Beror ungas ohälsa på vuxnas gnäll?

Vuxna är trötta, gnäller om nåt på jobbet, grälar hemma, stressar och är inte närvarande. Vem vill ha det så? Vem vill bli vuxen då? Häromdagen lyssnade jag på barnläkaren Lars H Gustafsson. Han träffar ungdomar som försökt att ta sitt liv och lyssnar på vad de har att berätta. De vill inte behöva hävda sig själva hela tiden, stressa och må dåligt av ett arbete de inte trivs på. De vill inte gå in i det vuxenlivet. Jag kan förstå det. Har man inga positiva bilder av vuxenlivet och inga framtidsdrömmar så varför kämpa på. Det skrivs och sägs ganska mycket om ungas ohälsa i media. Många oroas. Några unga jag prata med säger att det är överdrivet. Handlar de ungas psykiska ohälsa idag till stor del om vad vi vuxna utstrålar? I så fall är det allvarligt men egentligen ganska lätt att ändra på. Jag nätvandrar tillsammans med några andra i Samtal för unga. Vi skickar en live och ställer frågan Hur mår du? - Jag mår skit, kan inledningen vara. Ofta handlar det om relationsproblem med kille, tjej. Ibland provpratar en ungdom med oss innan de ska gå till kurator eller psykolog. De vet inte hur de ska formulera sig och testar vad man kan säga och vill ibland också veta hur jag reagerar. Mer sällan är det missbruk och självmordstankar. Ungdomspsykiatrin hörde av sig till oss vid ett tillfälle och undrade om de kunde rekommendera oss till de ungdomar som behövde prata av sig med en vettig vuxen och inte behövde psykoterapi. De hade en lång kö av unga som hade lite enklare relationsproblem, var lite stressade över skola och annat och behövde dela oron och få höra lite olika synvinklar på situationen. Jag behöver öva mig på att stanna upp och finnas tillhands precis när jag behövs. Nu ingår de i mitt jobba att finnas på nätet och samtala, men det finns andra situationer i vardagen som jag missar. Hur visar du att du är tillgänglig för ett snack om något litet eller stort? och så måste jag skärpa mig som vuxen får helt enkelt börja berätta om roliga saker jag gör, berätta att jag gillar mitt jobb och ta med ungdomar på roliga saker. Media behöver sprida andra nyheter än krig och oro för framtiden. Visst är det kul att vara vuxen med möjlighet att välja jobb, utbildning, fritidsintressen, umgås med sina barn, släkt och vänner, vara romantisk med en parter. Ibland kör det ihop sig på jobbet och privatlivet, men det går ju över. Livet är upp och ner. Livet är fullt av kärlek och spännande utmaningar, skratt och längtan, och lite av det där som de unga inte vill ha. Nu är det diakonins månad i våra kyrkor och temat är ungas ohälsa. Uppdraget till dig som är vuxen och läser detta är att fundera ut hur just du kan visa för någon ung att det är kul att vara vuxen. Det kan handla om jobb eller privatliv. Hur kan just du förmedla att det är kul att vara vuxen? Är du journalist eller ungdomsledare har du ett särskilt ansvar. Du som inte är vuxen än men som längtar och drömmer. Berätta det för dina kompisar och de dem hopp om ett gott liv.

Vilseledd eller klarsynt

Vi var och tränade och började prata om vad som är bäst för att bygga upp muskler? Proteinpulver, ägg eller något sött efteråt? Det finns så många teorier och mycket som kostar onödigt mycket. Det fascinerar och skrämmer mig hu vi människor kan vara så lättlurade. Vi lurar varandra och tjänar pengar på varandra. Mycket reklam, någon kändis som säger något, någon karismatisk person i din närhet gör något, och sen är det en sanning att följa. Vad är konspirationsteorier och vem kan man lita på? Vilket sätt att lära in är bäst? Vilken skola är bäst? Vad ska man satsa på för att få en bra framtid? Och vad ska man göra som är gott och rätt. finns det en plan för både dig och mig där just våra talanger används så att de blir till nytta, inte bara för oss själva, utan för många andra också? det är en kost att se klart och inte vilseledas. Många samtal men vänner, många tankar i tystnad, egna och andras texter, kan leda oss rätt. Vi behöver varandra för att leda varandra rätt. Vi behöver formulera oss och lyssna intensivt så vi hör det som inte sägs och ser klart. Jag behöver dig och jag vill lyssna till dig och förstå det jag inte själv kan se.

Mobilen är min herde...

