lärde känna Maria som förebild och det var där och då jag förstod hur modig hon var som gick med att föda Guds son. Maria saknade, som vi brukar säga, förutsättningar. Hon var ung. Hon var kvinna. Hon var ogift. Hon var ensam. Det var livsfarligt att föda barn på den här tiden. Kvinnor dog. Ofta. Det var smutsigt, mörkt och om något gick fel fanns det inte mycket man kunde göra. Men poängen är inte Marias ja (faktum är att den bibeltexten vi just läste inte ens innehåller något ja, Maria hinner inte svara) utan poängen är att hon aldrig var ensam. Gud överger henne inte efter ängelns besök så att hon får klara sig bäst hon kan. Samarbetet slutar liksom inte med att Gud ber henne göra något. Det börjar där. Maria är inte redo när ängeln kommer. Så är det. Maria hinner bli redo, tillsammans med Gud. Man kan ibland säga ja först och lära sig det man behöver veta sen. I världen, i samhället, i kyrkan, är unga kvinnor bland de mest utsatta. Oftast är det inte jag. Jag har nästan alla privilegier som finns. Det vet jag. Men i världen, i samhället, i kyrkan, är det unga kvinnor som är blir kallade duktiga om de gör något bra. I världen, i samhället, i kyrkan är det unga kvinnor som lär sig att inte ta för mycket plats. Inte låta för mycket, inte synas för mycket och inte störa för mycket. Det är unga kvinnor som lär sig att deras kompetens mest är ett problem och ett hot. Det är unga kvinnor som lär sig att varje gång de lyckas är det en överraskning och varje gång de misslyckas är det en bekräftelse på vad alla redan misstänkte, att hon klarar nog faktiskt inte av det här. Hon är för ung, det får man ha förståelse för. Bara en liten flicka. I världen, samhället och kyrkan föds det barn som inte alls var planerade till föräldrar som kanske inte alls verkar ha förutsättningar att klara av det. Barn till tonåringar. Barn till flyktingar. Barn till ensamma unga kvinnor som den etablerade vuxenvärlden tittar snett på utan att veta någonting om deras bakgrund. Var inte rädd, Maria, säger ängeln. Det behövdes nog. För när hela världen har lärt en att du klarar inte sånt här, Gud kommer inte att prata med en sådan som dig, vem tror du att du är egentligen?, då behöver man en ängel som säger ”Var inte rädd. Gud är med dig.” För i världen, samhället och kyrkan dör fortfarande unga kvinnor när de föder barn eftersom deras vård inte är prioriterad. Berättelsen om Maria är en berättelse om upprättelse. Det är en berättelse om att bli tilltalad och svara. Om att Gud anförtror sitt allra viktigaste uppdrag, Jesus som ska rädda världen, till någon som ingen räknar med, och tar för självklart att hon ska klara av det. Maria är inte duktig. Maria är inte lydig. Maria är inte utan egen vilja. Och när jag säger att Maria är modig menar jag att hon är modig därför att hon låter sig bli upprättad. Därför att hon vågar ha en egen relation till Gud, som inte dikteras av de äldre männen runt omkring henne. Därför att hon vågar utmana världens, samhällets och kyrkans förväntningar på vad en hon ska göra och klara av. I kyrkan är jag ung. Det har jag varit i hela mitt liv och det kommer jag ironiskt nog att fortsätta vara ett bra tag till. Det finns så mycket jag inte har gjort. Så mycket jag inte har upplevt. Så många situationer i människors liv som är så långt från någonting i mitt eget. Så är det nu och så var det är jag var nitton år och körde hem från en fjärde advents-gudstjänst i snöblandat regn. Men Gud frågar inte efter livserfarenhet. Inte efter Marias livserfarenhet. Inte efter min livserfarenhet. Inte efter er livserfarenhet. Gud frågar inte efter våra meriter, våra betyg, våra CV:n eller våra väl genomreflekterade upplevelser av livet. Gud frågar efter oss. Precis som vi är, för att vi tillsammans med Gud ska kunna bli vad vi ska vara. Oavsett vad det är.

