Känslokostym

Ni vet det där uttrycket "less is more"? Jag har alltid avskytt det och istället levt efter principen att "more is more" extra allt helt enkelt!
När jag var liten så fick jag alltid höra att "måste du överreagera?" och tänkte såklart att det nog var något fel på mig. När man är barn har man ju inte riktigt något att referera till utan utgår från sina egna känslor och tankar. Om dessa känslor och tankar ständigt ifrågasätts och får folk att höja på ögonbrynen är det inte så konstigt att man börjar tro att det är något fel på dem.
Jag skrattade för högt, älskade för mycket, skrek när jag var arg och grät högt när jag var ledsen.
Totalt osvenskt.
Passade mycket bättre in med mina kompisar som hade utländskt påbrå, speciellt dom som kom från Latinamerika, där fick man skratta, skrika, gråta och älska hur högt man ville!
När jag blev lite äldre började jag undra över om det inte istället var alla andra som "underreagerade"? Varför är det så pinsamt att visa sina känslor högt? Om det inte var meningen att vi skulle gråta när vi var ledsna så hade vi väl inte fått tårkanaler?
Lika jobbigt som det var för mig att vara "för mycket" är det heller inte ok att vara "för lite".
Idag ska man våga visa framfötterna på jobbet, i skolan är det ofta muntliga presentationer som betygsbaseras lika mycket som det skriftliga och hur ska man våga säga till folk att man inte KAN prata inför hela klassen då?
Varför måste man bara vara lagom?
Vi är ju alla olika, vi har alla våran alldeles egna skräddarsydda känslokostym. Min råkar vara i storlek XXXL, men även om din är i XS så betyder ju inte det att dina känslor är mindre viktiga!
Vi uttrycker alla våra känslor olika och vi känner också olika känslor inför olika saker. Men alla känslor är lika mycket värda och lika viktigt oavsett hur starkt eller svagt de kommer till uttryck.
Så nästa gång du träffar någon som har en känslokostym som INTE ser ut som din, tänk på hur tråkigt det skulle vara om vi var likadana allihop?
För visst gillar vi olika?

Monotona handlingar helar från tillgänglighetens stress

Är det okej att stänga av telefonen på natten? Om jag inte ser vad som pågår i flöden i sociala medier så kan jag missa att gilla eller missa något som jag borde veta morgonen efter. Konsekvensen blir att det kan vara viktigare att vara tillgänglig på natten än på dagen då andra är upptagna med skola och jobb. Det finns en förväntan att finnas där både dag och natt. Man kan inte vara frånvarande för många timmar i sträck. Ganska många unga mår dåligt över stressen det innebär att ha kravet både på sig själv och andra att alltid ha koll på vad som händer och vem som har lagt ut vad. Jag frågade några 15-åriga gamingkonfirmander hur många timmar de är på sociala medier per vecka. Hela tiden, absolut mer än 40 timmar, svarade de. 40 timmar är en hel arbetsvecka så det är klart att man blir trött och stressad om man dessutom ska gå i skolan eller jobba. Jag kan ta det som avkoppling att kolla facebook eller snapchata lite, men hjärnan börjar jobba, får ny information, associerar och gör bedömningar, så någon vila blir det egentligen inte. Vi håller på att bygga upp ett samhälle med en vardag som både innebär att man ska prestera bra i skola och på jobb, klara nära och käras sjukdom, konflikter och samtidigt ha en heltidstjänst på nätet. Hur ska vi då orka engagera oss för dem utanför den närmaste kretsen, andra i vårt samhälle och de som lever i andra delar av världen?Utbrändhet, urladdning, release/relief-utmattningssyndrom,vidbränd, gå in i väggen eller vad vi nu kallar det handlar om att vi klarar ett hårt tryck av arbete och svåra asociala situationer och stress under en tid, men till slut så orkar man ingenting. Min väns små barn kallar det för trött sjuka. Är det tröttsjuka som ska vara vardag för dagens unga generation? Negativ stress krymper hjärnan och då lär vi ju inte mänskligheten klokare och mer empatiska. Vi behöver hitta förhållningssätt som gör att vi kan leva efter vad kroppen behöver. Ibland behöver vi pauser då vi gör ingenting. Vi återhämtar oss och sorterar tankar och intryck när vi gör monotona saker som att gå, springa, träna, klippa gräsmattan, rensa i trädgårdsland, skala potatis eller rykta en häst.  Det är lugnande och utvecklar dessutom hjärnan. Hur kan vi bygga upp vår vardag så att vi får dessa vilopauser, och då inte som prestation, utan som vila?

Min kropp är ett tempel!

Jag ser och hör om många människor som både mår dåligt psykiskt och fysiskt. Många har ställt mig frågan, hur kan du tro på en gud som bringar sjukdom och smärta till världen.

Jag föddes med ett handikapp som medfört olika motgångar och hinder men även om människor omkring mig såg mig som sjuk, så levde jag själv med tanken av att jag var precis som alla andra. Vem av oss på denna jord är helt normal egentligen? I mina yngre dagar så ville jag inte bekänna mina begränsningar och se mig själv som den jag är, men på senare tid, med både tro och positiv inställning, så märkte jag hur omgivningen överraskades av hur stark jag faktiskt var. Rent mänskligt sett så skulle många säga att jag som person har klarat av livet på ren viljestyrka, men jag själv ser min tro på Gud som den främsta orsaken till varför jag faktiskt står här idag.

Vi lever alla med en kropp och en själ, vi alla måste ta väl hand om. För mig som troende så är min kropp ett tempel för den helige anden, det är mitt ansvar att låta både kropp och sinne förbli så helt och rent det kan bli.

Jag har inte något direkt svar på frågan, men vi alla förblir skapta till Guds avbild. Sjukdom och smärta har inte något med Gud att göra alls. Vi föds som vi föds och vi lever som vi lever brukar jag tänka, och frågan är bara hur vi förvaltar det vi faktiskt fått som gåva, och det är ett liv. Gud är kärlek, och kärleken övervinner allt.