Om ovanan att prata om psyket, rädsla och kontrollbehov

Det är lätt att berätta att man varit hos skolsköterskan eller på vårdcentralen för att det gjort ont i handen, foten eller magen Det är svårare att berätta att man blir orolig över saker som att ringa sin kompis, att man är rädd för att gå över torg eller att man måste kontrollera olika saker tvångsmässigt och inte kan hantera sin ilska när andra inte gör det som är viktigt för en själv. Psykisk ohälsa är vanligt. Nästan alla känner någon inom familjen, släkten eller någon vän som inte mår bra psykiskt. men man pratar inte om det. När man frågar: -Hur mår du? så handlar det mest om kroppen, om knän och rygg, inte om rädsla, ångest och otäcka föreställningar som kommer upp i huvudet. Vi är ovana att prata om psyket, rädda för det okända, rädda att inte vara som alla andra. Alla har ont  foten någon gång men alla har inte ett överdrivet kontrollbehov någon gång. Är det så? Om vi lyckades ändra attityden till psykisk ohälsa så att det blev lika ok att gå till sin terapeut som till sjukgymnasten eller gymmet så skulle det vara annorlunda. Väldigt få säger att det inte hjälper att motionera och jag skulle önska att lika få skulle säga att det inte hjälper att gå till terapeut eller psykolog. Tänk vad mycket lidande som skulle försvinna. Tänk vad mycket energi som skulle frigöras och i stället kunna användas för att ta hand om varandra och göra vår värld till en bättre plats att leva på.Som alla andra är vi ändå inte, varken du eller jag.