Respekt av empati, inte av rädsla...

Har du någon gång varit med om att du gjort ditt allra bästa, verkligen kämpat för att det ska bli bra, och sedan får du en utskällning? Man tappar hakan, tappar talförmågan och blir jätteledsen. Sedan kanske man rycker upp sig och säger ifrån. Det kan vara ide att säga ifrån om det finns en möjlighet att den andra personen kan se och förstå vilket kraft du lagt ner och hur du har tänkt. Men om det finns en risk att kompisen, eller läraren, eller arbetsgivaren, inte alls förstår utan att du bara skunker ännu djupare i den andres ögon om du säger något. Då blir man tyst. Man biter ihop och tror kanske att det är fel på en själv.

 Långt senare kan man få svar på varför det blev som det blev. De andre kunde inte se mig och min situation på grund av sin egen rädsla, stress eller trötthet. Jag fick ett helt respektlst bemötande. Möjligheten att vara empatisk och kunna leva sig in i min situation fanns inte. Det hade egentligen inte med mig att göra, men jag var den som råkade säga, råkade komma för sent,  råkade..just idag.

Lär dig konsten att se att det inte handlar om dig. Han kanske var osams med sin bästa vän innan han kom, hon kanske inte hade sovit på hela natten, hen kanske hade en fruktansvärd huvudvärk, han kanske blivit dumpad...När man är stressad, har ont, är ledsen eller trött och besviken är det svårt att visa respekt för någon annan. Frustrationen bara kommer och man skäller ut en stackare som inte gjort särskilt mycket ont.

För det mesta drabbar det syskon, barn, partern man levertillsammans med, men ibland händer det även på jobbet och helt okända. Hemma kan man säga ifrån, men på jobbet eller i skolan är man ju i en beroendeställning sm gör att man sväljer, tar alldeles för mycket skit.

Jag tror att alla människor som mår bra visar respekt, har förmåga att ta reda på vad som hänt och därför inte behöver skälla. Har förmåga att leva sig in i den andres situation och inte vill göra den andra personen illa. Har förmåga att se vad som gör den andra personen illa och har förmåga att välja att inte göra det som gör den andra personen illa.

Vill man att en person ska ändra beteende brukar det inte gå genom att man blir arg, utan genom att man får en lugn förklaring. Börja med att ändra sitt eget beteende.

Och hur ska vi göra för att må så bra och vara så lugna så att vi inte beter oss respektlöst mot andra?
Hur kan vi bygga ett samhälle där vi inte är så stressade och trötta att vi tappar förmågan att se andra med respekt? Ett samhälle där vi mår bra och förmår visa respekt.

En lek - eller kärlek?

En blinkning eller ett skratt kan sätta igång massor av förväntningar. Det är bara en blinkning för att det är kul eller ett spontant skratt för hen mår bra. Ändå skapas en förväntan om att vi vill närmare varandra, prata mer och lära känna varandra. Kanske en romans. Fantasi och romantiska drömmar kan skapa ett pirr och en förväntan. Visst är det mysigt! Men när det inte blir som man förväntat sig. När det bara var en trevlig stund just då och inget mer, då gör besvikelsen ont. Jag önskar att jag inte hade så bra fantasi som drar iväg med mig i en massa förväntningar. Besvikelserna tar så mycket energi och tär på mitt självförtroende. Det blir inte som jag tänkte och så tror jag att det är mitt fel. Men det behöver inta alls ha med mig att göra.
Det är logiskt. Men logiken vinner inte alltid, eller ganska sällan. Jag tror vi har tre hjärnor. En logisk i huvudet, en drömmande i hjärtat och en som leds av känslor och lust i magen. Vilken ska styra mig nu? Man kan nästan bli tokig på att tänka och känna och fastna i grubbel. Då behövs goda vänner som ser mig utifrån, som kan lyssna och ge råd. Vilka signaler ska jag ta på allvar? Hur ska jag tolka signalerna? Och vilka signaler ska jag själv ge? Av allt det vi säger så säger vi bara 7 % med ord. Resten är röst och kroppsspråk. En människa som verkar vara helt fantastisk när man pratar på nätet kan bli en total besvikelse när man ses på riktigt. Vi ska vara rädda om varandra, andra och oss själva. Signalerna vi sänder som tänder och de vi får är svåra att tolka. Hur mycket allvar ligger bakom? Är det en lek? Är det kärlek? Vilka förväntningar vill du leva upp till?

Part of the ship, part of the crew

Jag och Eva-Mari satt och pratade om personer som är så vana med att bli nedtryckta av sin omgivning så att när de väl träffar nya människor så vågar de inte öppna sig och vara sig själva. Dom har blivit som Stellan Skarsgård "Bill Turner" i Pirates of the Caribbean: död mans kista. 
Bill Turner har varit på skeppet en väldigt lång tid att han har börjat bli en del av skeppet, bokstavligen.

Jag tycker personligen att som medmänniska så ska man hjälpa dem omkring sig som man har möjligheten till att hjälpa. Om man ser att någon i klassen, på jobbet o.s.v. knappt vågar svara på tilltal så ska man ge dem en möjlighet att visa Vem de egentligen är. För det mesta så känner de sig otrygga och kommer inte på vad de ska säga. Då kan man tycka "nej men vad tråkig den här personen är..", och så går man vidare. Men stanna i stället och försök få den andra personen att känna sig trygg, men hur gör man då det?
Vänta, det är viktigt. Ta inte för mycket plats, ge personen andrum och låt hen ta sin tid och känna sig trygg i din närvaro. Sedan så måste man uppmuntra personen att ta mer plats och berätta att det är okej att ta plats och att de är värda det. 

Jag hoppas att jag har öppnat några ögon med detta inlägg, och kommentera gärna med tankar m.m.
/Isabelle