Angår det dig vad jag gör, kanske?

Är det möjligt med en stad utan skräp på gatorna, inga fimpar slängda på gatan, inga kränkande ord som ropas i skolans korridorer, inget hat på nätet. Det hänger boxningsbollar ner från träden så man kan slå ur sig sin ilska där. På stan blir vi inte irriterade utan att säga till. Vi pratar med den det berör och sen släpper vi det. Vi skäms inte när det blir fel utan tar vara på det goda vi kan ge varandra som medmänniskor här i vår stad. Jag tror det blir svårare att komma undan med dåliga handlingar då. Uppmuntrande ord från andra är inget ovanligt. Säg vad du uppskattar! Om vi alla kände att vi alla angår varandra, då skulle vi nog lägga oss i lite mer, tillrättavisa, uppmuntra och glädja varandra. Det finns ett ordspråk som säger att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Det kanske också behövs en hel by för att rädda en människa. Vi behöver alla förklara för varandra för att förstå hur relationer och samhället fungerar, och ibland tillrättavisa. När jag inte är med mitt barn/ungdom kanske någon annan vuxen ser något som sker som inte är bra. Då vill jag att mitt barn blir tillsagt och tillrättavisat, och är det något som inte står rätt till och som jag inte ser, så är det bra om någon annan ser det. Som förälder kan man bara ge begränsad kunskap och ge vidare viss ideal. Jag tror att vi alla behöver varandra för att bli goda människor, oavsett ålder.  I vissa situationer är det okej att prata med den man inte känner, ge en hjälpande hand och fråga om hjälp, som efter terrordådet i Stockholm. Min egen utsattheten kan göra att jag också vill hjälpa en annan utsatt person. Jag får skjuts hem för att jag inte kan ta mig hem kommunalt och då ger jag sovplats till någon annan. Det är fantastiskt med omsorg kända och okända människor ger varandra. Människor som är rädda, oroliga för vad som ska hända och ledsna tar ofta hand om varandra.  I andra sammanhang klarar jag mig själv och då förväntar jag mig att andra också ska klara sig själva. Ju bättre vi har det desto mindre behöver vi anda och bryr oss mindre om varandra, Är det så enkelt? I så fall kanske vi har det för bra för att visa omsorg om varandra i vårt välfärdssamhälle. Omsorgen har blivit något som de som specialiserat sig tar hand om. Den finns i fördelningspolitik, socialtjänst,polis och civilsamhällets otaliga organisationer och föreningar.  Vi litar  ofta på att myndigheter, det gemensamma, tar hand om allt svårt, om inte kan jag vända mig till någon ideell organisation. Jag personligen behöver inte engagera mig i det som jag råkar hamna i närheten av. Jag ska nog inte lägga mig i. Någon annan ska inte heller lägga sig i vad jag väljer att göra och hur jag har det. Man ska kunna klara sig själv. Om det inte är akut fara för liv förstås, som i Stockholm häromveckan. Men det finns tillfällen då vi alla uppmanas att lägga oss i, fast vi kanske inte upplever som akut. Det är när barn far illa.Vi har alla anmälningsplikt när vi anar att ett barn far illa. Då ska vi göra orosanmälan till socialtjänst och polis. För alla som arbetar i myndigheter eller organisationer är det en plikt som ska följas och man kan ifrågasättas för att man underlåtit att ingripa. För  var och en av oss är det en moralisk plikt. Vi behöver alla vis a civilkurage för att bidra till ett samhälle utan misshandel, mobbing och annat våld. Det kan innebära att tillrättavisa och förklara för varandra hur relationer och vår samhällsgemenskap fungerar.

Angår det dig kanske vad jag tänker och vad jag gör? Angår det mig kanske vad du tänker och vad du gör. Angår vi varandra kanske. kanske det ja, kanske.
..vill jag minnas att Ingrid Sjöstrand skrev.

Tretton skäl varför

Jag är ny i samhället och börjar som ny på skolan jag går på. Blickarna vänds åt mitt hål och nyfikenheten ökar om vem jag är. Jag tar mig försiktigt genom korridoren och tar mig fram genom folkmassan. Öppnar mitt skåp och tar mina saker. Jag börjar snabbt ta kontakt med andra och märker hur snabbt jag får ett band till dem. Jag känner att min vänskapskrets ökar och hur tryggheten snabbt växer av att befinna mig på skolan. Jag får kontakt med personer som jag blir nära vän med och vi får snart en större relation till varandra.
Samtidigt som tryggheten ökar på skolan så kommer jag hem med till ett hem där otryggheten finns då mina föräldrar genomgår en kris med sitt gemensamma arbete. Tankarna börjar snurra men jag tänker ändå att det kommer att lösa sig.
Tiden på skolan med mina vänner seglar från att vara en trygg plats, till något som snart blir både mörk och otrygg.. Vännerna jag trodde var mina vänner börjar sakta men säkert genom att utsätta mig för både fysisk och psykisk utnyttjande och misshandel. Jag går från att vara en människa att lita på till någon som anses vara helt raka motsatsen och jag börjar genast fundera på vad jag har gjort för fel. Jag väljer att hålla tankarna och känslorna kvar inom mig i tron om att livet skall vända till det positiva igen, men istället så märker jag hur allt ändå fortsätter att bli mörkare. Ångesten och osäkerheten kring den jag är blir allt starkare och jag känner att jag behöver få prata ut om detta med någon. Jag väljer att prata med min enda riktiga vän om allt jag går igenom, men när vi väl möts så märker jag hur allt fryser mig till is och jag inget får sagt  Jag vågar helt enkelt inte berätta. Jag tänker att mina föräldrar borde vara ett enklare alternativ, men istället så blev det mycket svårare. Jag väljer att inget berätta även för dem. Som en sista utväg så tänker jag att kuratorn på skolan skulle vara den som lyssnar, men det klassiska och enda svaret man får är att allt kommer att ordna sig.
Jag inser nu att jag ingenstns har att ta vägen och att jag ständigt kommer få leva med vetskapen av att ingen bryr sig om mig. Varför ska det vara så svårt att våga prata om hur jag mår, och varför vill ingen heller förstå hur jag känner? Jag orkar inte mer, så varför ens fortsätta försöka söka hjälp jag aldrig kommer att få.

En kväll då jag är ensam hemma, sittandes på mitt rum med alla tankarna som håller mig bunden till ett mörker som jag nu till slut inte längre orkar bära. Jag vill inte längre leva så jag väljer nu att ta mitt liv, så jag fullföljer nu min handling.

Så ni som nu läser detta kommer att förstå att jag inte längre är vid liv, och ni kommer säkert börja ställa frågan varför? Hur kunde allt gå så fel? Jag hade allt, men ändå förlorade jag mig själv. Jag hade "vänner", men ändå ville ingen se mig.

Jag blev inspirerad av att skriva det här när när jag sett serien Tretton skäl varför - En orginalserie av Netflix. En serie som handlar om Hanna Baker som tar sitt liv och lämnar ifrån sig 13 inspelade band till en nära vän. Vad finns på banden och vilken sanning kommer hennes vän att finna?

Jag tänker hur viktigt det är att våga prata med varandra men också ta tiden för att lyssna på varandra. Att våga ta det första steget med att prata om hur vi mår och känner kan vara det svåraste vi kan göra, men det är då därför det är ännu viktigare att vi verkligen förstår detta, men också tar oss tiden och inte avfärdar eller förskönar det vi får höra.

Fastan - En utmaning på många plan!

