Gud frågar efter oss. Precis som vi är

Nu ska jag göra något jag inte gör särskilt ofta. Jag ska ha en ganska personlig predikan. Jag tänkte nämligen berätta en sak för er. En berättelse om fjärde advent för sju år sedan. Då var jag nitton år. Jag hade ganska nyligen bestämt mig för att bli präst och var fortfarande rätt osäker på alltihop. Nu var det fjärde advent och snart jul. Jag gick i en annan kyrka än jag brukade göra. Vid den här tiden tänkte jag nästan hela tiden på att bli präst, om jag skulle bli präst, när och hur jag skulle bli präst. Det gjorde jag även under den här gudstjänsten. Predikan var, som jag minns det, egentligen inte särskilt bra. Två personer liksom återberättade historien om hur Maria träffar ängeln Gabriel, som säger att hon ska få barn, och att barnet ska heta Jesus. Och hur Maria bara, men det går ju faktiskt inte. Jag kan inte vara gravid. Och ängeln bara: Jo, Gud fixar det. Jag lyssnade sådär halvuppmärksamt, men när jag körde hem i det snöblandade regnet i mina föräldrars bil var det något som hade fastnat, trots att jag hade hört berättelsen så många gånger. Maria protesterade. Försökte komma med logiska argument. Det går inte. Jag kan inte. Då sa inte ängeln: Jo, du kan visst. Kom igen, tro på dig själv. Utan snarare, nej, du kan kanske inte ensam, men tillsammans med Gud kommer det att gå bra. Då sa ängeln, nej, du kan kanske faktiskt inte nu, men Gud som kommer att se till att du kan när du måste. Jag skulle ha blivit präst med eller utan den där fjärde advents-söndagen 2008, det tvivlar jag inte på. Men det var där och då jag lärde känna Maria som förebild och det var där och då jag förstod hur modig hon var som gick med att föda Guds son. Maria saknade, som vi brukar säga, förutsättningar. Hon var ung. Hon var kvinna. Hon var ogift. Hon var ensam. Det var livsfarligt att föda barn på den här tiden. Kvinnor dog. Ofta. Det var smutsigt, mörkt och om något gick fel fanns det inte mycket man kunde göra. Men poängen är inte Marias ja (faktum är att den bibeltexten vi just läste inte ens innehåller något ja, Maria hinner inte svara) utan poängen är att hon aldrig var ensam. Gud överger henne inte efter ängelns besök så att hon får klara sig bäst hon kan. Samarbetet slutar liksom inte med att Gud ber henne göra något. Det börjar där. Maria är inte redo när ängeln kommer. Så är det. Maria hinner bli redo, tillsammans med Gud. Man kan ibland säga ja först och lära sig det man behöver veta sen. I världen, i samhället, i kyrkan, är unga kvinnor bland de mest utsatta. Oftast är det inte jag. Jag har nästan alla privilegier som finns. Det vet jag. Men i världen, i samhället, i kyrkan, är det unga kvinnor som är blir kallade duktiga om de gör något bra. I världen, i samhället, i kyrkan är det unga kvinnor som lär sig att inte ta för mycket plats. Inte låta för mycket, inte synas för mycket och inte störa för mycket. Det är unga kvinnor som lär sig att deras kompetens mest är ett problem och ett hot. Det är unga kvinnor som lär sig att varje gång de lyckas är det en överraskning och varje gång de misslyckas är det en bekräftelse på vad alla redan misstänkte, att hon klarar nog faktiskt inte av det här. Hon är för ung, det får man ha förståelse för. Bara en liten flicka. I världen, samhället och kyrkan föds det barn som inte alls var planerade till föräldrar som kanske inte alls verkar ha förutsättningar att klara av det. Barn till tonåringar. Barn till flyktingar. Barn till ensamma unga kvinnor som den etablerade vuxenvärlden tittar snett på utan att veta någonting om deras bakgrund. Var inte rädd, Maria, säger ängeln. Det behövdes nog. För när hela världen har lärt en att du klarar inte sånt här, Gud kommer inte att prata med en sådan som dig, vem tror du att du är egentligen?, då behöver man en ängel som säger ”Var inte rädd. Gud är med dig.” För i världen, samhället och kyrkan dör fortfarande unga kvinnor när de föder barn eftersom deras vård inte är prioriterad. Berättelsen om Maria är en berättelse om upprättelse. Det är en berättelse om att bli tilltalad och svara. Om att Gud anförtror sitt allra viktigaste uppdrag, Jesus som ska rädda världen, till någon som ingen räknar med, och tar för självklart att hon ska klara av det. Maria är inte duktig. Maria är inte lydig. Maria är inte utan egen vilja. Och när jag säger att Maria är modig menar jag att hon är modig därför att hon låter sig bli upprättad. Därför att hon vågar ha en egen relation till Gud, som inte dikteras av de äldre männen runt omkring henne. Därför att hon vågar utmana världens, samhällets och kyrkans förväntningar på vad en hon ska göra och klara av. I kyrkan är jag ung. Det har jag varit i hela mitt liv och det kommer jag ironiskt nog att fortsätta vara ett bra tag till. Det finns så mycket jag inte har gjort. Så mycket jag inte har upplevt. Så många situationer i människors liv som är så långt från någonting i mitt eget. Så är det nu och så var det är jag var nitton år och körde hem från en fjärde advents-gudstjänst i snöblandat regn. Men Gud frågar inte efter livserfarenhet. Inte efter Marias livserfarenhet. Inte efter min livserfarenhet. Inte efter er livserfarenhet. Gud frågar inte efter våra meriter, våra betyg, våra CV:n eller våra väl genomreflekterade upplevelser av livet. Gud frågar efter oss. Precis som vi är, för att vi tillsammans med Gud ska kunna bli vad vi ska vara. Oavsett vad det är.

Andlighet är spännande

Fromhet, helighet, religiositet, själfullhet, spiritualitet och mysticism är ord som beskriver andlighet. Jag har pratat om fromhet och helighet med personer som är muslimer, kristna, ateister, hinduer och buddhister. Jag har pratat om spiritualitet, övernaturliga händelse med personer som känner på sig att saker ska hända och ser mer än vi andra ser, men inte riktigt vågat prata om det och inte vetat vad de ska tänka om det. Och så har jag pratat om och läst kristna mystiker. Andlighet är spännande! Några berättar att de anar eller vet att saker kommer att hända som ingen annan vet om och andra att de kan se på människor vad de varit med om och står mitt i. En del väljer att försöka stänga av eftersom de inte vet hur de ska hantera denna gåva. Medier har sådana gåvor. Är det andlig gåva? Måste andlighet grunda sig i en tro eller kan man vara andlig utan att tro på någon gud? En tro på Gud kan ge trygghet, ge mening med livet och känna att man har en uppgift, ge ett sammanhang där man behövs och får växa andligt tillsammans med andra. Att plötsligt märka att man har särskilda gåvor kan vara både spännande och skrämmande. I kyrkor finns själavårdare som kan vägleda om man är själv med sina tankar är det svårare som kan berätta och vägleda. Är man med i ett annat sammanhang kan man få vägledning där. Är man ensam kan det vara svårt att veta hur man ska använda sina gåvor. Alla barn och ungdomar har rätt till andlighet. I FN:s konvention om barnets rättigheter finns det fyra artiklar som handlar om andlighet. Det handlar om religionsfrihet, att alla har vi rätt att bli informerade om olika religioner och livsåskådningar och rätt att själva välja vad vi vill tro på. Religionsfriheten gäller inte bara vuxna utan även barn, 0-18 år. Det handlar om att utvecklas andligt och att omvärlden, föräldrar, skola och andra sammanhang ska uppmuntra andlig utveckling. I Sverige lever vi i ett sammanhang som är ganska sekulariserat, inte religiöst. Vi får vara religiösa och ha olika syn på livet, men det är vars och ens ensak. Vi uppmuntras sällan att berätta om vår tro och våra andliga erfarenheter. I media har intresset ökat och människor intervjuas om sina erfarenheter, så visst finns en andlig nyfikenhet. Många har stort förtroende för Svenska kyrkan och det stöd man ger till människor i kris. Många har stort förtroende för präster, imamer och andra ledare. Då talar vi om medmänskligheten, men inte om andlighet. Andliga erfarenheter, det som inte går att bevisa, som är en är svårare att ta på allvar, och att tala om. Som kristen tror jag på en den Heliga Anden, livgivaren som inspirerar mig att göra Guds goda vilja. Jag tor på under. Jag tror att vi kan få olika andliga gåvor. Är det något som vissa får eller något som alla har och som vi kan utveckla under livet? I bibeln varnas för onda andar. Vilka är det idag och hur lär man skilja den goda anden från en ond? Det finns många människor med andliga erfarenheter, som lever nu och som har levt tidigare, som skrivit ned sina upplevelser och tankar. Mystiker från olika religioner kan vara spännande att läsa om och läsa texter av. Det finns också många nyskrivna böcker i andliga frågor. Jag tycker det skulle vara spännande med en dialog om andlighet i allmänhet och vårt förhållningssätt till det som inte går att bevisa, men som vi känner i själen.