Är det möjligt med en stad utan skräp på gatorna, inga fimpar slängda på gatan, inga kränkande ord som ropas i skolans korridorer, inget hat på nätet. Det hänger boxningsbollar ner från träden så man kan slå ur sig sin ilska där. På stan blir vi inte irriterade utan att säga till. Vi pratar med den det berör och sen släpper vi det. Vi skäms inte när det blir fel utan tar vara på det goda vi kan ge varandra som medmänniskor här i vår stad. Jag tror det blir svårare att komma undan med dåliga handlingar då. Uppmuntrande ord från andra är inget ovanligt. Säg vad du uppskattar! Om vi alla kände att vi alla angår varandra, då skulle vi nog lägga oss i lite mer, tillrättavisa, uppmuntra och glädja varandra. Det finns ett ordspråk som säger att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Det kanske också behövs en hel by för att rädda en människa. Vi behöver alla förklara för varandra för att förstå hur relationer och samhället fungerar, och ibland tillrättavisa. När jag inte är med mitt barn/ungdom kanske någon annan vuxen ser något som sker som inte är bra. Då vill jag att mitt barn blir tillsagt och tillrättavisat, och är det något som inte står rätt till och som jag inte ser, så är det bra om någon annan ser det. Som förälder kan man bara ge begränsad kunskap och ge vidare viss ideal. Jag tror att vi alla behöver varandra för att bli goda människor, oavsett ålder. I vissa situationer är det okej att prata med den man inte känner, ge en hjälpande hand och fråga om hjälp, som efter terrordådet i Stockholm. Min egen utsattheten kan göra att jag också vill hjälpa en annan utsatt person. Jag får skjuts hem för att jag inte kan ta mig hem kommunalt och då ger jag sovplats till någon annan. Det är fantastiskt med omsorg kända och okända människor ger varandra. Människor som är rädda, oroliga för vad som ska hända och ledsna tar ofta hand om varandra. I andra sammanhang klarar jag mig själv och då förväntar jag mig att andra också ska klara sig själva. Ju bättre vi har det desto mindre behöver vi anda och bryr oss mindre om varandra, Är det så enkelt? I så fall kanske vi har det för bra för att visa omsorg om varandra i vårt välfärdssamhälle. Omsorgen har blivit något som de som specialiserat sig tar hand om. Den finns i fördelningspolitik, socialtjänst,polis och civilsamhällets otaliga organisationer och föreningar. Vi litar ofta på att myndigheter, det gemensamma, tar hand om allt svårt, om inte kan jag vända mig till någon ideell organisation. Jag personligen behöver inte engagera mig i det som jag råkar hamna i närheten av. Jag ska nog inte lägga mig i. Någon annan ska inte heller lägga sig i vad jag väljer att göra och hur jag har det. Man ska kunna klara sig själv. Om det inte är akut fara för liv förstås, som i Stockholm häromveckan. Men det finns tillfällen då vi alla uppmanas att lägga oss i, fast vi kanske inte upplever som akut. Det är när barn far illa.Vi har alla anmälningsplikt när vi anar att ett barn far illa. Då ska vi göra orosanmälan till socialtjänst och polis. För alla som arbetar i myndigheter eller organisationer är det en plikt som ska följas och man kan ifrågasättas för att man underlåtit att ingripa. För var och en av oss är det en moralisk plikt. Vi behöver alla vis a civilkurage för att bidra till ett samhälle utan misshandel, mobbing och annat våld. Det kan innebära att tillrättavisa och förklara för varandra hur relationer och vår samhällsgemenskap fungerar.
Angår det dig kanske vad jag tänker och vad jag gör? Angår det mig kanske vad du tänker och vad du gör. Angår vi varandra kanske. kanske det ja, kanske.
..vill jag minnas att Ingrid Sjöstrand skrev.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar