Det var en gång...

Det var en gång tre vise män, som gav sig ut på en lång resa. De följde en stjärna på himlen.

Dina nötta sandaler har alltför tunna sulor, vägens grus skaver igenom. Dina fötter är ömma av alla kantiga småstenar, du får ta ett steg i taget. Ja, varje steg blir ett medvetet kliv framåt.
Du hade tänkt följa en stjärna, istället går du med sänkt blick, ögat följer längs med vägen du vandrar. För att undvika smärta och obehag.
Du hör vinden i trädkronornas bladverk.
Du söker en annan väg.

Utan skor längs med havets strandlinje. Ingen upptrampad stig. I sanden ingenting av varaktighet, förutom det formlösa. Torra. Undanglidande. För varje steg en ansträngning i det mjuka. Finns inget stöd för dina nakna fötter. Det är du själv som bär din kropp, balanserar på linjen mellan himlen och jorden.
Du hade tänkt följa en stjärna. Den är alltför långt bort, rymden oändlig, det är alltför många stjärnor, talrika som sandkornen under dina fötter.
Som en vagga för din själ hörs havet när det sträcker sig in mot strandlinjen. Oupphörligt.
Du söker en annan väg.

I fotrika kängor på den hållbara och fasta vägen, anlagd och planerad. Lätt att ta sig fram på. Det är de snabba strålkastarnas väg.
Du lever farligt. Det är inte en väg för en vandrare i natten.
Du hade tänkt följa en stjärna, men du hinner inte lyfta blicken och strålkasteren bländar bort himlens ljus. Emellanåt i mörkret en tystnad.
Du söker en annan väg.

Det finns så många vägar att söka...
Vi gör ett uppehåll.
Här är en rastplats.
Vid sidan av en väg.
Kanske lyser stjärnan just här.
Kan du se den?
På vår rastplats.
Just där vi har stannat till.
Har vi kommit fram?

Det var en gång tre vise män, som gav sig ut på en lång resa. De följde en stjärna på himlen.

Betraktelse till morgonmässa av Marie-Anne Gustafson, Präst i Nikolai församling.
/Isabelle