Stress inför julen

Det finns många olika sätt man stressar på inför julen. Skolarbeten/projekt ska vara klara, handla julklapparna och laga julmaten.
Vad kan man göra för att koppla av från stressen en stund är då frågan? Ska man lägga sig i soffan och kolla en film, lyssna på musik, ta en kopp te med några kompisar?

Många personer tror att de slappnar av när de kollar film, lyssnar musik och bara sitter och små pratar med någon. Kan då informera att detta inte är sant. Eftersom att hjärnan är i full gång och analyserar allt som man ser och hör även fast det känns som att man bara tar det lugnt.

Mitt tips till er som känner er väldigt stressade att bara lägga er i ett varmt bad eller i sängen med ett par filtar, tänd några ljus och bara koppla av och försök att bara släppa taget på allt.
Man kan också lyssna på olika ljud, t.ex. regndroppar som faller eller bara ljud från vinden som blåser.

Här är en av mina favoriter som jag brukar ligga och slappna av till.
Ha en trevlig avslappning!
/ Isabelle

Goda presenter

Ett av Julens dilemman är för mig min kärlek till paket. Jag vill allt annat än bidra till att driva julen till att bli en konsumtionens högtid. Trots det väger inte alla mina motiv för julklappar tungt. Jag älskar att ge, på riktigt. Men jag tycker nästan lika mycket om att få. Men egentligen behöver jag ju inte det jag önskar mig. Har jag klarat mig fram till den 24 december borde jag ju överleva utan dessa prylar även de sista dagarna innan årets slut. Men ack så spännande det är. Men allt prassel och tissel och tassel. Vad fint det är med vacker inslagna paket under den barrande granen. Jag vet inte om det handlar om att jag inte riktigt blivit vuxen under julen ännu, eller om det helt enkelt är så att jag är svag för överraskningar. Jag önskar så att jag kunde göra något mer av av denna paketmani. Jag önskar att jag hade förstånd nog att önska mig en get i julklapp istället för de där kaffekopparna.

Det finns många bra organisationer som säljer goda julklappar. Vaccinpaket, fotbollar, blyertspennor, vätskeersättning, höns och getter, tält, cyklar och motorcyklar. Ja allt möjligt bra!

Bra presenter hittar ni bland annat här och här

/Sandra

Mitt misslyckande är en spännande utveckling

Jag har misslyckats! Jag hade en dröm. Drömmen finns kvar men jag inser att för mycket ligger i vägen för att den ska bli sann. Jag är envis och obotlig optimist. Det tar mycket energi. Frågan är när det tar för mycket energi. När är gränsen nådd? Jag har insett att det är en konst att ge upp i rätt i rätt tid. Ibland ger jag upp för lätt och ibland kämpar jag för länge. Ibland är det bra att släppa in nytt och ibland är det kvar att hålla fast kontinuerligt för att bli någon, eller i ett projekt/verksamhet/företag, som är att lita på. Jag vill ju inte vara någon som ger upp, överger bara för att det blir lite problematiskt. Jag vill vara  någon som ser möjligheter och ger hopp.
 I varje misslyckande har vi en chans att hitta helt nya vägar och möjligheter. Det är inte alltid så lätt att se det. Om jag ser det kan det plötsligt kan det dyka upp flera olika möjligheter, och vad ska jag då välja? Förhoppningsvis lär jag mig av tidigare misslyckanden och väljer alltmer rätt. Men det kan lika gärna bli så att jag väljer lika dant som förra gången för att det inger någon falsk trygghet, utan att ha utvecklat mitt sätt att tänka. Att det ska vara så svårt att vara människa, och samtidigt vad spännande att få utvecklas hela livet!

Jag mår bra av att längta

Nu är vi mitt i den tiden jag har längtat efter, Advent. Det är vackert med alla ljusrgirlander på stan, det luktar gott i trappen när jag kommer hem när grannarna bakar lussekatter och pepparkakor och det blir fler tillfällen att sitta och fika tillsammans med vänner och arbetskamrater, bra konserter. Det ligger en förväntan i luften. Vi längtar efter allt det goda som har med julen att göra, god mat, julgodis, tid att läsa och umgås med dem man tycker om.
Själva julafton kan vara som paradiset. Men jag möter också endel som bävar inför julen. Stora förväntningar som har lett till stor besvikelse över att julafton inte blev det som var tänkt. Hur ska det bli i år? Var ska jag vara? Ska jag ge julklappar, Får jag julklappar? Hur ska pengarna räcka? Blir det för mycket julsnaps? Lika bra att låtsas att julafton är en vanlig måndag.

Målet är inte det viktiga utan vägen dit, säger man.
Kanske är det så med Julen också.

Jag väntar på ljuset

Jag tycker att Advent är en väldigt fin tradition, 

luften liksom yr av snöglitter och förväntan.

Jag älskar att göra julfint och baka pepparkakor, 

umgås med vänner och spatsera i snön.

Men mest av allt älskar jag det vi egentligen borde försöka minnas.

Advent betyder ankomst, vad är det då vi väntar på?

Jag väntar på ljuset.

/Sandra

En kär lek

Vilken fantastisk lek det är att vara kär! Man längtar och är nervös så man nästan inte kan äta. Samma sak om man är 14år eller 42. Det kan man inte tro. Man träffas, är nervös och skrattar och leker. En underbar men utmattande tid. Tur att hormonerna gör att man inte behöver sova så mycket just då. Den första sjukliga förälskelsen går över. Vilket är tur för annars skulle vi väl dö i förtid, av utmattning. Man vänjer sig vi varandra, vardagens problem och glädjeämnen tar över och man lyssnar inte lika intensivt till vad den andre säger. Det leder till missförtånd och det första bråket. Konflikter kan göra att vi lär känna varandra bättre och kommer varandra närmare, in i djupare skikt där ingen kanske vandrat förut. Förståelsen kan öka och kärleken djupna eller så kommer man längre ifrån varandra och tycker bara att den andre är ego. Satsa eller gå? Vill jag? Vill du? Det kanske är självklart för dig men inte för mig. Tillbaka till leken. Leken kan få oss se varandra som när vi var nykära. Vad var det som gjorde att vi drogs till varandra från början? I leken kan jag känna att det är dig jag verkligen vill leva med, trots att vi tycker olika om en hel del saker.
Eva-Mari

Fy SD, Jag skäms för att vara svensk

Hej allihopa!
Satt precis och kollade runt på nätet och en nyhetsartikel hoppade upp, finns bara en sak att säga "Jag skäms för att vara svensk just nu!!"
Artikeln
Det är så sorgligt att han går omkring och säger att det är hans land och får det att låta som "alla vi svenskar" står bakom det han slänger ur sig.
Vill inte att detta ska vara ett kritiskt inlägg mot er som stödjer SD, men tycker bara att det är så fel att det finns personer som kan gå omkring och beter sig som han gjorde och tro att det de gör är "rätt".
Ska vara helt ärlig och skämdes redan när dem kom in i riksdagen men efter att ha sett och läst detta så skäms jag ännu mer för att vara svensk.
Denna artikel har spridits utöver facebook, twitter och andra sidor väldigt snabbt redan. Men ville bara få in min synpunkt på det hela och jag hoppas verkligen att någon snart går emot dem, det de gör är INTE rätt och är rentav rasistiskt.

Kommentera gärna och skriv era synpunkter om detta. Är väldigt intresserad att se vad folket tycker!

/ Isabelle

Förlåt - gör mig fri

Vi sårar varandra ibland medvetet och ibland helt utan att förstå varför det blev så. Jag säger en sak men du kanske hör en helt annan. Det blir bråk, men du säger förlåt. Då blir det lugn och ro igen. Jag har inte glömt. Vi minns men vi kan förlåta, lämna det för att kunna gå vidare. För att inte fastna i de gamla argumeneten och den gamla ilskan och bli bitter. Bitterheten  gnager sönder mig och dig inifrån. När jag förlåter kan jag lämna det som har hänt och börja om på nytt. Jag känner mig fri.
Jag kan välja att fortsätta att träffa den som sårat mig och satsa på att börja bygga upp relationen igen eller välja att gå vidare, lämna en situation,  relation, ett arbete.

