onsdag 21 januari 2015

Selfie - bara kul eller hopplöst förlorad i sig själv?

"Jag var ständigt på jakt efter den perfekta selfien och när jag insåg att jag inte kunde det ville jag bara dö. Jag förlorade mina vänner, min utbildning, min hälsa och nästan mitt liv", skriver en kille som blivit selfieberoende. Den växande trenden att ta selfies, bilder på sig själv i smartphonen, kopplas nu till mental sjukdom och narcissism av forskare. - Två av tre patienter som kommer till mig har dysmorfofobi det vill säga en form av utseendefixering eller inbillad fulhet, enligt psykiatrikern David Veal. Danny Bowman, 19 år, tappade helt kontrollen över sitt selfie-beroende. Han tillbringade 10 timmar per dag med att ta upp till 200 bilder på sig själv i sin Iphone. Folkhälsoinstitutet i Storbritannien har meddelat att beroende av sociala medier som Facebook och Twitter är en sjukdom och över 100 patienter söker vård varje år. Samtidigt är det svårt att avkopplad titta in i en kamera när någon annan ska ta en bild. De flesta av oss blir stela och inte alls nöjda med de foton som tas. Hur hänger det ihop? Visst är det kul att få en bra bild på sig själv och bästa bilden blir det när man bara leker. Jag var med på en sånt där koncept då man blir sminkad och sedan fotograferad. Det finns inget köptvång på bilderna. När man vet att man inte måste köpa bilderna kan man leka lite och bara le och leka lite modell. Plötsligt blir bilderna jättebra, och då vill man ju köpa i alla fall. Ett sådant koncept tar en eftermiddag, men hur kan man bli så fokuserad på bilden av sig själv att man tillbringar 10 timmar om dagen för att få den bästa självporträttsbilden? Vilken bild har man av sig själv om man fastnar i ett beroende av att ta bilder av sig själv? Man är världens centrum eftersom tiden och kraften går åt att fotografera sig själv. Eller? Är det då möjligt att glömma sig själv för att se en annan människa, bli kär i annan människa. Eller är man hopplöst förlorad i sig själv? Ibland skämtar vi och säger att det är I-landsproblem när man bekymrar sig över en detalj, samtidigt som man vet att människor svälter, våldtas. Varför inte ägna energin åt att förändra världen? Men vi är ofta rätt ego, vi människor. Ibland är det en överlevnadsstrategi och ibland tror jag det är en flykt för att slippa ta ansvar, ansvaret som medmänniska här på jorden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar