Uppbrott

Vi står och tittar på segelbåtarna vid Saltsjö pir. Solen skiner, det är lätt vind och en segelbåt lägger ut. Det är vackert och harmoniskt Bredvid mig står K . Han har åkt båt över medelhavet. Vädret vet jag inget om, men de var alldeles för många i båten.
Det är vackert men påminner om något skrämmande.

Jag sitter i köket och pratar med Y. Han måste måste flytta. Han kan inte gå kvar i gymnasiet här Han kom ensam och nu när hans föräldrar är här då ska de ansvara för honom. Problemet är att de bor på migrationsverkets boende långt bort där det är 2 timmars restid till närmsta gymnasieskola. Han måste bryt upp från en plats där ha bott några år och lärt känna.
Det är upprörande och sorgligt.

Jag ska också flytta, men för att jag vill, för att jag önskar att vara på en ny plats.
Det är lite oroligt, men mestspännande.

Uppbrott sker väl alltid med en viss vånda. Man vet vad man har men inte vad man får. Uppbrottet kan innebära saknad och sorg eller ny inspiration.
Det är ovisst.

Vi är olika. En del människor är platsbundna och vill gärna ha saker som de brukar. Andra söker nya platser och nya utmaningar.  I skriver att världen är stor och full med människor. Man kan alltid träffa nya vänner och det finns otroligt vackra platser. Det finns alltid något för alla.
Det är förväntan.

L skriver att uppbrott, oavsett anledning, handlar om att börja på nytt, hitta det som är vackert där man är, dit man kommer. Och vad kan jag göra för att göra mitt till ditt och skapa en gemensam hemkänsla?
Det är att börja på nytt.

Y suckar. Han vill inte börja på nytt där borta. Börja på nytt igen.
Det är en del uppgivenhet.