Tretton skäl varför

Jag är ny i samhället och börjar som ny på skolan jag går på. Blickarna vänds åt mitt hål och nyfikenheten ökar om vem jag är. Jag tar mig försiktigt genom korridoren och tar mig fram genom folkmassan. Öppnar mitt skåp och tar mina saker. Jag börjar snabbt ta kontakt med andra och märker hur snabbt jag får ett band till dem. Jag känner att min vänskapskrets ökar och hur tryggheten snabbt växer av att befinna mig på skolan. Jag får kontakt med personer som jag blir nära vän med och vi får snart en större relation till varandra.
Samtidigt som tryggheten ökar på skolan så kommer jag hem med till ett hem där otryggheten finns då mina föräldrar genomgår en kris med sitt gemensamma arbete. Tankarna börjar snurra men jag tänker ändå att det kommer att lösa sig.
Tiden på skolan med mina vänner seglar från att vara en trygg plats, till något som snart blir både mörk och otrygg.. Vännerna jag trodde var mina vänner börjar sakta men säkert genom att utsätta mig för både fysisk och psykisk utnyttjande och misshandel. Jag går från att vara en människa att lita på till någon som anses vara helt raka motsatsen och jag börjar genast fundera på vad jag har gjort för fel. Jag väljer att hålla tankarna och känslorna kvar inom mig i tron om att livet skall vända till det positiva igen, men istället så märker jag hur allt ändå fortsätter att bli mörkare. Ångesten och osäkerheten kring den jag är blir allt starkare och jag känner att jag behöver få prata ut om detta med någon. Jag väljer att prata med min enda riktiga vän om allt jag går igenom, men när vi väl möts så märker jag hur allt fryser mig till is och jag inget får sagt  Jag vågar helt enkelt inte berätta. Jag tänker att mina föräldrar borde vara ett enklare alternativ, men istället så blev det mycket svårare. Jag väljer att inget berätta även för dem. Som en sista utväg så tänker jag att kuratorn på skolan skulle vara den som lyssnar, men det klassiska och enda svaret man får är att allt kommer att ordna sig.
Jag inser nu att jag ingenstns har att ta vägen och att jag ständigt kommer få leva med vetskapen av att ingen bryr sig om mig. Varför ska det vara så svårt att våga prata om hur jag mår, och varför vill ingen heller förstå hur jag känner? Jag orkar inte mer, så varför ens fortsätta försöka söka hjälp jag aldrig kommer att få.

En kväll då jag är ensam hemma, sittandes på mitt rum med alla tankarna som håller mig bunden till ett mörker som jag nu till slut inte längre orkar bära. Jag vill inte längre leva så jag väljer nu att ta mitt liv, så jag fullföljer nu min handling.

Så ni som nu läser detta kommer att förstå att jag inte längre är vid liv, och ni kommer säkert börja ställa frågan varför? Hur kunde allt gå så fel? Jag hade allt, men ändå förlorade jag mig själv. Jag hade "vänner", men ändå ville ingen se mig.

Jag blev inspirerad av att skriva det här när när jag sett serien Tretton skäl varför - En orginalserie av Netflix. En serie som handlar om Hanna Baker som tar sitt liv och lämnar ifrån sig 13 inspelade band till en nära vän. Vad finns på banden och vilken sanning kommer hennes vän att finna?

Jag tänker hur viktigt det är att våga prata med varandra men också ta tiden för att lyssna på varandra. Att våga ta det första steget med att prata om hur vi mår och känner kan vara det svåraste vi kan göra, men det är då därför det är ännu viktigare att vi verkligen förstår detta, men också tar oss tiden och inte avfärdar eller förskönar det vi får höra.

Fastan - En utmaning på många plan!

Fastan inför påsken kan ge oss insikten om vad vi bör avstå från i våra liv för att kunna fylla det med en alltmer djupare relation med Gud. Våra liv är så explosivt fyllda med saker att göra, att vi knappt får tiden för att hitta oss själva i vår relation med Gud. Tiden för att slappna av och fästa blicken mot Jesus är nästan lika svår att nå som för en person som längtar efter pensionen men har många år kvar.
Fastan låter oss också få prövas i vår tro och uthållighet där fokuset på Jesus blir alltmer centrerat i våra liv. Bibeln berättar att fastan handlade om att avstå från föda, men har med tiden formats och fått en allt bredare syn. Idag har inte bara födan blivit något vi avstår från, utan även allt som rör och sker i våra liv. Att avstå från något ger mig möjligheten att välja bort något som tar stor plats i mitt liv för att ge mig en ny möjlighet att ersätta tomrummet med något som bygger upp min tro istället. Jag har valt att avstå från fika, godis samt vitt socker eftersom det dels har orsakat ett viss beroende men också för att det ofta fått mig att sakna något när jag inte har haft det tillgängligt. Så att jag valde detta var för att jag visste det skulle utmana mig ordentligt i både sug, uthållighet och tro. Jag har istället för att leva i ett konstant sötsug, vänt mitt fokus till att börja läsa/lyssna till ljudbibeln varje kväll som ett sätt för att finna kraft hos Gud. Oavsett om du väljer att avstå från fastan eller inte, så är det viktigt att inte sätta för höga mål för dig själv. Du kan också fråga dig själv: Varför vill jag delta i fastan, och vem gör jag det för? Fastan kan också på många vis vara ett bra sett för att utmana sig själv i disciplin, för att se hur trofasta och uthålliga vi kan vara i dom beslut vi tar.
Sen är vi alla bara människor som lätt kan andra riktning på våra vägar beroende på hur vi mår, och känner o.s.v. Nu med bara lite över en vecka kvar då fastan är över och påskhögtiden faller in, så får jag vara ärlig och säga att den tid som har gått har varit tuff. Inte bara för att mitt sötsug skull, utan också för att jag fått utmanats i min relation med Gud på olika saker i livet. Disciplinen har inte alltid varit på topp och hamnat i svackor har man gjort. Jag har ännu inte brutit mitt mål med att äta fika, snacks m.m, men däremot har vissa dagar varit utan bibelläsning. Istället för att känna fördömelse över det, så har jag istället hittat andra sätt att ära Gud på, som har varit upplyftande istället.
 Så att ta allvar på fastan eller inte är ett val man får göra, och det är viktigt att komma ihåg att ingen dömer dig om du misslyckas eller inte väljer att inte utföra den.

Min kropp är ett tempel!

Jag ser och hör om många människor som både mår dåligt psykiskt och fysiskt. Många har ställt mig frågan, hur kan du tro på en gud som bringar sjukdom och smärta till världen.

Jag föddes med ett handikapp som medfört olika motgångar och hinder men även om människor omkring mig såg mig som sjuk, så levde jag själv med tanken av att jag var precis som alla andra. Vem av oss på denna jord är helt normal egentligen? I mina yngre dagar så ville jag inte bekänna mina begränsningar och se mig själv som den jag är, men på senare tid, med både tro och positiv inställning, så märkte jag hur omgivningen överraskades av hur stark jag faktiskt var. Rent mänskligt sett så skulle många säga att jag som person har klarat av livet på ren viljestyrka, men jag själv ser min tro på Gud som den främsta orsaken till varför jag faktiskt står här idag.

Vi lever alla med en kropp och en själ, vi alla måste ta väl hand om. För mig som troende så är min kropp ett tempel för den helige anden, det är mitt ansvar att låta både kropp och sinne förbli så helt och rent det kan bli.

Jag har inte något direkt svar på frågan, men vi alla förblir skapta till Guds avbild. Sjukdom och smärta har inte något med Gud att göra alls. Vi föds som vi föds och vi lever som vi lever brukar jag tänka, och frågan är bara hur vi förvaltar det vi faktiskt fått som gåva, och det är ett liv. Gud är kärlek, och kärleken övervinner allt.

Omvändelsen är som starkast när vi hamnar som djupast i skiten.

