En större chans till livet!

Varför sätta betyg på skolungdomar, när knappt hälften av dem får jobb i våra samhällen?

Varför hänvisas till högskola för att öka sina poäng och förutsättningar till arbetsmarknaden, där utseendefixering blir det som prioriteras högst?

Vad betyder ordet erfarenhet för företagarna när man anställer kontakter/släktingar m.m istället?

Vad är det som gör mig mindre värd att satsa på än andra?

Jag blir så ledsen och arg när man hela tiden hör saker lovas, då arbetsmarknaden ska växa och arbetslösheten ska minska o.s.v, när allt egentligen vandrar åt helt fel håll. Vi har och har haft en regering  som lovat gång på gång nya saker för att förbättra för jämställdheten och arbetslösheten, men man ser aldrig något av det hända. Även om man gång på gång får se glada miner från partiledarna som säger: Nu går det framåt svenska folket!

Jag säger:
Sluta prata lögner och ta tag i det ordentligt istället!

Skyll inte heller ifrån er, utan börja ta ansvar!

Jag tycker att det är alldeles för många som får ett nej på sina jobbansökningar, p.g.a. allt från diskriminering, att vara outbildad till att känna sig underskattade och felprioriterade.
Eller varför inte bara höra kommentaren: Vi kan inte anställa, för vi har inte råd.

Vem skulle inte bli arg om du veckan senare märker att en nära släkting eller kontakt just fått samma jobb som du just sökte till. Särskilt om du vet att du själv har antingen erfarenhet, utbildningen, eller kapaciteten med dig.

Jag säger:
Borde funktionshinder i samhället ses mer som en tillgång eller talang istället för ett hinder/problem vid sökande av ett arbete.?

Borde inte alla få lika rätt till jobb oavsett vilken begränsning man har som människa?

Borde inte företagarna våga börja satsa istället för att förkasta?

Ge människor en större chans till livet istället för att beröva dem chansen till att lyckas!