Det brinner - skapa oro eller engagemang

Det brinner i Vivalla, både bilar och Örebrobostäders kontor. Peter Springare från Örebropolisen utreder brott och skriver på facebook att det är de med utländska namn som till stor del begår brotten. Det blir stor debatt i media och han verkar vara beredd att bli politiker. Hur är det egentligen att bo i Örebro mitt bland dessa människor? Den frågan fick jag när jag var i Stockholm i helgen. Ja förra veckan var på läger med ungdomar från muslimska och kristna församlingar. Vi pratade om religiösa högtider, judiska , buddhistiska , muslimska och kristna och åt mat som förknippas med högtiderna. Vi ställde många frågor som man i vanliga fall inte ställer till varandra. Vi fastar på olika sätt, vi firar bröllop på olika sätt. Det vi har gemensamt är att alla har regler för hur vi ska leva tillsammans på bästa sätt. Personliga berättelser och mycket värme präglade samtalen. Just nu sitter  jag på Tegelbruket där läxläsningshjälp pågår vid borden bredvid. Men detta blir inga riksnyheter. Visst är det hemskt att det brinner men det är underbart engagemanget för förståelse och integration. Och det är fler som är engagerade i det sistnämnda som skapar trygghet, glädje och tillit. Detta kan vi ibland läsa om i lokaltidningar och hjälporganisationers egna tidningar, men det blir aldrig en riksnyhet. Det vi läser om på löpsedlarna skapar oro och ängslan, som skapar misstänksamhet och avstånd mellan människor. Det är fantastiskt att bo i Örebro. Det finns så mycket brinnande engagemang för att detta ska vara en bra plats att bo på.

Att förlora respekt

Jag är glad över att kunna läsa om näthatet i media just nu. Inte för att det sker men för att vi tar det på allvar. Respektlösheten och hatet finns ju i oss annars skulle det inte finnas krig, men krig brukar vi inte anse som normalt. Elaka kommentarer är helt normalt. Det har blivit helt normalt att vara respektlös mot en annan människa. Mobbingen har inga gränser och påverkar både mobbaren och den som blir utsatt hela livet. Tystnad kan tolkas som att vi tillåter detta.  Jag associerar till hur vi vår några år sedan talade om att domare måste få kunskap och därmed en attitydförändring när det gäller våldtäkt. Få män blev dömda får våldtäkt för tjejen var full eller hade kort kjol. Det var ingen idé att anmäla. Nu har rättsväsendet insett att mannen har ansvar för vad han gör även om kvinnan har kläder som inte är heltäckande. Den som blir utsatt ska inte behöva sluta lägga ut bilder och skriva saker. Den som utsätter ska bli tillrättavisad och dömd. De unga tjejer och killar som drabbas av grooming ska inte behöva vara tystade på grund av skamkänslor. Det är inte deras fel att en man lyckats lura in dem i en relation som inte är ok. Vi behöver befria dem från skammen så att de vågar berätta innan värre övergrepp begås. Idag behövs kunskap om att man har ansvar för vad man gör på nätet. Det behöver spridas erfarenheter om att det är idé att anmäla, att samhället tar dessa övergrepp mot unga, både killar och tjejer på allvar. Frågan som hela tiden gör sig påmind är vilka behov som gör att människor vill se andra människor lida. Kontroll, ilska, hämndlystnad, avundsjuka eller att se var gränsen går innan man åker fast, kan vara några orsaker. Visst kan vi bygga ett samhälle och nära jämlika relationer där vi kan må bra och känna oss tillfreds utan behov av kontroll, hämnd, avund och hitta spänning i andra saker än att vara elak mot andra!

Känslokostym

Ni vet det där uttrycket "less is more"? Jag har alltid avskytt det och istället levt efter principen att "more is more" extra allt helt enkelt!
När jag var liten så fick jag alltid höra att "måste du överreagera?" och tänkte såklart att det nog var något fel på mig. När man är barn har man ju inte riktigt något att referera till utan utgår från sina egna känslor och tankar. Om dessa känslor och tankar ständigt ifrågasätts och får folk att höja på ögonbrynen är det inte så konstigt att man börjar tro att det är något fel på dem.
Jag skrattade för högt, älskade för mycket, skrek när jag var arg och grät högt när jag var ledsen.
Totalt osvenskt.
Passade mycket bättre in med mina kompisar som hade utländskt påbrå, speciellt dom som kom från Latinamerika, där fick man skratta, skrika, gråta och älska hur högt man ville!
När jag blev lite äldre började jag undra över om det inte istället var alla andra som "underreagerade"? Varför är det så pinsamt att visa sina känslor högt? Om det inte var meningen att vi skulle gråta när vi var ledsna så hade vi väl inte fått tårkanaler?
Lika jobbigt som det var för mig att vara "för mycket" är det heller inte ok att vara "för lite".
Idag ska man våga visa framfötterna på jobbet, i skolan är det ofta muntliga presentationer som betygsbaseras lika mycket som det skriftliga och hur ska man våga säga till folk att man inte KAN prata inför hela klassen då?
Varför måste man bara vara lagom?
Vi är ju alla olika, vi har alla våran alldeles egna skräddarsydda känslokostym. Min råkar vara i storlek XXXL, men även om din är i XS så betyder ju inte det att dina känslor är mindre viktiga!
Vi uttrycker alla våra känslor olika och vi känner också olika känslor inför olika saker. Men alla känslor är lika mycket värda och lika viktigt oavsett hur starkt eller svagt de kommer till uttryck.
Så nästa gång du träffar någon som har en känslokostym som INTE ser ut som din, tänk på hur tråkigt det skulle vara om vi var likadana allihop?
För visst gillar vi olika?

Monotona handlingar helar från tillgänglighetens stress

Är det okej att stänga av telefonen på natten? Om jag inte ser vad som pågår i flöden i sociala medier så kan jag missa att gilla eller missa något som jag borde veta morgonen efter. Konsekvensen blir att det kan vara viktigare att vara tillgänglig på natten än på dagen då andra är upptagna med skola och jobb. Det finns en förväntan att finnas där både dag och natt. Man kan inte vara frånvarande för många timmar i sträck. Ganska många unga mår dåligt över stressen det innebär att ha kravet både på sig själv och andra att alltid ha koll på vad som händer och vem som har lagt ut vad. Jag frågade några 15-åriga gamingkonfirmander hur många timmar de är på sociala medier per vecka. Hela tiden, absolut mer än 40 timmar, svarade de. 40 timmar är en hel arbetsvecka så det är klart att man blir trött och stressad om man dessutom ska gå i skolan eller jobba. Jag kan ta det som avkoppling att kolla facebook eller snapchata lite, men hjärnan börjar jobba, får ny information, associerar och gör bedömningar, så någon vila blir det egentligen inte. Vi håller på att bygga upp ett samhälle med en vardag som både innebär att man ska prestera bra i skola och på jobb, klara nära och käras sjukdom, konflikter och samtidigt ha en heltidstjänst på nätet. Hur ska vi då orka engagera oss för dem utanför den närmaste kretsen, andra i vårt samhälle och de som lever i andra delar av världen?Utbrändhet, urladdning, release/relief-utmattningssyndrom,vidbränd, gå in i väggen eller vad vi nu kallar det handlar om att vi klarar ett hårt tryck av arbete och svåra asociala situationer och stress under en tid, men till slut så orkar man ingenting. Min väns små barn kallar det för trött sjuka. Är det tröttsjuka som ska vara vardag för dagens unga generation? Negativ stress krymper hjärnan och då lär vi ju inte mänskligheten klokare och mer empatiska. Vi behöver hitta förhållningssätt som gör att vi kan leva efter vad kroppen behöver. Ibland behöver vi pauser då vi gör ingenting. Vi återhämtar oss och sorterar tankar och intryck när vi gör monotona saker som att gå, springa, träna, klippa gräsmattan, rensa i trädgårdsland, skala potatis eller rykta en häst.  Det är lugnande och utvecklar dessutom hjärnan. Hur kan vi bygga upp vår vardag så att vi får dessa vilopauser, och då inte som prestation, utan som vila?