Vi väljer att inte tro på Gud genom att säga nej, men när vi väl befinner oss i djupaste mörket, då blir vi ändå sittandes vid sängkanten och ber om hans hjälp. Varför är det så tror du? Vi väljer att leva våra egna liv på egen hand och ber om hjälp när det ses som en sista lösning, eftersom vi är rädda för att visa oss som svaga. Jag har levt i en trygg men ändå tuff uppväxt på grund av många operationer, osäkerhet och ensamhet. Trots att jag varit tillsammans med familj och vänner, så har jag ändå kännt mig ensam. Någonting i mig har fattats. Det gjorde mig svag i min egna självkänsla. Jag levde med tankar och känslor som inte alls hörde hemma hos mig och jag mådde alltmer dåligt ju mer tiden gick. Jag försökte länge hitta lösningar till problemet men ju mer jag försökte, desto mörkare blev det inom mig. Jag försökte förstå varför jag kunde må som jag gjorde eftersom jag ändå hade ett liv som var väl berikad av kärlek och omsorg runtomkring. Men hur jag än vände och vred så återkom tankarna ständigt tillbaka till att livet inte lngre var värt att leva. Tills en kväll då jag genom en promenad i ledsamhet och frustration, så kände jag verkligen att botten var nådd och att tiden var inne. Jag hade under hela mitt liv varit rädd för att dö, men tänkte ändå: Om nu ändå allt är av en slump och ingen mening heller finns, då spelar det ingen roll om jag tar detta steg. Min rädsla för döden som jag haft under hela mitt liv blev allt större och jag kände att för varje steg mot räcket vid bron togs, så kände jag också att alla mina tankar och känslor sakta gled undan. När jag väl var framme vid räcket, så kom ögonblicket då jag upplevde en värme och en röst inom mig som sa: Lämnar du detta liv, så mister du allt som jag kommer att ge dig i livet framöver. Jag fick i det ögonblicket en syn av min familj, nya människor jag inte kände samt en helt ny värld jag inte var bekant vid och det gjorde mig fullständigt överväldigad. Jag backade från räcket och tog telefonen och mig vid det ögonblicket att ringa min vän om hjälp. Från den kvällen så ändrades hela mitt liv till det bättre. Varför skall det vara så svårt att ta emot hjälp, när man ändå inte ser någon utväg Varför välja att inte tro på Gud när man ändå ber om hjälp då livet kör ihop sig? Varför hålla allt inom dig när du har alla möjligheter att frigöra dig från dina laster? Känslor och tankar borde inte vara något vi själva skall bära, utan något som vi istället borde böja dela. Att våga tro på något vi inte kan se gör oss osäkra och rädda, men kan också utmana oss i en större längtan och föväntan på vad som kan hända. Men att ta det steget kräver otroligt mycket av oss själva eftersom det handlar om att offra något för att få tillbaka något. Vi väljer hellre att tro på slumpen eller evolutionen istället för en skapare som har skapat oss för en mening. Vi lägger vikten i att framstå oss själva som perfekta istället för att se oss själva som unika. När hinder och problem möter oss, så ser vi till att snabbt lösa dem för att inte skapa en ostabilitet. Vi väljer ofta hellre vägen att styra oss själva till ett framgångsrikt eller bättre liv, istället för att be om vägledning för att låta oss få bli formade så som det är tänkt att vi skall leva. Livet har vänt från ensamhet och osäkerhet till ett liv i trygghet och gemenskap. Och tron på att alltid förbli buren och älskad av Jesus!

Varför är laktosfri mat ett problem?