Konflikter är chans att lära känna varandra. Vi lär oss var vi har varandra, åsikter och gamla ryggsäckar av rädla eller skam. Kan vi reda ut konflikter tillsammans kan vi åstadkomma mycket tillsammans. Vi blir starka och kan lita på varandra. Men vi behöver lyssna med hela vår själ för att förstå varandra . Jag måste tänka utanför mina egna tankebanor för att kunna se det du ser, förstå vad du upplever. Det tar tid och kraft.

Nelson Mandela satt 27 år i fängelse och tänkte. När han kom ut hade han förlåtit, han kunde arbete för att andra skulle förlåta och fick ett helt land att gå vidare på en ny väg. Jag begär inte det av mig själv eller dig. Men jag kan börja lyssna och leva mig in i din situation. Se ditt kaos som gör att du gör det du gör. Du kan se mig som jag är, med mina brister och förstå. När jag förstår blir jag inte lika arg. Jag kan se att det finns viktigare saker. Vi är olika och det är en tillgång. Vi kan hitta en ny väg tillsammans fast vi är olika, eller tack vare.
Du och jag och världen. Ditt förlåt gör mig fri att älska.
Eva-Mari

Har någon sagt att du är underbar?

I en värld där nästintill allting tycks skrika yta kan det kännas skönt att landa i ord som säger annat. I musiken hittar jag mycket av trösten och vilan som fungerar som motvikt till allt det som tynger ner, ställer krav och sätter upp orimliga mål för hur man bör vara, se ut och bete sig. Eller kanske snarare hur man absolut inte får vara och  hur man ska passa sig för att se ut. Även om det på pappret låter enkelt är det svårt att inte dras med i det som i logiken kan kännas helt knasigt. När man står framför spegeln är det inte alltid lika lätt att slå bort de där rösterna, de som alltid bara tycks skrika yta. Det är i de stunderna som toner och ord kan få fungera så bra. Som orden i en av Bo Kaspers Orkesters melodi;

Har någon sagt att du är underbar? 

Och ibland kanske det känns som en lögn men jag tror på motsatsen.

/Sandra

Varför är det så svårt att berätta?

Har precis sett filmer på youtube om Amanda Todd och andra som valt att ta sitt liv på grund av att de blivit mobbade. Jag är ensam. De som var mina vänner svek mig och jag kan inte lita på någon. Alla hemska ord som sägs om mig. Att träffa andra är ett lidande. När någon säger så jag kan förstå att valet är att befria sig från lidandet.

Jag själv slog tillbaka när jag gick i lågstadiet och sedan gav sig ingen på mig igen. Men då handlade det bara om ord. Nu handlar det om bilder som sprids. För henne hjälpte det inte att hon bytte skola. De sökte upp henne, startade facebooksida. Vila i frid! Uppmanad att ta sitt liv. Hur kan man då känna att det finns en mening med livet?

I en av filmerna är det in kille som blivit tjej som beskriver sig själv som kämpande. Allt lättade då hon berättade för någon om sina upplevelser. Hon upptäckte att hon inte var ensam. Hon uppmanar alla att berätta om de ser mobbing och om de själva är mobbade, för att rädda liv. Varför är det så svårt att berätta?

/ Eva-Mari

Filmtips - Cyberbully

Såg filmen Cyberbully från 2011 för några dagar sedan. Det var en grymt bra film som jag tycker alla borde se, och kanske lära sig något?

"Words can hurt" även på nätet. .

/ Isabelle

Att ta klivet in i vuxenlivet- När är man egentligen redo?

När blir man vuxen?