Min kropp är ett tempel!

Jag ser och hör om många människor som både mår dåligt psykiskt och fysiskt. Många har ställt mig frågan, hur kan du tro på en gud som bringar sjukdom och smärta till världen.

Jag föddes med ett handikapp som medfört olika motgångar och hinder men även om människor omkring mig såg mig som sjuk, så levde jag själv med tanken av att jag var precis som alla andra. Vem av oss på denna jord är helt normal egentligen? I mina yngre dagar så ville jag inte bekänna mina begränsningar och se mig själv som den jag är, men på senare tid, med både tro och positiv inställning, så märkte jag hur omgivningen överraskades av hur stark jag faktiskt var. Rent mänskligt sett så skulle många säga att jag som person har klarat av livet på ren viljestyrka, men jag själv ser min tro på Gud som den främsta orsaken till varför jag faktiskt står här idag.

Vi lever alla med en kropp och en själ, vi alla måste ta väl hand om. För mig som troende så är min kropp ett tempel för den helige anden, det är mitt ansvar att låta både kropp och sinne förbli så helt och rent det kan bli.

Jag har inte något direkt svar på frågan, men vi alla förblir skapta till Guds avbild. Sjukdom och smärta har inte något med Gud att göra alls. Vi föds som vi föds och vi lever som vi lever brukar jag tänka, och frågan är bara hur vi förvaltar det vi faktiskt fått som gåva, och det är ett liv. Gud är kärlek, och kärleken övervinner allt.

Ingenting är sant och allting är möjligt

Jag har suttit i soffan och läst Ingenting är sant och allting är möjligt. Det är en bok av en engelsk journalist som beskriver världen mest utifrån att det inte finns något att lita på. Nyårsafton väntar. Vi lyssnar till nyårskrönikor om de stora händelserna i världen, och man kan undra vad som är sanningar och vad som är möjligt att förändra. Hur ser årskrönikan ut för dig och din närmaste omgivning? Vad blev det av dina förhoppningar inför 2016? Blev det som du tänkt dig eller hände det något överraskande dig? Underbara saker som du vill återuppleva eller hemska saker du helst vill slippa nästa år.

Vad önskar vi av året 2017? Jag önskar att vi kan leva i visshet om att man kan lita på människors berättelser, att ett handslag är ett avtal att lita på och att det finns institutioner som kan ställa till rätta när det blivit fel. Jag önskar att det ska finnas förlåtelse och upprättelse, kärlek i handling. Jag önskar att alla barn och ungdomar ska känna hopp för framtiden.

Ingen ting är sant och allt är möjligt skulle också kunna betyda att en del sanningar som vi tror på och skräms av inte är sanna och att för Gud är allt möjligt. Jag vill därför be för dig och mig 2017, att vi ska bidra med att vara ärliga och ta ansvar för naturen, djuren och varandra, på den plats där vi är och påverkar vår omgivning.  Jag vill också be för FN:s säkerhetsråd, där Sverige är ordförandeland 2017. Fred och försoning mellan människor kan bli en sanning genom att vi alla tar ansvar för vår jord och för varandra. Bönen till Gud, ger hopp och kraft, och alla våra enskilda handlingar kan tillsammans förändra världen.

Dags att gå i ide

Här lyser inte snön vit på taken så det är svårt att hålla sig vaken. Idag kändes det som kväll redan kl 14. Och nu vid fem skulle vi kunna gäspa godnatt! Men det är väl okej. Är det verkligen menat att vi ska vara vakna lika länge nu som på sommaren? Jag tror vi alla skulle kunna gå i ide nu några dagar. Vila, äta gott och möjligen tacka Jesus för att vi har en extra ledig dag.