Andlighet är spännande

Fromhet, helighet, religiositet, själfullhet, spiritualitet och mysticism är ord som beskriver andlighet. Jag har pratat om fromhet och helighet med personer som är muslimer, kristna, ateister, hinduer och buddhister. Jag har pratat om spiritualitet, övernaturliga händelse med personer som känner på sig att saker ska hända och ser mer än vi andra ser, men inte riktigt vågat prata om det och inte vetat vad de ska tänka om det. Och så har jag pratat om och läst kristna mystiker. Andlighet är spännande! Några berättar att de anar eller vet att saker kommer att hända som ingen annan vet om och andra att de kan se på människor vad de varit med om och står mitt i. En del väljer att försöka stänga av eftersom de inte vet hur de ska hantera denna gåva. Medier har sådana gåvor. Är det andlig gåva? Måste andlighet grunda sig i en tro eller kan man vara andlig utan att tro på någon gud? En tro på Gud kan ge trygghet, ge mening med livet och känna att man har en uppgift, ge ett sammanhang där man behövs och får växa andligt tillsammans med andra. Att plötsligt märka att man har särskilda gåvor kan vara både spännande och skrämmande. I kyrkor finns själavårdare som kan vägleda om man är själv med sina tankar är det svårare som kan berätta och vägleda. Är man med i ett annat sammanhang kan man få vägledning där. Är man ensam kan det vara svårt att veta hur man ska använda sina gåvor. Alla barn och ungdomar har rätt till andlighet. I FN:s konvention om barnets rättigheter finns det fyra artiklar som handlar om andlighet. Det handlar om religionsfrihet, att alla har vi rätt att bli informerade om olika religioner och livsåskådningar och rätt att själva välja vad vi vill tro på. Religionsfriheten gäller inte bara vuxna utan även barn, 0-18 år. Det handlar om att utvecklas andligt och att omvärlden, föräldrar, skola och andra sammanhang ska uppmuntra andlig utveckling. I Sverige lever vi i ett sammanhang som är ganska sekulariserat, inte religiöst. Vi får vara religiösa och ha olika syn på livet, men det är vars och ens ensak. Vi uppmuntras sällan att berätta om vår tro och våra andliga erfarenheter. I media har intresset ökat och människor intervjuas om sina erfarenheter, så visst finns en andlig nyfikenhet. Många har stort förtroende för Svenska kyrkan och det stöd man ger till människor i kris. Många har stort förtroende för präster, imamer och andra ledare. Då talar vi om medmänskligheten, men inte om andlighet. Andliga erfarenheter, det som inte går att bevisa, som är en är svårare att ta på allvar, och att tala om. Som kristen tror jag på en den Heliga Anden, livgivaren som inspirerar mig att göra Guds goda vilja. Jag tor på under. Jag tror att vi kan få olika andliga gåvor. Är det något som vissa får eller något som alla har och som vi kan utveckla under livet? I bibeln varnas för onda andar. Vilka är det idag och hur lär man skilja den goda anden från en ond? Det finns många människor med andliga erfarenheter, som lever nu och som har levt tidigare, som skrivit ned sina upplevelser och tankar. Mystiker från olika religioner kan vara spännande att läsa om och läsa texter av. Det finns också många nyskrivna böcker i andliga frågor. Jag tycker det skulle vara spännande med en dialog om andlighet i allmänhet och vårt förhållningssätt till det som inte går att bevisa, men som vi känner i själen.

Varför är laktosfri mat ett problem?

