Jag skriver just nu mitt examensarbete om mobbning. Jag har valt ämnet eftersom det ligger mig varmt om hjärtat och det är dessutom ständigt aktuellt. Jag har dock valt att koncentrera mig på konsekvenserna av att vara mobbad. Utifrån 6 personers enkätsvar har jag dragit slutsatsen att mobbning påverkar människor så mycket mer och på ett större plan än vad som är allmänt känt.
Jag var mobbad under större delen av grundskolan. Jag var tjock, luktade illa och hade fel kläder. I fjärde klass tröttnade mina föräldrar och tvingade skolan att agera. Det resulterade i att jag fick byta klass. Man flyttade helt enkelt på "problemet". Men jag hade turen att hamna i en väldigt bra klass med en fantastisk lärare så det var ändå en bra lösning, bättre än att inte göra något alls.
I högstadiet började det dock igen efter att jag blivit överfallen och nästan sexuellt utnyttjad(jag lyckades slå mig fri) av två av stans populäraste killar. Efter en polisanmälan blev jag totalt utstött och hatad av de flesta ungdomar i stan. Jag fick utstå mordhot och glåpord flera år efter att det hänt. Det tog hårt på mig!
Idag är jag 28 år och lycklig. Men det har kostat. Mitt självförtroende har varit så lågt att jag inte velat leva längre. Det har blivit många turer i psykvården innan jag fått hjälp. Nu har jag gått 4 år i terapi, jag har lärt mig att älska mig själv och låta andra älska mig.
Om jag inte haft min familj vet jag inte vad som hänt. De har alltid stöttat mig och kämpat för mig. Men alla har inte en familj som stöd. Alla får inte hjälp. Jag fick vänta tills jag var 24 år innan jag fick riktig hjälp att bearbeta min tid som mobbad.
Jag vill uppmana dig som läser och som kanske har upplevt eller upplever mobbning att prata om det. Det är svårt att få professionell hjälp men att ha någon att prata med kan också hjälpa. Låt det inte gå flera år, låt inte mobbningen påverka dig resten av livet. Sträck ut din hand och be om hjälp! Om ingen annan tar din hand så gör jag eller någon av mina medarbetare det. Vi finns här om du behöver prata!
Med vänliga hälsningar
Ann-Helene
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar