Tretton skäl varför

Jag är ny i samhället och börjar som ny på skolan jag går på. Blickarna vänds åt mitt hål och nyfikenheten ökar om vem jag är. Jag tar mig försiktigt genom korridoren och tar mig fram genom folkmassan. Öppnar mitt skåp och tar mina saker. Jag börjar snabbt ta kontakt med andra och märker hur snabbt jag får ett band till dem. Jag känner att min vänskapskrets ökar och hur tryggheten snabbt växer av att befinna mig på skolan. Jag får kontakt med personer som jag blir nära vän med och vi får snart en större relation till varandra.
Samtidigt som tryggheten ökar på skolan så kommer jag hem med till ett hem där otryggheten finns då mina föräldrar genomgår en kris med sitt gemensamma arbete. Tankarna börjar snurra men jag tänker ändå att det kommer att lösa sig.
Tiden på skolan med mina vänner seglar från att vara en trygg plats, till något som snart blir både mörk och otrygg.. Vännerna jag trodde var mina vänner börjar sakta men säkert genom att utsätta mig för både fysisk och psykisk utnyttjande och misshandel. Jag går från att vara en människa att lita på till någon som anses vara helt raka motsatsen och jag börjar genast fundera på vad jag har gjort för fel. Jag väljer att hålla tankarna och känslorna kvar inom mig i tron om att livet skall vända till det positiva igen, men istället så märker jag hur allt ändå fortsätter att bli mörkare. Ångesten och osäkerheten kring den jag är blir allt starkare och jag känner att jag behöver få prata ut om detta med någon. Jag väljer att prata med min enda riktiga vän om allt jag går igenom, men när vi väl möts så märker jag hur allt fryser mig till is och jag inget får sagt  Jag vågar helt enkelt inte berätta. Jag tänker att mina föräldrar borde vara ett enklare alternativ, men istället så blev det mycket svårare. Jag väljer att inget berätta även för dem. Som en sista utväg så tänker jag att kuratorn på skolan skulle vara den som lyssnar, men det klassiska och enda svaret man får är att allt kommer att ordna sig.
Jag inser nu att jag ingenstns har att ta vägen och att jag ständigt kommer få leva med vetskapen av att ingen bryr sig om mig. Varför ska det vara så svårt att våga prata om hur jag mår, och varför vill ingen heller förstå hur jag känner? Jag orkar inte mer, så varför ens fortsätta försöka söka hjälp jag aldrig kommer att få.

En kväll då jag är ensam hemma, sittandes på mitt rum med alla tankarna som håller mig bunden till ett mörker som jag nu till slut inte längre orkar bära. Jag vill inte längre leva så jag väljer nu att ta mitt liv, så jag fullföljer nu min handling.

Så ni som nu läser detta kommer att förstå att jag inte längre är vid liv, och ni kommer säkert börja ställa frågan varför? Hur kunde allt gå så fel? Jag hade allt, men ändå förlorade jag mig själv. Jag hade "vänner", men ändå ville ingen se mig.

Jag blev inspirerad av att skriva det här när när jag sett serien Tretton skäl varför - En orginalserie av Netflix. En serie som handlar om Hanna Baker som tar sitt liv och lämnar ifrån sig 13 inspelade band till en nära vän. Vad finns på banden och vilken sanning kommer hennes vän att finna?

Jag tänker hur viktigt det är att våga prata med varandra men också ta tiden för att lyssna på varandra. Att våga ta det första steget med att prata om hur vi mår och känner kan vara det svåraste vi kan göra, men det är då därför det är ännu viktigare att vi verkligen förstår detta, men också tar oss tiden och inte avfärdar eller förskönar det vi får höra.