Att få samma möjligheter som alla andra, och att kunna njuta som alla andra är något vi önskar mest i samhället. Mjölkbaserade rätter kan lätt göras på laktosfria produkter. Och antalet av mjölkbaserade rätter kan också kombineras med flertal mjölkfria rätter. Likaså gäller dom glutenfria alternativen. Varför ska det vara så svårt att skapa en laktos, mjölkfri eller flera glutenfria rätter, när det redan finns vetenskapligt bevisat att vi bör vara försiktiga med intaget av gluten och laktos, d.v.s. mjölksockret.? Det är ju lätt att göra det, så varför ska det vara så svårt! Man hör ofta kommentarerna att det är för svårt, det smakar för annorlunda, och det är för dyrt och påkostat eftersom man skyller på att det är så få som önskar dessa typer av rätter. Skapa fler rätter som förblir laktosfria, glutenfria och mjölkfria i grunden så att fler får möjligheten att kunna välja precis den rätt man vill ha. Laktosfria rätter smakar inte mer annorlunda än någon annan, och är heller inte vårare att skapa. Människor utan allergier kan äta från alla dessa rätter vilket gör att urvalet av antalet rätter blir detsamma om innan menyn blev utformad, fast bara mer anpassat för allas behov och önskemål. Vi ser nått snyggt som någon annan har på sig, och vi blir genast sugna på att vilja ha samma plagg. Att se någon äta en chokladbit, får mig att bli sugen på att köpa en. Vi påverkas av varandras val och handlingar, och lätt gärna i samma spår eftersom man ser njutningen, och tacksamheten i personen har. Att äta mat på valfritt ställe utan att behöva tänka på allergier, och andra begränsningar man har, är något vi alla önskar kunna leva i. Att äta ute men aldrig kunna få en valmöjlighet av att kunna äta vadsomhelst på menyn är något som gör mig väldigt besviken. Laktosintolerans är mer en överkänslighet än en allergi, men precis som mjölk och glutenfria alternativ så borde man även kunna utforma fler rätter av den laktosfria sorten. Alla dessa tre symptom är något som tas på alldeles för lite allvar i våra restauranger och caféer. Antingen finns inga alternativa maträtter eller fikabröd, så rekommenderas man annat som man inte ens vill ha eller kan kombineras så bra med det man har beställt, vilket jag ser som ett kraftigt problem. Mina chanser att gå ut med vänner på en restaurang minskar radikalt eftersom antalet val av restauranger och caféer minskar p.g.a. dess begränsade utbud. Visst finns det mediciner och andra preparat för att förbättra sina möjligheter att kunna äta det man vill ha, men det har aldrig sina fulla garantier att det fungerar fullt ut. Dessutom är det inget hälsosamt val att leva med mediciner. Vi laktos och glutenallergiker blir inte färre, snarare fler, så låt det kosta och börja handla! Är du någon som hör till nån av dessa kategorier? Hur tänker du? Skriv och kommentera.

Unga ger äldre möjlighet att ge

Ungdomarna går runt och skramlar med sina bössor, hockeypubliken är givmild. Vi samlar till Örebros kommande stadsmission. Hemlösheten ökar, och även bland unga. Ensamkommande barn behöver trygghet och sysselsättning. Världen är orättvis. Vi har det bra och vi har nu en möjlighet att dela med oss av våra ekonomiska resurser, vår tid och vårt engagemang. Just nu ger vi andra möjlighet att hjälpa. Vi sitter och tömmer bössor, räknar kontanter och pengar som kommit in via swish och Isettle. Publiken ger pengar, konfirmanderna och de unga ledarna ger av sin tid. Några av oss är på jobbet och ger av vår särskilda kompetens för at detta ska fungera. Tillsammans gör vi skillnad med våra olika resurser. Det är kul för vi får en särskild gemenskap när vi gör det här tillsammans, säger en av de unga ledarna. Så bra det blir när vi alla gör det vi är bra på,

En paus från ångesten

Självskada kan vara ett sätt att släppa ut, lätta på ångesten, en paus från ångesten som tär på en sårad själ. Det kan också vara ett sätt att straffa sig själv eller ett sätt att visa att man mår dåligt. Ett rop på hjälp. Anledningarna är många. Men det är inte det jag vill uppmärksamma, utan hur vi kan bemöta detta? Medmänniska med sår i själen och på utsidan. De osynliga såren som skapar de synliga. I dagens samhälle möter vi allt oftare på de som mår så dåligt att de skadar sig själva. Självskadebeteende kan vara enda utvägen i desperation, för att inte göra något värre, för att orka eller andra anledningar. Problemet med att skära sig är att, om så bara för en stund (det är individuellt) så släpper ångesten. Likt en missbrukare som söker kicken. Söker dessa medmänniskor en paus, ett lufthål, friden. Om så bara för en liten stund. Pausa och starta om. Med tiden blir det ett beroende. Detta måste vi ha med i tankarna när vi vill hjälpa vår medmänniska. Det och änne viktigare – ett öppet sinne. Du vet inte vad som döljer sig i själen. Såret som tär. Vi möter också på fördomar som att detta skall vi inte tala om, de vill bara ha uppmärksamhet. Vi ska ignorera och inte belöna detta beteende. Det vill säga döma de som redan dömer sig själva. Såret i själen skapar mer sår på kroppen. Dömandet och ignorerandet ger medmänniskan dubbla skammen. Istället för att sätta oss ner en stund och ge av vår tid för att lätta på våran medmänniskas börda. När vi lyfter andra lyfter vi också oss själva. Vad kan du då göra för att hjälpa? Det viktigaste som jag skrivit ovan är att ta sig tid och ha ett öppet sinne. Du behöver inte förstå varför, utan bara att. För denna medmänniska är det enda utvägen. Det kan vara skrämmande. Men i detta läge döma medmänniskan förvärrar ångesten och ökar med stor sannolikhet beteendet. Bland det finaste en troende kan göra är enligt mig att be. Men att i detta läge bara säga ”jag ska be för dig” kan ses som ett avisande. i alla fall om man snabbt säger detta och går vidare. Att fråga vad den enskilda individen behöver är viktigt. Vi är alla unika och det som fungerar för en, fungerar inte för andra! Hur mycket talar vi om självskadebeteende i samhället? Det kan vara skrämmande att möta de som självskadar. Det är på något sätt inte ok. Jag anser att man bör tala mer om det. Talar man inte om det, så finns det inte. Men så är det inte, det finns. Jag anser att fler behöver upplysas för att fler ska kunna få hjälp och inte behöva skämmas. Boktips Sofia Åkerman – För att överleva: en bok om själskadebeteende, Natur & kultur (2009) Föreningen SHEDOs bok - Ibland finns det inga enkla svar (2013) Boken finns tillgänglig som PDF via SHEDO (Self Harm and Eating Disorders Organisation) Thérèse Eriksson – Möt mig som den jag är: Hur vuxna i kyrkan kan stötta unga som skadar sig själva, Libris förlag (2014) < .