Enligt EUs barnkonvention är man barn tills dess att man fyllt 18 år. Betyder det då att man helt plötsligt ska kalla sig för vuxen så fort man fyllt 18? Eller är man ungdom och hur länge får man kalla sig för ungdom?
Jag vet själv att jag som tonåring längtade efter att bli vuxen. Det verkade så mycket enklare på något sätt. Jag såg framför mig hur jag skulle ha man och barn och allt skulle vara planerat och utstakat. Nu är jag 28 år och känner mig definitivt inte vuxen. Jag har precis blivit klar med min utbildning och är på jakt efter mitt första riktiga, fasta jobb. Det är nog först nu jag känner att jag börjar nosa på vuxenlivet. Trots att jag flyttade hemifrån redan som 16-åring har jag aldrig känt att det gjort mig mer vuxen.

Många pratar om vuxenpoäng. Det är exempelvis vuxenpoäng att skaffa ICA-kort, vilket jag haft sedan jag var 16. Inte känner jag mig mer vuxen för det. Jag har vänner som har villa, vovve, volvo och barn men har ändå svårt att betrakta dem som vuxna då vi är lika gamla. Har vuxen-begreppet förlorat sin mening?
Är vi ungdomar tills vi blir gamla eller finns det en ålder då vi måste börja kalla oss för vuxna?

Denna förvirring skapar nog inte bara kaos i min hjärna utan jag tror det finns fler än jag som känner likadant.

För de som är unga idag måste det vara svårt att se upp till vuxna om man inte vet vilka som verkligen är det.
Är du vuxen? När blev du i så fall det?

Är du inte vuxen? Vad är din tanke om vuxna?

/Ann-Helene

Kroppsideal?

" I alla samhällen finns olika föreställningar, ideal, kring hur man bör se ut eller bete sig om man vill vara ”snygg” eller ”rätt”. I västvärlden är bilder av personer som man ser i reklam och media väldigt lika. Man kan lätt tro att det bara finns ett sätt att se ut som kille och ett sätt som tjej. Idealbilderna för också med sig föreställningar om hur man ska vara som kille eller tjej. Förväntningar om att man som tjej ska uppföra sig ”kvinnligt” och vara attraktiv för killar. På samma sätt förväntas killar vara ”manliga” och vara attraktiva för tjejer. Mycket av det kroppsspråk, de ansiktsuttryck och beteenden vi har för oss, är sånt vi lärt oss när vi växt upp. Därför tänker vi kanske inte så mycket på varför många tjejer sminkar sig och rakar sig under armarna, men inte så många killar. Eller varför tjejer oftare sitter med benen ihop, medan det är vanligare att killar sitter och står bredbent. " 

- Skrivet av Maria Jacobson, frilansjournalist på UMO.

Men min fråga är, varför ska man följa kroppsidealet? Alla har olika kroppstyper och olika personligheter, måste man verkligen ändra sig själv bara för att man ska "vara som alla andra"?

Det finns många olika kroppstyper och alla dom är vackra på sitt sätt. Så bry er inte om vad andra säger om era kroppar och personligheter, om du är dig själv så är de det som räknas och du ska inte låta andra trycka ner dig! 

/ Isabelle

Anonym eller inte? Rätten att välja!

Jag har under de senaste 6-7 åren bloggat väldigt mycket. Sammanlagt har jag nog haft 10 bloggar. De flesta helt anonyma. Jag har skrivit om allt ifrån träning till sex och samlevnad. När jag skrivit om min träning har jag inte känt behovet av att vara anonym. Både familj och vänner har kunnat följa mig och min kamp mot övervikten. Uppskattat av många, men långt ifrån alla. Det finns människor som ser ner på andras framgångar och tycker att det är skrytsamt att basunera ut hur väl man lyckas. Jag är stolt över att ha gått ner 30 kilo i vikt och skriver gärna om det för att hjälpa andra så jag bryr mig sällan om de där onödiga kommentarerna. Men när jag skrivit om sex och samlevnad har jag valt att göra det anonymt. Varför? Jag skäms absolut inte och talar gärna öppet om mina tankar och erfarenheter, återigen för att jag vill hjälpa andra. Men jag behöver inte att min mamma går in och läser om vad hennes lilla dotter gör eller tänker när det gäller detta ämne. Jag behöver heller inte att hela världen kan gå in och döma mig för vad jag skriver. När jag är anonym kan jag självklart bli dömd och blir det hela tiden, men det är lättare att inte ta det personligt när ingen vet vem jag är. Jag tror också att det kan vara lättare för andra att öppna sig för någon som är anonym om det är ett väldigt känsligt ämne.

