Sport - att hjälpa någon annan - opium för folket

Du går på en match eller sitter framför TV:n och engagerar dig totalt i spelet. Det finns inte plats för någonting annat just då. Det är en möjlighet att glömma allt annat runt omkring dig. Fantastiskt skönt! Ett sätt att fly bort från vardagen med alla problem som finns att ta tag i. I fredags skulle jag sälja hockeybiljetter till en välgörenhetsmatch. Då kom det fram en man som sade: Nej tack! Jag anser att sporten är ett opium för folket så det vill jag inte stödja. Han menar att många av oss flyr in i sport då vi kunde använda tiden för att fundera på hur vår värld kan bli bättre lokalt och globalt, engagera oss för andra i vår närhet och och de långt borta. Jag förstår vad han menar. Det är lockande att försvinna in helt i något annat för att slippa engagera sig.

Hjärnforskning har visat att njutningscentrum i hjärnan aktiveras då vi hjälper någon annan, hjärnan får samma njutning som när man tar droger eller har sex eller kanske engagerar sig i en match. Vill vi må bra ska vi alltså hjälpa andra. Vill vi njuta ska vi engagera oss för vår om värld!

Gamla & Unga

Hejsan.
Efter att man jobbat inom kyrkan ett bra tag så har man träffat och pratat med folk i alla situationer man kan tänka sig. Alkoholister, uteliggare, tiggare osv. När jag har pratat med dem så har jag insett att dagens ungdomar är mycket trevligare än vad "vuxna" och äldre människor är. 

Ett exempel jag har fått av många är när de frågar om någon har pengar eller en cigarett. De unga om de inte vill eller kan ge så kommer de oftast med en kommentar liknande till "Tyvärr så har jag bara en cigarett kvar som jag gärna vill behålla" eller "Tyvärr så har jag inga lösa pengar på mig".
Medan de noterat att de äldre ger dem kommentarer som "Skaffa ett jobb", kollar snett på dem eller ignorerar dem helt och hållet.

Jag undrar då, varför är det så stor skillnad? Är det inte de äldre som uppfostrat oss i den yngre generationen? 

Tycker att det är väldigt synd att när jag hör sådant att det är de unga som sätter exempel för de äldre när det egentligen ska vara tvärt om.

Jag hoppas på att man håller det i tanken att om man inte kan eller vill så kan man i alla fall visa lite artighet och vara snäll. Tänk om rollerna skulle vara vända.

Hoppas jag satt igång en liten tankeställare.

/Isabelle

Att växa upp med en demenssjuk förälder.

När Jenny var 10 år fick hennes pappa diagnosen Alzeimers sjukdom. Idag är hon 22 år, pappa är död och hon har en del att berätta om hur hon har blivit bemött i skolan av klasskamrater, lärare och kuratorer och att vara tonåring och vara dotter till ene demenssjuk pappa glömma saker hela tiden. Jenny kom hennes pappa in på hennes rum och tjatade om att titta på text-TV 20 gånger efter varandra. Hon tappade till slut tålamodet och skrek till sin pappa att du får inte komma in på mitt rum. Men han var ju sjuk. Jenny fick dåligt samvete, kände skam och mådde dåligt. Jag träffade henne förra veckan då hon föreläste på Anhörigdagen i Örebro om hur hon klarat sig som storasyster genom åren fram till nu. Efter föreläsningen berättade hon för mig om hur hennes lärare tagit fram en tidning med en artikel som berörde henne utan att berätta det innan. Meningen var väl god men resultatet blev att hon blev mobbad i skolan. Senare berättade hon om sin situation för några skolkuratorer vilka suckade och någon tog fram en bok att läsa. Mobbingen fortsatte alltså,  av kuratorerna. Jag som är socionom blir besviken på mina kollegor. Hur kan man göra så? Antagligen bristande kunskap.Vi har så mycket att lära av varandra hela tiden oavsett utbildning och ålder. Följ Jennys på bloggen www.bortmedskammen.se

Hindra eller släpp din framtidstro lös!

Jag kan minnas händelser från min barndom och min tonårstid som påverkar mitt självförtroende och hur jag väljer idag. Jag minns när sjukhuskuratorn framförde att det inte var bra för mig som 13-åring att bo hos min mamma som behövde så mycket hjälp. Jag skulle inte behöva ta det ansvaret. jag minns att jag bestämde mig för att "Det här ska jag fixa!". Jag kan visst ta det ansvaret, och vill det. Ingen ska komma och säga att det inte är bra för mig eller att jag inte kan. På något sätt bestämde jag min personlighet den gången. Jag fixar och ordnar för att alla ska ha det bra. Och jag blir besviken när människor inte gör vad de sagt, tar ansvar för vad de säger. Jag har övat mig i att låta andra fixa och överse med att andra inte gör som de sagt och ändrar sig i sista minuten. Det går bra med dem som jag känner ganska bra, men när mina allra närmaste inte tar ansvar för det det har sagt blir jag upprörd, ledsen och känner mig förnedrad och tappar tillit. Då gäller det att jag intalar mig om att det är en enstaka händelse som inte alls har med mig att göra. Vad spelar det för roll om hundra år eller om en stund?
En annan händelse handlar om hur jag stod på skoldansen och ville bli uppbjuden, men inte blev det. Den upplevelsen delar jag med många. En del kanske bestämt sig för att inte dansa. Jag älskar att dansa så jag började på jazzdans och dansade sedan sakral dans. Då behöver man inte vänta på att bli uppbjuden men får dansa ändå. Jag har naturligtvis fått uppmaningen att bjuda upp själv. Men jag som kan vara så självständig i andra sammanhang blir helt matt och har inget självförtroende alls just i den situationen. När jag någon gång varit ute och dansat vågar jag  bara fråga den jag gått dit med om vi ska dansa. Ja, jag kräver att vi ska dansa, för annars får jag ju inte dansa. Jag har gjort en tidigare händelsen alldeles för viktigt. Att jag inte blev uppbjuden, vad spelar det egentligen för roll idag? För att detta inte ska påverka mig i framtiden behöver jag se att det är en enskild händelse, eller några enskilda händelser och känna att de inte har någon betydelse idag. Förnuftsmässigt sett borde jag kunna bjuda upp nästa gång jag går ut. Och det kan gå om jag släppt de gamla händelserna. Jag kan bestämma mig för att få dansa hela natten!

 Att göra sig av med gamla händelser som hindrar min framtidstro är kanske viktigare än vi tror. Att lägga hindren bakom mig och släppa framtidstron lös!