Varför dölja sina sprickor?

"Varför dölja din sprickor, när det är sprickorna som ljuset sipprar ut igenom?"

Att visa hur jag verkligen är betyder att det blir sprickor i fasaden. Inte bara sprickor i spacklet, fel smink, utan spickor i mig själv.

 Jag har svårt att erkänna dem, vill inte visa dem. Vad är jag rädd för? Att folk inte ska tycka om mig, att jag gör bort mig. Har jag berättat för mycket om mig själv kan jag få tillbaka det sedan. Endel människor får man en närmare kontakt med när man berättar om sin sprickor, vad man gjort fel och vad man inte kan eller tvivlar på om det är rätt. De delar med sig av sitt och via kan stödja varandra. Se ljuset mellan sprickorna som lyser starkt och ger hopp.

Andra människor lyssnar, frågar mer om detaljer och sedan kan man få tillbaka fördömanden. Du tänker fel, så kan man inte göra. Inte kul! De har inte sett ljuset mellan sprickorna, delandet, den öppna tanken där man tillsammans provar sig fram vad man tänker och hur det känns. Kanske kommer man fram till något, kanske inte, men man har gett sig ut på en resa i sig själv och med någon annan.

Inspiration att skriva detta fick jag för att jag skällde på mina barn i går kväll, och det var jag spm smällde i dörrar, och sedan gnällde på min sambo som inte ställt disken diskmanskinen.Han blev sur och gick ut och gick en stund.

OCH så läste jag artikeln av Bob Hansson NU SKRIVER JAG SOM DET ÄR, tänkte på citatet, hur bra det är. Så här är det. Jag är inte bättre. Är det ok? Ser . .du ljuset?

Eva-Mari