Nära relationer - kan man ha rätt till det?

Dagens lunchföreläsning handlade om barns rätt till nära relationer, relationer där barnet blir lyssnat på. I min vardag möter jag barn och ungdomar som genom sitt liv saknat dessa relationer. Detta formar bilden av vuxna och till sist relationen till lärare, myndigheter och arbetsgivare. Många i Sverige växer upp med en positiv syn på auktoriteter, där barn och ungdomar uppmanas att ställa frågor till läkare och ha en god relation med lärare. Men så är det inte för alla. Många upplever en distans. Det är den här distansen som skapar en kyla och till sist aggression. Jag citerar ett samtal nu " alla lärare är rasister, de hjälper svenskar mer. jag svarar: har du påpekat detta för dina lärare? Ja, jag har bråkat så mycket med dem, jag slog till en över örat. Jag svara: tror du verkligen att du kommer få mer hjälp om du beter dig så? Lång tystnad .. Här ser vi hur obekväm ungdomen är i förhållande till auktoritet. Osäkerheten söker ett uttryck. Uttrycker blir aggression eller snarare frustration. Själen darrar inför tomrummet och söker kontakt till varje pris. Barn har rätt till nära relationer. Men hur återupprättar vi de ungdomar som aldrig givits dessa relation

Äntligen satsas på ungas psykiska hälsa?

Regeringen mörkar att 80% av hushållen kommer att förlora på budgeten, läser jag. Det vill säga att avdrag som ROT och RUT försämras och det blir högre bensinskatt. Jag undrar då vad ska dessa skattepengar användas till. Några av reformerna är: Avgiftsfri mammografi i hela landet. Avgiftsfria preventivmedel för unga upp till och med 20 år. Satsning på ungas psykiska hälsa. Höjd gräns till 23 år för avgiftsfri tandvård till unga. Sommarlovsstöd för att fler barn ska ha råd att vara med på läger och andra aktiviteter, för en härlig sommar. Höjd riksnorm i försörjningsstödet för barn. Satsning på socialtjänstens arbete med barn. Satsning på kvinnors hälsa med fokus på en jämlik hälsa, primärvården tillförs resurser för det arbetet. Avgiftsfria besök i öppenvården för alla 85+ Sänkt avgift i kulturskolan. Satsning på pedagogiska utemiljöer vid skolor, förskolor och fritids. Fler anställda på fritids. Upprustningsstöd för hyresrätter, framförallt i miljonprogramområdena, kopplat till hyresnivå och energieffektivisering. Satsning på kollektivtrafik i landsbygd. Varför är det en nackdel för mig att satsa på ungas psykiska hälsa och pedagogiska utemiljöer vid skolor och fritids? Jag kanske till och med får mer pengar i plånboken för att mina barn får gratis tandvård, äldre släktingar får gratis vård och att barn mår bra av pedagogiska utemiljöer och därför inte snor mitt cykellyse. Rubriken kunde i ställer vara Äntligen satsas på ungas psykiska hälsa.

