Anonym eller inte? Rätten att välja!

Jag har under de senaste 6-7 åren bloggat väldigt mycket. Sammanlagt har jag nog haft 10 bloggar. De flesta helt anonyma. Jag har skrivit om allt ifrån träning till sex och samlevnad. När jag skrivit om min träning har jag inte känt behovet av att vara anonym. Både familj och vänner har kunnat följa mig och min kamp mot övervikten. Uppskattat av många, men långt ifrån alla. Det finns människor som ser ner på andras framgångar och tycker att det är skrytsamt att basunera ut hur väl man lyckas. Jag är stolt över att ha gått ner 30 kilo i vikt och skriver gärna om det för att hjälpa andra så jag bryr mig sällan om de där onödiga kommentarerna. Men när jag skrivit om sex och samlevnad har jag valt att göra det anonymt. Varför? Jag skäms absolut inte och talar gärna öppet om mina tankar och erfarenheter, återigen för att jag vill hjälpa andra. Men jag behöver inte att min mamma går in och läser om vad hennes lilla dotter gör eller tänker när det gäller detta ämne. Jag behöver heller inte att hela världen kan gå in och döma mig för vad jag skriver. När jag är anonym kan jag självklart bli dömd och blir det hela tiden, men det är lättare att inte ta det personligt när ingen vet vem jag är. Jag tror också att det kan vara lättare för andra att öppna sig för någon som är anonym om det är ett väldigt känsligt ämne.

På senare tid har mycket av den anonyma världen på internet försvunnit. Det blir allt vanligare att man måste logga in med sitt Facebook-konto för att kunna kommentera exempelvis Aftonbladets artiklar. Bra kan man tycka då de som kommenterar verkligen blir tvugna att stå för vad de skriver. Bra kan det också vara då alla onödiga och i vissa fall kränkande kommentarer försvinner eftersom många har svårt att stå för vad de tycker och tänker när de inte längre är anonyma. Men jag tycker att det blir ett problem. Jag har själv kommenterat mycket på bland annat Aftonbladet. Det kan vara allt ifrån matlagningsrecept till artiklar om våldtäktsdomar. Sedan det blev ett krav att man ska logga in med sitt Facebook-konto har jag dock slutat. Jag ser ingen mening med att alla mina vänner på Fb ska veta vad jag tycker och tänker, eller vad jag gör på min fritid. Jag känner mig bevakad när jag hela tiden måste gå via Facebook för att göra min åsikt hörd. Alla har vi väl skelett i garderoben, eller?

Numera finns nästan vart enda skelett uthängt med bild på Fb. Det finns inte mycket som är privat längre, men jag vill faktiskt ha rätten att få vara privat utan att behöva lämna ut min identitet. Jag tror inte att jag är ensam. Många unga upplever stor vilsenhet och frustration. Känslor de säkerligen inte vill basunera ut på Facebook, men vart ska de annars hamna när allt i slutänden är kopplat till detta Storebrors-community. Det är många som kommenterat i mina bloggar och skrivit om ämnen som för dem är mycket jobbiga. Jag har självklart hjälpt dem så gott det går utan att veta någonting om den som skrivit. Skulle det bli så att även kommentarer i bloggar inte längre får vara anonyma undrar jag vart alla vilsna själar ska vända sig. Vart ska man få svar på sina frågor som man så innerligt undrar över men som man inte vågar uttala högt?

Det som blir kvar är Flashback. Om du som läser aldrig besökt den sidan kan jag tala om att det är ett forum där man kan skriva om precis vad man vill, helt anonymt. Det är så pass anonymt att det inte ens är tillåtet att tala om vem man är när man skriver. Du behöver inte ens fylla i ett namn när du registrerar dig. Jag tycker att det är ett bra koncept, men ibland går forumdiskussionerna över gränsen för vad som är okej eller ens lagligt. Visst finns det moderatorer som tar bort inlägg som gått för långt men de är inte alltid tillräckligt snabba och det finns flera kända fall där personer farit illa av vad som skrivits på Flashback. Jag tror inte att Flashback är lösningen på ett allt mer oanonymt internet. Inte för alla.
Vi som nätvandrar vill att du som har en fråga, fundering eller behöver hjälp med något alltid ska kunna vända dig till oss och känna att du kan vara anonym. Det är viktigt! Ingen fråga är för stor eller för dum för att vi inte skulle lyssna och vi kämpar för både våran och eran rätt att få vara anonyma.

/Ann-Helene