Mobbing, försvar, förklaring och förändring

Ta ingen skit! Det är lätt att säga, men svårare att göra, framför allt när man är i en beroendesituation. Man ska ju gå kvar på skolan/vill ju ha jobbet kvar, och man vill inte att situationen ska bli värre. När jag är utsatt behöver jag hör av andra att det inte är okej det som sker. Snälla, säg det, om du tycker det. Min vän berättar hur hon blivit mobbad på jobbet, hur det tärt på de som blivit utsatta och hur ingen chef tagit tag i situationen. Det är svårt att se hur vi vuxna kan var förebilder för våra barn och ungdomar när detta sker mitt ibland oss, på betald arbetstid. Friends är på skolor och pratar om mobbing, vi läser om mobbing och hur dåligt man mår både som mobbare och mobboffer. Men hur ska vi komma in i vanan att försvara den svage och tydligt tala om vad man ser, vad det är som pågår, och hur man uppfattar det. Det är ju egentligen enkelt att utgår från sig själv och vad man skulle önska att andra gjorde för mig i den situationen. Vad hindrar mig att lägga mig i och säga något? Rädsla för att det ska bli värre eller för att jag ska bli utsatt själv? Kan det bli värre än det är? Sanningen ska göra er fria, sägs det. När sanningen är olika beroende på vem man pratar med så är det inte lätt att veta vad man ska tro. Ska människors tidigare upplevelser få vara ett försvar eller en förklaring till vad  de gör? Är det ett försvar kan de få fortsätta som de gör, är det en förklaring kan man kräva att de bearbetar det som varit och beter sig korrekt. Man ska inte behöva ta skit. Sedan kan man behöva välja sin fejder för att orka.  Människor man inte träffar så ofta och inte är beroende kan man ju ha överseende med, men de man träffar dagligen kan  totalt äta upp ens energi och livsvilja. Tillsammans måste vi kunna förändra på detta, eller?