Bor han hos er nu? Honom hade vi hemma förra året

Vårt sätt att se på familjen förändras. Idag mötte jag stadsbussen med regnbågsflaggor. Det är pridevecka och vi har en möjlighet att fundera över våra normer och värderingar kring kön, identitet, relationer och sexualitet. Ibland är det tydligt vad som förväntas och vilka normer som gäller i ett sammanhang. Det är bara att inordna sig om man vill vara med. Det gäller att ha rätt kläder, uttrycka sig på rätt sätt och och ha rätt åsikter. I några få sammanhang kan man vara precis som man är och vara välkommen. Det finns några få frizoner och de behöver vi vara rädda om. Jag tänker mig att prideveckan är just en sån frizon, där den som gömmer sin identitet i vanliga fall får möjlighet att vara sig själv, och vara stolt över det. Känner jag att jag är född med fel kön så får jag leva ut det och har chansen att träffa andra i liknande situation. Andra som inte heller passar i ni normen. Så går mina tankar till familjenormen, mamma, pappa, barn, helst två. Familjerabatter utgår från den normen. Det blir svårt redan om man har tre barn. Romantiska helger på Herrgårdar utgår från kvinna och man. Hur fungerar det att komma som två män eller två kvinnor? Många par lever med barn och gifter sig inte och gifter man sig så tar man inte samma namn. Förr tyckte man synd om oss skilsmässobarn. Idag är det väl vanligast att man är separerad. Många barn bor med en vuxen som inte är deras förälder och barn som inte är deras syskon. Det är verkligen ingen ordning alls. Och det är väl fantastiskt , att man inte är fångad i en norm utan får leva fri, fri att gå från den man inte mår bra tillsammans med och fri att hitta en ny livspartner som är ett stöd i livet och kan ge tillbaka tro på kärleken. En del hävdar att man idag separerar för lättvindigt, att man inte kämpar och arbetar på relationen. och det kanske inte alla gör, men många kämpar, alldeles för länge. Det är inte min sak att döma. Nu tänker jag på barnen. Hur upplever de sin situation? En del har det jobbigt med att behöva anpassa sig till nya "syskon" och nya vuxna som vill uppfostra dem. Andra ser att det har många vuxna som vill dem väl och det är bra för då kan man välja vem man vill prata med. Kompisen har två mammor och det är väl bra. Barn anpassar sig, måste anpassa sig, för vi väljer åt dem. Den mest befriande kommentar jag har hört på länge är om två barn på förskolan som pratar och den ena säger ungefär såhär: - Jaha, Stefan(annat namn) bor han hos er nu. Honom hade vi hemma förra året. Ett enkelt sätt att förhålla sig till att familjekonstellationerna förändras. Och det kanske inte är svårare än så.

Religioner som en resurs för fred och samexistens

Idag har vi haft interreligiös bön på stora scenen vid slottet i Örebro. Vi vill visa att religionerna kan vara en resurs för fred och samexistens. Förutom att vi bad och läste texter ur bibeln, koranen och en buddhistisk bön så läste vi uppropet Vägra hata! En mängd kyrkor och religiösa samfund i Sverige har skrivit under ett upprop mot våld och hat på grund av religiös övertygelse. Extrema giriga och maktfyllda människor finns i de flesta sammanhang. Att använda religionen som ett verktyg för att få folk med sig är ingen ny företeelse. Även Gustav Wasa gjorde så. Vi behöver visa att religionen är något annat än ett maktmedel. Om vi uppmuntrar människor att granska sina ledare och att tänka och tolka själva. Kan vi då hindra att några maktlystna människor vilseleder på grund av sin retorik och starka karisma? Älska din nästa som dig själv finns skrivet på olika sätt i de olika världsreligionerna. Det är det som är det centrala budskapet. Religionerna kan hjälpa oss att leva tillsammans på ett sätt där vi är omhändertagande om varandra och har respekt för den som tänker annorlunda. Hur ska vi som kyrkor och religiösa samfund visa detta så att det blir trovärdigt?

Vilka berättelser väljer vi om de andra?

De andra är de som inte är vi. Vi är den grupp jag tillhör. Ibland är det bara vi två och andra gånger det vi på min skola, min arbetsplats, min kyrka, och ibland kan vi innesluta Örebro eller hela Sverige i vi. Det dyker upp andra som inte tycker som vi, beter sig som vi eller inte har samma resurser som vi. Vi hör rykten om vad de gör och säger, och bildar oss en uppfattning. Så plötsligt kommer en berättelse för att någon har frågat de andra och fått en berättelse som svar. Då kan det komma en helt annan berättelse än den vi förväntat oss. En berättelse som berör och skapar förståelse. Ja, så kan det ju också vara. Många gånger är det journalister som vågar fråga, som har som sitt arbete att fråga, och lyssna ordentligt på svaret. När berättelserna krockar så ligger det hos mig att välja vilken berättelse jag ska ta till mig och tro på. Hur väljer jag då? Tänk om vi alla kunde vara lite journalister och nyfiket ta reda på vem den andre är. Vilka spännande berättelser vi skulle få höra. Berättelser som vi kan känna igen oss i och som då kan skapa gemenskap. Gemenskap som skapar ett större vi, och ett större vi kan skapa trygghet. Trygga människor jag har träffat har varit generösa, de har inte dömt andra, utan sett att vi har olika förmågor. Många gånger vill man väl men har inte förmågan eller resurserna att göra det som kanske skulle vara bäst. Kan berättelserna skapa en ödmjukhet som lär oss att inte döma?

Kära student! Fira nu - ta tag i det andra i morgon!

Jag tycker att det är fantastisk att se och gratulera glada studenter. Det lyser hopp och värme och solen skiner mellan regnskurarna. Studenten har klarat av många års skola och äntligen väntar något annat. Att ta studenten innebär att den trygga skoltiden är slut. I skolan presterar man inför prov, att vara aktiv på lektioner och i enskilda arbeten. Alla i klassen sitter i stort sett samma båt. Nu, efter studenten, faller ett tungt ansvar ner över axlarna. Friheten att bestämma själv vad som ska läggas energi på. Möjligheterna är många. Ska jag fira att jag kommer ut i arbetslöshet? Den kommentaren kan göra att jag sätter tårtan i halsen. Söka jobb som ung när det i media handlar om hur vi ska handskas med ungdomsarbetslösheten. Hur känns det? Att sova med mobilen under kudden för att vakna om det kommer ett sms om att idag behöver vi din arbetskraft är inget någon av oss längtar efter. Hoppas på jobb, men inte veta förrän i sista stund och så blir det inget jobb, och därmed ingen inkomst. Den stressen kan vem som helst bli utmattad eller utbränd av! Att få flera jobb, hemma eller utomlands och ha svårt att välja. Vad är strategiskt att göra för framtiden och vill jag? Att inte få något jobb alls, inte vilja gå i skolan mer och kanske undra vad jag kan behövas till. Möjligheterna är många, både positiva och negativa. Uppmaningen att tänka på sig själv, vad man vill och hur man ska nå till sina mål, hör jag ganska ofta. Att tänka för mycket på sig själv tror jag är en möjlighet som drabbar alltför många. Att fokusera för mycket på mig själv, mina möjligheter och misslyckande, kan göra att jag drabbas av prestationsångest. Kravet att göra bra saker, se bra ut och vara lycklig med sin utveckling. Mycket av den psykiska ohälsa vi pratar om idag kan bero på att vi snöar in oss i oss själva. Forskning visar att vi hjärnan belönar oss på samma sätt som vid orgasm när vi hjälper någon annan. Vi blir alltså lyckliga av att tänka på andra. Lycka kan vara att vara helt upptagen av någon annan människa. Lycka är att lägga energi på hur någon annan har det i min närhet eller i en annan del av världen. Jag tänker, kära student fira nu och ta tag i det andra i morgon. Världen är inte perfekt och just därför har vi alla fantastiska uppdrag som dessutom kan göra oss lyckliga.

Som en tjuv som tar min självkänsla

Du duger som du är säger ibland föräldrar, vänner och kuratorer. Sedan mötes jag av reklam som antyder att jag borde gå ner i vikt, ha lite tjockare hår, längre naglar, svartare ögonfransar eller vara lite smartare, snabbare, coolare. Det är som en tjuv som kommer och tar min självkänsla. Jag ska inte tro att jag duger som jag är. Sedan lägger jag ner energi på att intala mig att jag är ok som jag ser ut och att jag springer, yogar, cyklar alldeles tillräckligt. Om inte tjuven kom och tog mitt självförtroende skulle jag ha mer tid att lägga ner på mina vänner, min familj och göra solidarisk aktioner som är bra för människor i andra länder, djuren och naturen. Det finns så himla mycket jag kan göra för att vi ska få en bättre värld och så ödslar jag tankar och energi på hur mina naglar ser ut. det är ju helt sjukt. Eller?

Jag längtar efter skammen

Jag gör som jag vill! Det gjorde jag igår kväll när jag cyklade på trottoaren, fast jag egentligen visste att det inte var cykelbana. Det är väl inte så noga?!Den som tycker att bussarna ska vara avgiftsfria åker på bussen utan att betala. Ett sätt att visa sin åsikt. Den student som skäller ut professorn för att professorn ska backa och godkänna en uppgift försöker hitta ett sätt att komma igenom utan att ge mer tid och energi till uppgiften. Vi hittar olika sätt att visa vad vi står för och se var gränserna går. Kanske vara man vara med och skapa nya gränser för vad som är okej. Den som blir utsatt för ett sexuellt övergrepp bli ofta hotad till tystnad. Någon annan har gått över en gräns och kränkt personen som utsätts och kräver att det ska vara okej. En som blir misshandlad och inte vågar anmäla är rädd. Vad kommer att hända om jag berättar och anmäler. Den som blivit kränkt skäms. Kan det bli värre om jag anmäler. Hotet hänger i luften. Hur har det blivit så? Föräldrar sätter regler för hur det ska vara hemma och andra regler gäller i andra hem. I vissa hem får man inte svära och ha mobilen vid matbordet då familjen sitter och äter och i andra hem äter man nästan aldrig tillsammans. I skolan är det ok ej att rita på bänken, men du skulle aldrig rita på vardagsrumsbordet hemma. Du kan slänga snus i taket på skolan, men du gör det inte i kyrkans tak. I vissa sammanhang verkar det inte finnas några regler alls, bara att den som har makt bestämmer. Vill vi verkligen ha det så? Det är skamlöshetens kultur. Man blir skrämd och skäms. Jag önskar förstås att de som blir utsatta för sexuella över grepp och misshandel vågar berätta och vågar protestera, och inte skäms utan protestera mot ett samhälle som inte kan försvara dem. Jag längtar efter skammen. Skammen som hindrar oss från att göra illa en annan människa. Skammen som gör att respekten för en annan människa hindrar mig från att bryta vissa regler.Respekten att vörda någon, en relation man är rädd om, som betyder mycket. Inte respekt av rädsla.

Vitsen är inte att bli ego, möjligen att bli altru

Aska påminner om fasta. Eller vad påminner det dig om? Nu firas askonsdagsmässa i kyrkorna och vi går in i fastan. 40 dagar innan påsk ska vi inte koncentrera oss på att festa och frossa utan arbeta på relationerna med andra människor och Gud. Vitsen är inte att gå ner i vikt, eller som Jens sa i morse, fokusera så mycket på att inte äta gott att man blir sur och tvär mot andra. Vitsen är inte att bli ego, möjligen att bli altru. Vad är är min roll i den här världen och vad kan jag göra för att förbättra livssituationen för andra i den här världen? Det kanske krävs lite tid att tänka på det. 40 dagar kan vara lagom att tänka och kanske ändra inriktning i någon del av livet, eller ska allt bara rulla på?

Välutvecklat nervsystem som merit?

Är du en person med ett välutvecklat nervsystem? Det innebär att du är extra känslig känslig för intryck av olika slag, ljud, köld, ilska, stress och hunger. Det kan vara jobbigt både för dig själv och din omgivning. Du kanske uppfattas som gnällig och överkänslig, och aldrig nöjd. Vill man anställa en sådan person? Idag är det enklare om man är stresstålig, kan sitta i öppna kontorslandskap och inte vara allergisk mot något. Då behöver ingen ta några särskilda hänsyn. Men är det bra? Att ha ett välutvecklat nervsystem borde kunna vara en särskild och eftertraktad kompetens. Det bör vara en tillgång för ett företag att någon reagerar på när det är för stressigt, för hög ljudnivå, starka lukter, för stark ventilation eller för mycket konflikter och dålig stämning. Ser fram emot att se en annons där man söker person med välutvecklat nervsystem för att göra miljön bättre för alla. Eva-Mari

En bäver har inga problem med integration och det borde vi inte heller ha!!