"Mobilen är min herde, mig skall intet fattas, den låter mig vila å¨gröna ängar, den leder mig till vidder där jag kan gå fullständigt vilse..." läser jag i tidningen NOD. Unga idag blir vuxna som inte förstår hur det var när man kunde ha oavbrutna samtal, lång uppmärksamhet, möjlighet att vara ensam med sig själv, med stillheten där vårt inre visar sig, på gott och ont. Hur skapar vi rum för sådana erfarenheter? Eller finns de? Var i så fall? "Vi är som kollektiv på väg att ge mobilerna gudomliga privilegier i våra liv" skriver Asle Finnseth. Jag tänker att jag blir berövad de stunder jag bara låter tankarna fara, de stunder jag kommer på nya saker, kommer till nya insikter, eller ber. I stället tar jag då upp telefonen och kollar om någon har skrivit nåt eller lagt ut nån bra bild. Ännu mera intryck som leder mig åt olika håll, eller så tittar jag på det som bara bekräftar mina egna åsikter. Leds jag av den ström som råkar vara starkast just nu eller väljer jag en liten ström för att vara tvärt emot? Finns det en möjlighet,en plats, att grubbla och prova åsikter som går åt olika håll där jag kan tänka så länge så jag ser konsekvenser och sammanhang? Kan jag då se vad jag väljer och vad andra väljer åt mig, bli medveten om och aktivt ta ställning till vem jag låter mig ledas av?

Hur gör du för att bli nöjd med din sommar?

Sommar sol och bad, vänner, longboard, grillning och härliga resor. Ensamhet, vännerna som åkt iväg, långt till bad, familjen ska inte åka nånstans, pengarna går till alkohol och det blir slagsmål. Sommaren kan vara helt fantastisk eller helt förfärlig. Oro för föräldrar och syskon. Hur ska man få veckorna att gå? Sommaren är kort, men ibland alldeles för lång. Det finns så många drömmar, bilder av hur sommaren ska vara, och det kan vara stressigt, eller helt omöjligt att leva upp till. Världen är orättvis och vi har olika förutsättningar. Hur gör du för att bli nöjd med din sommar? Lägg dig på gräsmattan, stirra upp i en trädkrona. Andas djupt och fundera på vad du vill egentligen?

Värdighet är viktigare än kläder

Nu är det sommar och vi börjar klä av oss. Nakenhet är helt ok. Vi ska kunna visa oss så som vi är skapade, tycker jag. Samtidigt känner jag mig obekväm när jag behövt gå över en strand för nudister. Min kropp är ändå privat och jag vill välja vem jag visar den för. På badstranden vill jag bikini. När jag lägger ut bilder på mig själv på facebook så är jag ännu mer reserverad. Här finns inte ens bilder med shorts och linne. Halvnakna, och även helnakna bilder används på escortsidor och i andra sammanhang. Där är det lätt att hamna om fel personer får tag på bilder. Det finns så mycket motsägelser kring nakenhet. Romarriket var fyllt av nakna statyer och vi har annonskampanjer på busskurer med halvnakna människor. I flera kulturer ska både kvinnor och män ha kläder med både täckta ben och armar. Var stolt, men operera lite så blir det bättre. Olika ideal gäller i olika tider och olika kulturer. Om jag var Gud skulle jag bli ledsen om de människor jag skapat inte kände att de duger som de är. Unga människor ska få börja livet med stolthet över hur de ser ut och kunna visa sig som de är. Vi är olika och vi är vackra med vår olikhet. Jag skulle också bli ledsen över att framför allt unga människor blir utnyttjade som objekt på grund av hur de ser ut. Bara för att man är naken är man inte en sak, utan en person att möta, ett subjekt. För mig handlar det om värdighet. Hela grunden till FN.s konvention om mänskliga rättigheter handlar om att människor ska behandlas med värdighet. Vi har alla rätt att bli behandlade med värdighet hur lite eller mycket kläder vi än har på oss.Och just du är vacker som du är. Tror du det inte. Fråga Gud!

Skolavslutningen kan vara värd att minnas!