På senare tid har mycket av den anonyma världen på internet försvunnit. Det blir allt vanligare att man måste logga in med sitt Facebook-konto för att kunna kommentera exempelvis Aftonbladets artiklar. Bra kan man tycka då de som kommenterar verkligen blir tvugna att stå för vad de skriver. Bra kan det också vara då alla onödiga och i vissa fall kränkande kommentarer försvinner eftersom många har svårt att stå för vad de tycker och tänker när de inte längre är anonyma. Men jag tycker att det blir ett problem. Jag har själv kommenterat mycket på bland annat Aftonbladet. Det kan vara allt ifrån matlagningsrecept till artiklar om våldtäktsdomar. Sedan det blev ett krav att man ska logga in med sitt Facebook-konto har jag dock slutat. Jag ser ingen mening med att alla mina vänner på Fb ska veta vad jag tycker och tänker, eller vad jag gör på min fritid. Jag känner mig bevakad när jag hela tiden måste gå via Facebook för att göra min åsikt hörd. Alla har vi väl skelett i garderoben, eller?

Numera finns nästan vart enda skelett uthängt med bild på Fb. Det finns inte mycket som är privat längre, men jag vill faktiskt ha rätten att få vara privat utan att behöva lämna ut min identitet. Jag tror inte att jag är ensam. Många unga upplever stor vilsenhet och frustration. Känslor de säkerligen inte vill basunera ut på Facebook, men vart ska de annars hamna när allt i slutänden är kopplat till detta Storebrors-community. Det är många som kommenterat i mina bloggar och skrivit om ämnen som för dem är mycket jobbiga. Jag har självklart hjälpt dem så gott det går utan att veta någonting om den som skrivit. Skulle det bli så att även kommentarer i bloggar inte längre får vara anonyma undrar jag vart alla vilsna själar ska vända sig. Vart ska man få svar på sina frågor som man så innerligt undrar över men som man inte vågar uttala högt?

Det som blir kvar är Flashback. Om du som läser aldrig besökt den sidan kan jag tala om att det är ett forum där man kan skriva om precis vad man vill, helt anonymt. Det är så pass anonymt att det inte ens är tillåtet att tala om vem man är när man skriver. Du behöver inte ens fylla i ett namn när du registrerar dig. Jag tycker att det är ett bra koncept, men ibland går forumdiskussionerna över gränsen för vad som är okej eller ens lagligt. Visst finns det moderatorer som tar bort inlägg som gått för långt men de är inte alltid tillräckligt snabba och det finns flera kända fall där personer farit illa av vad som skrivits på Flashback. Jag tror inte att Flashback är lösningen på ett allt mer oanonymt internet. Inte för alla.
Vi som nätvandrar vill att du som har en fråga, fundering eller behöver hjälp med något alltid ska kunna vända dig till oss och känna att du kan vara anonym. Det är viktigt! Ingen fråga är för stor eller för dum för att vi inte skulle lyssna och vi kämpar för både våran och eran rätt att få vara anonyma.

/Ann-Helene

Lyssna på kroppen?

Är förkyld och trött. Hur dålig måste man vara för att inte gå till jobbet? Vem förlorar på att jag inte går dit? Det haltar lite men sover jag och blir frisk så är på gång sen. Lyssna på kroppens signaler! Det brukar jag ju säga till andra. Nu ska jag nog säga det till mig själv. Eller hur brukar du göra?

/Eva-Mari

Ge dig och din hud lyxen, snällt smink!

-Du blir så snygg bara du tar på dig lite mascara! Den kommentaren gör ju att man gärna sminkar sig lite mera. Och visst är det skillnad. Lite mörkare kring ögonen och lite mörkare hår närmast ansiktet gör ju att ögonen syns mer och ansiktet ramas in. Sminkat sig har man gjort i alla tider. i Egypten bar både män och kvinnor mascara för 4000 år sedan. Det är klart att vi vill se vackra ut, få lite bekräftelse, bli glad och få lite rakare hållning. Det är fantastisk vad man kan göra med lite smink!