Att få samma möjligheter som alla andra, och att kunna njuta som alla andra är något vi önskar mest i samhället. Mjölkbaserade rätter kan lätt göras på laktosfria produkter. Och antalet av mjölkbaserade rätter kan också kombineras med flertal mjölkfria rätter. Likaså gäller dom glutenfria alternativen. Varför ska det vara så svårt att skapa en laktos, mjölkfri eller flera glutenfria rätter, när det redan finns vetenskapligt bevisat att vi bör vara försiktiga med intaget av gluten och laktos, d.v.s. mjölksockret.? Det är ju lätt att göra det, så varför ska det vara så svårt! Man hör ofta kommentarerna att det är för svårt, det smakar för annorlunda, och det är för dyrt och påkostat eftersom man skyller på att det är så få som önskar dessa typer av rätter. Skapa fler rätter som förblir laktosfria, glutenfria och mjölkfria i grunden så att fler får möjligheten att kunna välja precis den rätt man vill ha. Laktosfria rätter smakar inte mer annorlunda än någon annan, och är heller inte vårare att skapa. Människor utan allergier kan äta från alla dessa rätter vilket gör att urvalet av antalet rätter blir detsamma om innan menyn blev utformad, fast bara mer anpassat för allas behov och önskemål. Vi ser nått snyggt som någon annan har på sig, och vi blir genast sugna på att vilja ha samma plagg. Att se någon äta en chokladbit, får mig att bli sugen på att köpa en. Vi påverkas av varandras val och handlingar, och lätt gärna i samma spår eftersom man ser njutningen, och tacksamheten i personen har. Att äta mat på valfritt ställe utan att behöva tänka på allergier, och andra begränsningar man har, är något vi alla önskar kunna leva i. Att äta ute men aldrig kunna få en valmöjlighet av att kunna äta vadsomhelst på menyn är något som gör mig väldigt besviken. Laktosintolerans är mer en överkänslighet än en allergi, men precis som mjölk och glutenfria alternativ så borde man även kunna utforma fler rätter av den laktosfria sorten. Alla dessa tre symptom är något som tas på alldeles för lite allvar i våra restauranger och caféer. Antingen finns inga alternativa maträtter eller fikabröd, så rekommenderas man annat som man inte ens vill ha eller kan kombineras så bra med det man har beställt, vilket jag ser som ett kraftigt problem. Mina chanser att gå ut med vänner på en restaurang minskar radikalt eftersom antalet val av restauranger och caféer minskar p.g.a. dess begränsade utbud. Visst finns det mediciner och andra preparat för att förbättra sina möjligheter att kunna äta det man vill ha, men det har aldrig sina fulla garantier att det fungerar fullt ut. Dessutom är det inget hälsosamt val att leva med mediciner. Vi laktos och glutenallergiker blir inte färre, snarare fler, så låt det kosta och börja handla! Är du någon som hör till nån av dessa kategorier? Hur tänker du? Skriv och kommentera.

Ansvaret för ett Liv.

Jag är en av dom som har från början varit ett foster som sedan växt vidare till att bli ett barn. Jag hade själv inte planerat att det skulle bli just jag som skulle bli till, men här är jag ändå. Jag föddes inte felfri, men ser mig ändå som normal. Oavsett om jag har genomgått mycket när det gäller min uppväxt av både liv och operationer, så kan jag idag ändå bara känna hur tacksam jag är över att bara få gått gåvan att leva detta liv jag lever. Jag är född med ett handikapp, och har under livets gång även fått funktionshinder som fått min vardag att bli lite mer begränsad än vanligt. Jag lever ett fullt normalt liv som alla andra och är fullt medveten om allt som sker i min vardag. Mitt handikapp må synas lite på utsidan, och trots mina små begränsningar så lever jag helt som vanligt fast med små anpassningar som gör att jag klarar mitt liv så självständigt som möjligt. Att komma hit där jag idag nu befinner mig har inte varit en lätt resa, inte för varken mig eller mina föräldrar/familj. Det har krävts mycket tid av mina föräldrar att ta hand om mig som liten p.g.a. operationer, omsorg m.m och det har också kostat dem mycket energi att ha ett barn som mig. Inte nog med att jag har fem friska äldre syskon som blivit uppfostrade, så kom även jag till denna värld för att bringa lycka i familjen, fast jag föddes med en sjukdom istället. Att prata om att skaffa barn kan vara både underbart härligt, glädjande men också väldigt jobbigt och och bekymmersamt eftersom det är så otroligt mycket mer än att bara sätta ett barn till världen/adoptera ett barn. Att inte bara behöva ansvara för sitt egna liv utan även för barnets liv och uppfostran är något som kräver stort engagemang, intresse samt visad kärlek. Att kunna ge barnet/barnen den kärlek dom behöver men också ge dom chansen att lära sig om livet i vad som är rätt och fel/bra och dåligt. Det är viktigt att man först gör sig medveten om vad som krävs för att uppfostra ett barn, men också att man som par/familj/person verkligen reflekterar och samtalar innan handlingen sätts i kraft. Sen tror jag att det också är viktigt att man ser över sitt egna och sin partners liv och verkligen känner att man både är redo för ett barn, men också om man är kapabel till att uppfostra ett barn. Oavsett om du föder ett barn, eller adopterar ett så kräver båda delarna ett mycket stort ansvar över dig som kommande förälder att barnet får det liv han/hon förtjänar och får känna sig älskad för den han/hon är, oavsett om barnet skulle vara sjukt eller friskt. Tyvärr så sker det alltför ofta att barn som föds gör det helt oönskat, av olika anledningar som kan vara t.ex oväntad graviditet m.m. Barn som föds med sjukdomar kan även dom ses som oönskade, och anledningen där kan vara att barnets fysiska/psykiska hälsa är otillräcklig för föräldrarna/föräldern. I vissa delar av världen så sker det till och med att man både gömmer sina sjuka barn från omvärlden p.g.a. tro, skam m.m, men också att man adopterar bort sitt barn för att man inte har varken resurser eller råd att uppfostra barnet. Jag har ett liv, är älskad av både vänner och familj, men jag har också fått möjligheten att även älska mig själv för den jag är. Jag må vara född med en sjukdom och ha dom brister jag har, men jag är ändå samma människa som vem som helst, fast unik. Jag blev till i denna värld inte bara på grund av att jag själv har en tro på Gud, utan även för att mina föräldrar valde att föda och älska mig för den jag är. Dom visste att det skulle bli tufft, men valde i sin beslutsamhet att jag skulle få det liv som jag förtjänade. Ett liv i kärlek. Oavsett vilka beslut ni fattar kring att skaffa barn eller inte, så kommer livet ändå bli lika meningsfullt oavsett eftersom det inte bara handlar om att skaffa ett barn utan även kunna leva ett fullt glädjande och bra liv utan barn.