Äntligen slutar skolan. Det är värt att fira. Och fira kan man göra på olika sätt. Äta glass i solen, festa med klasskompisarna på stan eller åka med familjen till stugan. Hos oss har vi cityfest och det är massor med glada ungdomar på stan. Vi vill att alla minnas skolavslutningsdagen med ett leende. Det var kul! På cityfesten är det alkoholförbud. Kommunen som ordnar den för alla som slutar högstadiet. Här kan man alltså ha kul utan alkohol. Kul utan alkohol kan man väl alltid ha, men det är inte så enkelt när omgivningen dricker. Att ta studenten utan att dricka alkohol är en större utmaning. Då "ska" man dricka på champagnefrukosten, dricka när man åker runt på flaket, och dricka i stadsparken. Det kan jättelätt bli alldeles för mycket. Var går gränsen? Hur mycket ska man, eller kan man, dricka för att ha kul? Alla vill väl minnas studentdagen, vad alla sa och gjorde, minnas alla kramar och skratt och ha kul! Är man alldeles för packad kanske man ligger i ett hörn på flaket och spyr, blir osams med sin bäst vän eller gör slut med sin partner på kvällen och vaknar frusen och ensam nånstans. Vem vill det? Skolavslutningen och studenten kan vara helt fantastisk och värd att minnas. Bestäm dig för det och ha kul!

Omvändelsen är som starkast när vi hamnar som djupast i skiten.

Vi väljer att inte tro på Gud genom att säga nej, men när vi väl befinner oss i djupaste mörket, då blir vi ändå sittandes vid sängkanten och ber om hans hjälp. Varför är det så tror du? Vi väljer att leva våra egna liv på egen hand och ber om hjälp när det ses som en sista lösning, eftersom vi är rädda för att visa oss som svaga. Jag har levt i en trygg men ändå tuff uppväxt på grund av många operationer, osäkerhet och ensamhet. Trots att jag varit tillsammans med familj och vänner, så har jag ändå kännt mig ensam. Någonting i mig har fattats. Det gjorde mig svag i min egna självkänsla. Jag levde med tankar och känslor som inte alls hörde hemma hos mig och jag mådde alltmer dåligt ju mer tiden gick. Jag försökte länge hitta lösningar till problemet men ju mer jag försökte, desto mörkare blev det inom mig. Jag försökte förstå varför jag kunde må som jag gjorde eftersom jag ändå hade ett liv som var väl berikad av kärlek och omsorg runtomkring. Men hur jag än vände och vred så återkom tankarna ständigt tillbaka till att livet inte lngre var värt att leva. Tills en kväll då jag genom en promenad i ledsamhet och frustration, så kände jag verkligen att botten var nådd och att tiden var inne. Jag hade under hela mitt liv varit rädd för att dö, men tänkte ändå: Om nu ändå allt är av en slump och ingen mening heller finns, då spelar det ingen roll om jag tar detta steg. Min rädsla för döden som jag haft under hela mitt liv blev allt större och jag kände att för varje steg mot räcket vid bron togs, så kände jag också att alla mina tankar och känslor sakta gled undan. När jag väl var framme vid räcket, så kom ögonblicket då jag upplevde en värme och en röst inom mig som sa: Lämnar du detta liv, så mister du allt som jag kommer att ge dig i livet framöver. Jag fick i det ögonblicket en syn av min familj, nya människor jag inte kände samt en helt ny värld jag inte var bekant vid och det gjorde mig fullständigt överväldigad. Jag backade från räcket och tog telefonen och mig vid det ögonblicket att ringa min vän om hjälp. Från den kvällen så ändrades hela mitt liv till det bättre. Varför skall det vara så svårt att ta emot hjälp, när man ändå inte ser någon utväg Varför välja att inte tro på Gud när man ändå ber om hjälp då livet kör ihop sig? Varför hålla allt inom dig när du har alla möjligheter att frigöra dig från dina laster? Känslor och tankar borde inte vara något vi själva skall bära, utan något som vi istället borde böja dela. Att våga tro på något vi inte kan se gör oss osäkra och rädda, men kan också utmana oss i en större längtan och föväntan på vad som kan hända. Men att ta det steget kräver otroligt mycket av oss själva eftersom det handlar om att offra något för att få tillbaka något. Vi väljer hellre att tro på slumpen eller evolutionen istället för en skapare som har skapat oss för en mening. Vi lägger vikten i att framstå oss själva som perfekta istället för att se oss själva som unika. När hinder och problem möter oss, så ser vi till att snabbt lösa dem för att inte skapa en ostabilitet. Vi väljer ofta hellre vägen att styra oss själva till ett framgångsrikt eller bättre liv, istället för att be om vägledning för att låta oss få bli formade så som det är tänkt att vi skall leva. Livet har vänt från ensamhet och osäkerhet till ett liv i trygghet och gemenskap. Och tron på att alltid förbli buren och älskad av Jesus!