Vissa saker vi gör i livet är förprogrammerade. De ligger i våra gener. Vi människor har inte lika förprogrammerade gener som djuren så ve vet inte alltid hur vi ska göra saker. Vi blir lite vilse och bildar en kultur tillsammans med de närmaste och så lever vi efter den. Flyttar vi, eller flyr, och kommer till ett nytt land med en annan kultur blir vi lite vilse. Det sätt vi brukar bete oss på fungerar inte riktigt. De andra tycker att vi är konstiga. Antingen får vi förbli konstiga eller så får vi anpassa oss och lära om för att passa in i den nya kulturen. Djur däremot ha i sina gener mycket tydligare mönster för hur de ska bete sig. De gräver på samma sätt oavsett om de är i Sverige eller Frankrike. De kan integreras snabbt eftersom beteendemönstret är detsamma hos alla bävrar. Om vi ser bakom den kultur vi lever i, vår sociala status, kön, är också vi människor lika i vårt inre. Det är ingen skillnad på varifrån vi kommer. Det är bara på ytan vi är olika. Vi har utvecklats genom uppfostran av familjen och av den kultur vi råkar leva i. Det är framforskat. Alltså kan ingen rasism finnas för vi är alla lika. Detta hörde jag Mikael Kyrkiala prata om igår kväll. Väl värt att sprida.

Interreligiös berättarworkshop på Tegelbruket

Att få lyssna till andras livsberättelser är ett stort privilegium. När någon delger och bjuder på glimtar från sitt livs historia faller något på plats inom oss. Men livsberättelser kan också rycka upp svåra minnen och gömda stunder av svårmod. Därför är det viktigt att börja delgivandet med att skapa en så kallad ”Safe Space” vilket betyder trygg plats. Här får alla deltagarna tillsammans bestämma vilka regler som skall gälla för samtalet. Delandet börjar och vi sitter i par. Hela lokalen fylls av ett myller av röster. Uppgiften vi har fått är att berätta om en stund i vårt liv då våran tro eller livsåskådning har betytt något speciellt för oss. I berättelsen skall minst två färger förekomma. Efter berättelsen så är det den lyssnades uppgift att spegla och reflektera. Vad i berättelsen väckte den lyssnades tankar? Sorlet fortsätter och berättelser om barndomskyrkor blandas med djupa upplevelser av den muslimska bönen. Så olika och lika vi är varandra vi människor. Mitt i detta innerliga berättande kan jag erinra mig kyrkofaderns ord ”Semper Major” Gud är alltid större. Vid pennan: Ola Frideblad

Selfie - bara kul eller hopplöst förlorad i sig själv?

"Jag var ständigt på jakt efter den perfekta selfien och när jag insåg att jag inte kunde det ville jag bara dö. Jag förlorade mina vänner, min utbildning, min hälsa och nästan mitt liv", skriver en kille som blivit selfieberoende. Den växande trenden att ta selfies, bilder på sig själv i smartphonen, kopplas nu till mental sjukdom och narcissism av forskare. - Två av tre patienter som kommer till mig har dysmorfofobi det vill säga en form av utseendefixering eller inbillad fulhet, enligt psykiatrikern David Veal. Danny Bowman, 19 år, tappade helt kontrollen över sitt selfie-beroende. Han tillbringade 10 timmar per dag med att ta upp till 200 bilder på sig själv i sin Iphone. Folkhälsoinstitutet i Storbritannien har meddelat att beroende av sociala medier som Facebook och Twitter är en sjukdom och över 100 patienter söker vård varje år. Samtidigt är det svårt att avkopplad titta in i en kamera när någon annan ska ta en bild. De flesta av oss blir stela och inte alls nöjda med de foton som tas. Hur hänger det ihop? Visst är det kul att få en bra bild på sig själv och bästa bilden blir det när man bara leker. Jag var med på en sånt där koncept då man blir sminkad och sedan fotograferad. Det finns inget köptvång på bilderna. När man vet att man inte måste köpa bilderna kan man leka lite och bara le och leka lite modell. Plötsligt blir bilderna jättebra, och då vill man ju köpa i alla fall. Ett sådant koncept tar en eftermiddag, men hur kan man bli så fokuserad på bilden av sig själv att man tillbringar 10 timmar om dagen för att få den bästa självporträttsbilden? Vilken bild har man av sig själv om man fastnar i ett beroende av att ta bilder av sig själv? Man är världens centrum eftersom tiden och kraften går åt att fotografera sig själv. Eller? Är det då möjligt att glömma sig själv för att se en annan människa, bli kär i annan människa. Eller är man hopplöst förlorad i sig själv? Ibland skämtar vi och säger att det är I-landsproblem när man bekymrar sig över en detalj, samtidigt som man vet att människor svälter, våldtas. Varför inte ägna energin åt att förändra världen? Men vi är ofta rätt ego, vi människor. Ibland är det en överlevnadsstrategi och ibland tror jag det är en flykt för att slippa ta ansvar, ansvaret som medmänniska här på jorden.