En större chans till livet!

Varför sätta betyg på skolungdomar, när knappt hälften av dem får jobb i våra samhällen?

Varför hänvisas till högskola för att öka sina poäng och förutsättningar till arbetsmarknaden, där utseendefixering blir det som prioriteras högst?

Vad betyder ordet erfarenhet för företagarna när man anställer kontakter/släktingar m.m istället?

Vad är det som gör mig mindre värd att satsa på än andra?

Jag blir så ledsen och arg när man hela tiden hör saker lovas, då arbetsmarknaden ska växa och arbetslösheten ska minska o.s.v, när allt egentligen vandrar åt helt fel håll. Vi har och har haft en regering  som lovat gång på gång nya saker för att förbättra för jämställdheten och arbetslösheten, men man ser aldrig något av det hända. Även om man gång på gång får se glada miner från partiledarna som säger: Nu går det framåt svenska folket!

Jag säger:
Sluta prata lögner och ta tag i det ordentligt istället!

Skyll inte heller ifrån er, utan börja ta ansvar!

Jag tycker att det är alldeles för många som får ett nej på sina jobbansökningar, p.g.a. allt från diskriminering, att vara outbildad till att känna sig underskattade och felprioriterade.
Eller varför inte bara höra kommentaren: Vi kan inte anställa, för vi har inte råd.

Vem skulle inte bli arg om du veckan senare märker att en nära släkting eller kontakt just fått samma jobb som du just sökte till. Särskilt om du vet att du själv har antingen erfarenhet, utbildningen, eller kapaciteten med dig.

Jag säger:
Borde funktionshinder i samhället ses mer som en tillgång eller talang istället för ett hinder/problem vid sökande av ett arbete.?

Borde inte alla få lika rätt till jobb oavsett vilken begränsning man har som människa?

Borde inte företagarna våga börja satsa istället för att förkasta?

Ge människor en större chans till livet istället för att beröva dem chansen till att lyckas!

Våga lyssna, våga agera!!

Vit, svart, brun, gul och röd. Spelar färgen någon roll för vårt nutida samhälle, eller är det bara vi som bygger upp fördomar p.g.a. av vi är fyllda med osäkerhet, hat, rädsla eller av dålig kunskap och förståelse.
Flykting, invandrare eller medborgare vad är skillnaden? Varför jämförs vi med varandra efter färg, bakgrund, tro och nationalitet, när vi i grunden är av samma skapelse?
Vem bestämmer över rätten att få leva i denna värld, rätten att få stanna i landet där man bor eller tagit sig in i?

Idag kan vi se allt från, inbördeskrig, maktspel och korruption, till rasism, fascism, avsky mot samkönade par och utvisningar av invandrare m.m. Och trots att så många av oss är så emot det som sker, så är det ändå så många som lever i rädslan för att våga agera utåt för att ta ställning  Räcker det verkligen med att bara vända ryggen till, eller behövs det något mer radikalt? Hur långt vågar vi gå för att stå upp för dom mänsliga rättigheterna?

Vi ser i världen hur människor drabbas av orättvisor samt stöts ut ur våra samhällen p.g.a. våra olikheter.
Partier med främlingsfientliga grunder reser sig allt starkare runtomkring i Europa och får mer spelrum i våra samhällen, och alltmer oro sker bland dom utsatta. Ett EU som har som grund i att arbeta med fred och mänskliga rättigheter, håller nu istället på att förändras till något som helt plötsligt börjat skapa oro.

Vi kan idag se hur även Sverige genom valet börjar få skiftningar inom  opinionsiffrorna och hur rösterna förändras enormt från parti till parti. SD som tidigare ej funnits med på kartan inom riksdagen, står nu istället som fjärde största partiet och har skapat stor debatt bland väljarna samt media. Vad säger det om oss väljare? Säger vi saker för att det ska se bra ut på utsidan eller sitter vi stilla på våra bara arslen och gör ingenting.???

Borde inte de rödgröna och de borgerliga partierna NU entligen tänka om och ta tag i frågorna kring invandringen och våga diskutera med SD om dessa frågor. Eller ska vi ha en regering som istället väljer att diskutera om vem som skall ha största delen av kakan, och låta frågorna rinna ut i sanden helt obesvarade och handlingslösa. Och då vet vi nog säkert svaret på vad som sker med invandrarfrågan återigen. Ingenting, diskussionen har tystnat.!


Vad kan du göra som människa, och hur tänker du kring framtida Sverige och Europa?
Hur ska vi göra för att älska rasisten och hata rasismen, alltså hata handlingen men älska människan!

Våga lyssna, våga agera, men också våga stå upp för din rätt att älska människan. !!!!

Vad gör vi med våra Pengar?

Frågan till just dig är vad DU skulle göra om du vann en miljon eller mer?
Hur förvaltar du dina pengar idag, och hur ser du på värdet i dem. Skulle du skänka en större summa till behövande eller skulle du behålla allt själv och tänka sparande tills jag behöver dem själv?
Pengar är något som oftast och nästan alltid gör oss glada, eftersom det ger oss ständigt nya sätt att förvalta dem på. Shopping, boende, mat, nöjen, resor m.m. Pengar är också vi ofta gärna vill hålla för oss själva, eftersom man väldigt enkelt enbart ser till sina egna behov och möjligheter.

Så hur är det när det gäller givande till behövande m.m. då? Vissa ger till organisationer, andra till enskilda individer som behöver det som mest. Vissa ger för olika satsningar av projekt, och andra ger för forskning.

Vi i framförallt sverige har aldrig varit särskillt bra på att prata om just pengar, eftersom det oftast upplevts som ett obekvämt ämne. Bara det här med att prata om vad man tjänar på sitt jobb o.s.v. är något som oftast vill undvikas, eftersom det känns så personligt.

Vad kan vi göra idag i sverige för att spräcka denna bubbla av obekvämlighet när det gäller pengar? På vilket sätt kan vi tänka om när det gäller förvaltarskapet av våra pengar. Vad kan vi göra tillsammans för att hjälpa dom människor som faktiskt behöver hjälp som mest.? Måste det alltid finnas en säkerhet bakom ett givande, eller varför kan vi inte bara ge med kärlek?

Exempel kan vara:
En hemlös på gatan där tusentals människor bara passerar förbi utan att ens säga hej.
Om vi leker med tanken att 1000 personer ger 1kr var till denna hemlösa person, då skulle personen varje månad mellan få ihop cirka 28-31 000kr , vilket skulle vara lika saftig inkomst som hos en högre arbetande Svenssons.

Jag menar, tittar vi på hur många som bor i varje ort, vilka möjligheter och förutsättningar vi har för att skapa förbättring för dem som är utsatta om vi faktiskt börjar engagera oss.
Första steget till en förändring är självklart inte pengarna, utan snarare kärlek och uppmärsamhet.
Om vi börjar säga hej, eller bara rent av uppmärksammar dem som är utsatta, så tror jag också att våra samveten också växer, och utifrån det ger oss en större tanke till att ge av det vi har. :-)