Samtidigt har jag börjat fundera på vad vi egentligen gör med vår hud. Vad matar vi den med? Vad finns det i sminket och vad gör det med vår hud, vår kropp, vår hälsa?  I vissa krämer. läppstift, ogonskuggor är det gurkor, olivoljor och annat nyttigt. I andra är det tungmetaller och oljor som är allergiframkallande.

I USA var det en kvinna som hade en giftig färg på sina ögonfransar vilket slutade med att hon blev blind. Men det var ett tag sedan...

Nu har smink börjat kontrolleras av livsmedelsverk och andra. och det är krav på att det ska stå vad det är i. Fast all följer inte de reglerna. Såg ett test där de flesta mascarorna var ok men inte den billigaste. Kolla smink utan snusk, http://www.radron.se/granskningar/Mascara/. Vi unga tjejer och kvinnor har många procent fler tungmetaller  våra kroppar än unga killar och män. Hur överförs de till våra barn?

Vad är det värt?

Det finns flera företag som arbetar med ekologiskt, miljövändligt, människovänligt smink. Svenska Wise och ett helt gäng ekomärken finns på http://www.ekoshoppa.se/webbutiker/skonhet-halsa/

Rosenserien, Amway och andra finns inte där men får man söka på andra vägar.

Hittade en blogg med ekosmink. En tjej somheter Sara testar och skriver recensioner. Kolla! http://puriousity.peachydivas.com/om-puriousity/

Klart det är lite dyrare. Ibland mycket dyrare. Bra att önska sig i present och julklapp av dem som bryr sig om dig och din hälsa.

Du är värd det!

och glöm inte. Du är vacker som du är!

Eva-Mari

Fri att välja? att raka sig?

I morse diskuterade vi rakning. Idag ska man helst raka sig under armarna på benen och i underlivet om man är tjej. Vi är vana vid det, man förväntar sig det. Men om man inte har lust. Är det ok att låta håret växa?

Det ser äckligt ut med linne och hår under armarna. I alla fall på tjejer..? Vad säger killen som vill har oralsex om han får hår i munnen? Vad säger jag? Att jag inte vill injbuda till oralsex för att jag så lätt får urinvägsinfektioner av det. Och för många urinvägsinfektioner kan leda till.. ja gå in på RFSUs hemsida och läs..

Hår är ju naturligt. Det finns antagligen en anledning till att håret växer där. Jag vill använda ett ord man använder i andra sammanhang, MÅNGFALD. Bevara mångfalden!Om vi är olika och har olika hårväxt, olika hårfärg, olika stora blygdläppar så är väl det spännande!? I vissa kulturer drar man i blygdläpparna för at de ska bli större och här opererar sig endel för att de ska bli mindre. Varför? För att det känns bättre, för att man tror att killarna ska gilla det eller för andra tjejer?

Det är ju bara en massa företag som tjänar pengar på att vi inte tror att vi duger som vi är. Skulle önska att någon skapade en trend. Det sensuella håret! Rör inte mitt hår! Rör inte min kropp! Jag skär inte i min kropp och utsätter mig för risker bara för att det är mode.

Hur fria är vi egentligen att välja det vi vill? Vad jag vill beror ofta på vad andra tycker.  Jag vill att andra ska tycka att jag är snäll, har ok kläder, ok hår, ok åsikter. Alltså försöker jag vara vänlig, tänka på vad jag tar på mig för kläder i olika sammanhang, vilken frisyr som passar och vad jag säger i just den situationen. Det blir ju så att man umgås med dem som tycker att man är ok så att man kan koppla av, ta på sig vad man vill och kunna vända sina åsikter med dem som tycker ganska lika. 

Trender och mode är kul, men när det leder till ingrepp som gör att man kan få infektioner och skada sig blir bedrövad.  Det är häftigt med tatuering i ryggslutet, om man inte måste ta ryggmärgsbedövning vid förlossning. Det är skönt och lent att raka sig men inte så häftigt med röda blemmor och infektioner.

Det är kul att prova nya saker och under grupptryck provar man det mesta. Men vad är det värt?

När vågar jag bryta mönstret inom min grupp när det inte känns så självklart? När jag får tillräckligt med argument eller när en nära vän tycker lika dant? Min erfarenhet säger att är man bara två som kan stötta varandra så räcker det långt. Man stärker varandras självförtroende, ger varandra argument och står tillsammans när någon ifrågasätter. Och så har vi ju varandra på nätet..

Eva-Mari

Att välja Midsommar!

I år har jag inte tagit av mig strumporna än. Det har varit så kallt hittills att sandalerna ligger nerpackade fortfaranade. Nu ser jag recept på midsommarmat och dryck, glada uppklädda människor på tidningarnas omslag.  Och solen skiner. Det är dags att bestämma sig. Hur ska jag fira i år? Med vänner eller familjen? Det handlar om några timmar, som kanske regnar bort. Vad kan jag förvänta mig? En del människor firar inte alls. Tar det som en vanlig dag och blir inte besvikna. Jag gillar fest, god mat, tokiga lekar och glada människor och är van att fira midsommar med släkten ibland och med vänner ibland. Det finns risk att jag blir besviken.

Några av mina vänner lever nya liv efter en separation och funderar på hur midsommaren, ja hela sommaren, ska bli nu när ingenting är som vanligt. Någon saknar den fasta traditionen på samma plats, med samma mat, samma lekar och samma människor. Det kan också vara en befirelse att få bestämma själv. Inte bry sig om grannen som hunnit få i sig alldeles för mycket alkohol redan innan barnen dansat kring midsommarstången. Inte behöva medla mellan släktingar som lätt blir osams eller höra gnäll från någon gammal faster.  För mycket alkohol kan göra att någon av tonårstjejerna blir våldtagna mitt i festens yra.

Vemodet smyger sig på. Bakom allt det vackra finns också en sorg. En sorg över att det inte blev som vi tänkt. En sorg över att det vänder och blir mörkare igen. En sorg över alla drömmar som inte blir av, i år heller.

Njut av alla blommor, gräset och de kvittranade fåglarna. Naturen är i sitt esse! Var i ditt esse! Njuter själva eller tillsammans med den eller de du tycker om att vara tillsammans med. Utan krav som gör att duinte kan ta in det goda. Känn kärlek från den som skapat allt detta vackra omkring dig, och i dig, värmen och kärleken.

Jag skulle vilja njuta av soluppgången på midsommardagen och äta några jorgubbar innan jag somnar i gräset lycklig tillsammans med någon annan lycklig och känna att jag valt rätt.

Eva-Mari

Varför dölja sina sprickor?

"Varför dölja din sprickor, när det är sprickorna som ljuset sipprar ut igenom?"

Att visa hur jag verkligen är betyder att det blir sprickor i fasaden. Inte bara sprickor i spacklet, fel smink, utan spickor i mig själv.

 Jag har svårt att erkänna dem, vill inte visa dem. Vad är jag rädd för? Att folk inte ska tycka om mig, att jag gör bort mig. Har jag berättat för mycket om mig själv kan jag få tillbaka det sedan. Endel människor får man en närmare kontakt med när man berättar om sin sprickor, vad man gjort fel och vad man inte kan eller tvivlar på om det är rätt. De delar med sig av sitt och via kan stödja varandra. Se ljuset mellan sprickorna som lyser starkt och ger hopp.

Andra människor lyssnar, frågar mer om detaljer och sedan kan man få tillbaka fördömanden. Du tänker fel, så kan man inte göra. Inte kul! De har inte sett ljuset mellan sprickorna, delandet, den öppna tanken där man tillsammans provar sig fram vad man tänker och hur det känns. Kanske kommer man fram till något, kanske inte, men man har gett sig ut på en resa i sig själv och med någon annan.

