Omvändelsen är som starkast när vi hamnar som djupast i skiten.

Vi väljer att inte tro på Gud genom att säga nej, men när vi väl befinner oss i djupaste mörket, då blir vi ändå sittandes vid sängkanten och ber om hans hjälp. Varför är det så tror du? Vi väljer att leva våra egna liv på egen hand och ber om hjälp när det ses som en sista lösning, eftersom vi är rädda för att visa oss som svaga. Jag har levt i en trygg men ändå tuff uppväxt på grund av många operationer, osäkerhet och ensamhet. Trots att jag varit tillsammans med familj och vänner, så har jag ändå kännt mig ensam. Någonting i mig har fattats. Det gjorde mig svag i min egna självkänsla. Jag levde med tankar och känslor som inte alls hörde hemma hos mig och jag mådde alltmer dåligt ju mer tiden gick. Jag försökte länge hitta lösningar till problemet men ju mer jag försökte, desto mörkare blev det inom mig. Jag försökte förstå varför jag kunde må som jag gjorde eftersom jag ändå hade ett liv som var väl berikad av kärlek och omsorg runtomkring. Men hur jag än vände och vred så återkom tankarna ständigt tillbaka till att livet inte lngre var värt att leva. Tills en kväll då jag genom en promenad i ledsamhet och frustration, så kände jag verkligen att botten var nådd och att tiden var inne. Jag hade under hela mitt liv varit rädd för att dö, men tänkte ändå: Om nu ändå allt är av en slump och ingen mening heller finns, då spelar det ingen roll om jag tar detta steg. Min rädsla för döden som jag haft under hela mitt liv blev allt större och jag kände att för varje steg mot räcket vid bron togs, så kände jag också att alla mina tankar och känslor sakta gled undan. När jag väl var framme vid räcket, så kom ögonblicket då jag upplevde en värme och en röst inom mig som sa: Lämnar du detta liv, så mister du allt som jag kommer att ge dig i livet framöver. Jag fick i det ögonblicket en syn av min familj, nya människor jag inte kände samt en helt ny värld jag inte var bekant vid och det gjorde mig fullständigt överväldigad. Jag backade från räcket och tog telefonen och mig vid det ögonblicket att ringa min vän om hjälp. Från den kvällen så ändrades hela mitt liv till det bättre. Varför skall det vara så svårt att ta emot hjälp, när man ändå inte ser någon utväg Varför välja att inte tro på Gud när man ändå ber om hjälp då livet kör ihop sig? Varför hålla allt inom dig när du har alla möjligheter att frigöra dig från dina laster? Känslor och tankar borde inte vara något vi själva skall bära, utan något som vi istället borde böja dela. Att våga tro på något vi inte kan se gör oss osäkra och rädda, men kan också utmana oss i en större längtan och föväntan på vad som kan hända. Men att ta det steget kräver otroligt mycket av oss själva eftersom det handlar om att offra något för att få tillbaka något. Vi väljer hellre att tro på slumpen eller evolutionen istället för en skapare som har skapat oss för en mening. Vi lägger vikten i att framstå oss själva som perfekta istället för att se oss själva som unika. När hinder och problem möter oss, så ser vi till att snabbt lösa dem för att inte skapa en ostabilitet. Vi väljer ofta hellre vägen att styra oss själva till ett framgångsrikt eller bättre liv, istället för att be om vägledning för att låta oss få bli formade så som det är tänkt att vi skall leva. Livet har vänt från ensamhet och osäkerhet till ett liv i trygghet och gemenskap. Och tron på att alltid förbli buren och älskad av Jesus!