Nära relationer - kan man ha rätt till det?

Dagens lunchföreläsning handlade om barns rätt till nära relationer, relationer där barnet blir lyssnat på. I min vardag möter jag barn och ungdomar som genom sitt liv saknat dessa relationer. Detta formar bilden av vuxna och till sist relationen till lärare, myndigheter och arbetsgivare. Många i Sverige växer upp med en positiv syn på auktoriteter, där barn och ungdomar uppmanas att ställa frågor till läkare och ha en god relation med lärare. Men så är det inte för alla. Många upplever en distans. Det är den här distansen som skapar en kyla och till sist aggression. Jag citerar ett samtal nu " alla lärare är rasister, de hjälper svenskar mer. jag svarar: har du påpekat detta för dina lärare? Ja, jag har bråkat så mycket med dem, jag slog till en över örat. Jag svara: tror du verkligen att du kommer få mer hjälp om du beter dig så? Lång tystnad .. Här ser vi hur obekväm ungdomen är i förhållande till auktoritet. Osäkerheten söker ett uttryck. Uttrycker blir aggression eller snarare frustration. Själen darrar inför tomrummet och söker kontakt till varje pris. Barn har rätt till nära relationer. Men hur återupprättar vi de ungdomar som aldrig givits dessa relation

Interreligiös berättarworkshop på Tegelbruket

Att få lyssna till andras livsberättelser är ett stort privilegium. När någon delger och bjuder på glimtar från sitt livs historia faller något på plats inom oss. Men livsberättelser kan också rycka upp svåra minnen och gömda stunder av svårmod. Därför är det viktigt att börja delgivandet med att skapa en så kallad ”Safe Space” vilket betyder trygg plats. Här får alla deltagarna tillsammans bestämma vilka regler som skall gälla för samtalet. Delandet börjar och vi sitter i par. Hela lokalen fylls av ett myller av röster. Uppgiften vi har fått är att berätta om en stund i vårt liv då våran tro eller livsåskådning har betytt något speciellt för oss. I berättelsen skall minst två färger förekomma. Efter berättelsen så är det den lyssnades uppgift att spegla och reflektera. Vad i berättelsen väckte den lyssnades tankar? Sorlet fortsätter och berättelser om barndomskyrkor blandas med djupa upplevelser av den muslimska bönen. Så olika och lika vi är varandra vi människor. Mitt i detta innerliga berättande kan jag erinra mig kyrkofaderns ord ”Semper Major” Gud är alltid större. Vid pennan: Ola Frideblad