Inspiration att skriva detta fick jag för att jag skällde på mina barn i går kväll, och det var jag spm smällde i dörrar, och sedan gnällde på min sambo som inte ställt disken diskmanskinen.Han blev sur och gick ut och gick en stund.

OCH så läste jag artikeln av Bob Hansson NU SKRIVER JAG SOM DET ÄR, tänkte på citatet, hur bra det är. Så här är det. Jag är inte bättre. Är det ok? Ser . .du ljuset?

Eva-Mari

Signaler

Signaler om hur vi mår ger vi till varandra hela tiden. Ibland har jag svårt att tolka vad andra egentligen menar. Är det en signal om att något är fel eller är hon bara trött? I Signaler berättar barn och unga som varit i utsatta för situationer för Barnombudsmannen om hur det har fått hjälp, eller inte. Det mest chckerande för barnombudsmannen är att de inte nämner socialtjänsten som en hjälp. om soc. nämns så är det för att socc. är passiv, fokuserad på de vuxna och ovilliga att lyssna. Rättsväsendet ska skydda barn men kan upplevas som långsamt, obegripligt och skrämmande. Så kan vi inte ha det!

Sverige har fått påbackning för att vi inte följer FN:s barnkonventionen. Barnombudsmannen är en statlig myndighet med uppdrag att företräda barns och ungas rättigheter utifrån FN:s konvention om barnens rättigheter. Barnombudsmannen informerar, bildar opinion och föreslår nya lagar. Ett förslag är att allt socialtjänstens arbete för att skydda barn samlas i Barntjänsten. Barntjänsten ska göras känd för barn, tillgängligt för barn och att man där har kompetens att lyssna på barn och unga.

Jag funderar på vem jag skulle ha vågat prata med?

Vad krävs för att du ska berätta om det som är jobbigt, som kanske är olagligt?

Eva-Mari

Man måste inte vara ett

Jag skriver just nu mitt examensarbete om mobbning. Jag har valt ämnet eftersom det ligger mig varmt om hjärtat och det är dessutom ständigt aktuellt. Jag har dock valt att koncentrera mig på konsekvenserna av att vara mobbad. Utifrån 6 personers enkätsvar har jag dragit slutsatsen att mobbning påverkar människor så mycket mer och på ett större plan än vad som är allmänt känt.

Jag var mobbad under större delen av grundskolan. Jag var tjock, luktade illa och hade fel kläder. I fjärde klass tröttnade mina föräldrar och tvingade skolan att agera. Det resulterade i att jag fick byta klass. Man flyttade helt enkelt på "problemet". Men jag hade turen att hamna i en väldigt bra klass med en fantastisk lärare så det var ändå en bra lösning, bättre än att inte göra något alls.

I högstadiet började det dock igen efter att jag blivit överfallen och nästan sexuellt utnyttjad(jag lyckades slå mig fri) av två av stans populäraste killar. Efter en polisanmälan blev jag totalt utstött och hatad av de flesta ungdomar i stan. Jag fick utstå mordhot och glåpord flera år efter att det hänt. Det tog hårt på mig!

Idag är jag 28 år och lycklig. Men det har kostat. Mitt självförtroende har varit så lågt att jag inte velat leva längre. Det har blivit många turer i psykvården innan jag fått hjälp. Nu har jag gått 4 år i terapi, jag har lärt mig att älska mig själv och låta andra älska mig.

Om jag inte haft min familj vet jag inte vad som hänt. De har alltid stöttat mig och kämpat för mig. Men alla har inte en familj som stöd. Alla får inte hjälp. Jag fick vänta tills jag var 24 år innan jag fick riktig hjälp att bearbeta min tid som mobbad.

Jag vill uppmana dig som läser och som kanske har upplevt eller upplever mobbning att prata om det. Det är svårt att få professionell hjälp men att ha någon att prata med kan också hjälpa. Låt det inte gå flera år, låt inte mobbningen påverka dig resten av livet. Sträck ut din hand och be om hjälp! Om ingen annan tar din hand så gör jag eller någon av mina medarbetare det. Vi finns här om du behöver prata!

Med vänliga hälsningar

Ann-Helene