Fastan inför påsken kan ge oss insikten om vad vi bör avstå från i våra liv för att kunna fylla det med en alltmer djupare relation med Gud. Våra liv är så explosivt fyllda med saker att göra, att vi knappt får tiden för att hitta oss själva i vår relation med Gud. Tiden för att slappna av och fästa blicken mot Jesus är nästan lika svår att nå som för en person som längtar efter pensionen men har många år kvar.
Fastan låter oss också få prövas i vår tro och uthållighet där fokuset på Jesus blir alltmer centrerat i våra liv. Bibeln berättar att fastan handlade om att avstå från föda, men har med tiden formats och fått en allt bredare syn. Idag har inte bara födan blivit något vi avstår från, utan även allt som rör och sker i våra liv. Att avstå från något ger mig möjligheten att välja bort något som tar stor plats i mitt liv för att ge mig en ny möjlighet att ersätta tomrummet med något som bygger upp min tro istället. Jag har valt att avstå från fika, godis samt vitt socker eftersom det dels har orsakat ett viss beroende men också för att det ofta fått mig att sakna något när jag inte har haft det tillgängligt. Så att jag valde detta var för att jag visste det skulle utmana mig ordentligt i både sug, uthållighet och tro. Jag har istället för att leva i ett konstant sötsug, vänt mitt fokus till att börja läsa/lyssna till ljudbibeln varje kväll som ett sätt för att finna kraft hos Gud. Oavsett om du väljer att avstå från fastan eller inte, så är det viktigt att inte sätta för höga mål för dig själv. Du kan också fråga dig själv: Varför vill jag delta i fastan, och vem gör jag det för? Fastan kan också på många vis vara ett bra sett för att utmana sig själv i disciplin, för att se hur trofasta och uthålliga vi kan vara i dom beslut vi tar.
Sen är vi alla bara människor som lätt kan andra riktning på våra vägar beroende på hur vi mår, och känner o.s.v. Nu med bara lite över en vecka kvar då fastan är över och påskhögtiden faller in, så får jag vara ärlig och säga att den tid som har gått har varit tuff. Inte bara för att mitt sötsug skull, utan också för att jag fått utmanats i min relation med Gud på olika saker i livet. Disciplinen har inte alltid varit på topp och hamnat i svackor har man gjort. Jag har ännu inte brutit mitt mål med att äta fika, snacks m.m, men däremot har vissa dagar varit utan bibelläsning. Istället för att känna fördömelse över det, så har jag istället hittat andra sätt att ära Gud på, som har varit upplyftande istället.
 Så att ta allvar på fastan eller inte är ett val man får göra, och det är viktigt att komma ihåg att ingen dömer dig om du misslyckas eller inte väljer att inte utföra den.

Nätporr - kan vi prata om det?

Vad händer i hjärnan hos den som konsumerar pornografi? Påverkas hälsa, attityd, relationer och sexliv? 96% av 16-åriga killar och 54% av tjejerna tittar på porr. Hjärnans belöningscentrum påverkas och det kan bli ett beroende att titta på porr. Hur påverkas deras relationer och syn på varandra? För visst påverkar det. Forskning visar att man ofta blir mindre intresserad av sin partner och det leder då till fler separationer. Det är inte något direkt vanligt samtalsämne på raster varken i skolan eller på arbetsplatser. Prästen Ulrika Stigberg och Maria Ahlin har i boken Visuell drog intervjuat ungdomar om porr. Inga ungdomar hade pratat med någon vuxen om porr, fastän det är så stor del av livet. Vuxna talar inte om porr, fastän de också tittar, och då gör inte unga det heller. Något som är en mer eller mindre viktig del av mångas liv, och ibland leder till beroende och ohälsa behöver vi prata om. Hur ska jag i morgon på vårt arbetslagsmöte uttrycka på ett bra sätt att vi behöver prata mer porr för att vara en kyrka som tar tag i frågor som berör många människor? Det är så lätt att hamna i olika diken. Antingen förlöjligar, fördömer eller försvarar vi. Och så finns det väl några som tycker att kyrkan, eller att man över huvud taget inte ska prata om sådana saker som porr, för ger man det inte plats så finns det inte. För vårat gemensammas bästa och barnens bästa tror jag att vi behöver arbeta på att hitta former för att prata om porr på ett sunt sätt, ungdomar och vuxna?