Ansvaret för ett Liv.

Jag är en av dom som har från början varit ett foster som sedan växt vidare till att bli ett barn. Jag hade själv inte planerat att det skulle bli just jag som skulle bli till, men här är jag ändå. Jag föddes inte felfri, men ser mig ändå som normal. Oavsett om jag har genomgått mycket när det gäller min uppväxt av både liv och operationer, så kan jag idag ändå bara känna hur tacksam jag är över att bara få gått gåvan att leva detta liv jag lever. Jag är född med ett handikapp, och har under livets gång även fått funktionshinder som fått min vardag att bli lite mer begränsad än vanligt. Jag lever ett fullt normalt liv som alla andra och är fullt medveten om allt som sker i min vardag. Mitt handikapp må synas lite på utsidan, och trots mina små begränsningar så lever jag helt som vanligt fast med små anpassningar som gör att jag klarar mitt liv så självständigt som möjligt. Att komma hit där jag idag nu befinner mig har inte varit en lätt resa, inte för varken mig eller mina föräldrar/familj. Det har krävts mycket tid av mina föräldrar att ta hand om mig som liten p.g.a. operationer, omsorg m.m och det har också kostat dem mycket energi att ha ett barn som mig. Inte nog med att jag har fem friska äldre syskon som blivit uppfostrade, så kom även jag till denna värld för att bringa lycka i familjen, fast jag föddes med en sjukdom istället. Att prata om att skaffa barn kan vara både underbart härligt, glädjande men också väldigt jobbigt och och bekymmersamt eftersom det är så otroligt mycket mer än att bara sätta ett barn till världen/adoptera ett barn. Att inte bara behöva ansvara för sitt egna liv utan även för barnets liv och uppfostran är något som kräver stort engagemang, intresse samt visad kärlek. Att kunna ge barnet/barnen den kärlek dom behöver men också ge dom chansen att lära sig om livet i vad som är rätt och fel/bra och dåligt. Det är viktigt att man först gör sig medveten om vad som krävs för att uppfostra ett barn, men också att man som par/familj/person verkligen reflekterar och samtalar innan handlingen sätts i kraft. Sen tror jag att det också är viktigt att man ser över sitt egna och sin partners liv och verkligen känner att man både är redo för ett barn, men också om man är kapabel till att uppfostra ett barn. Oavsett om du föder ett barn, eller adopterar ett så kräver båda delarna ett mycket stort ansvar över dig som kommande förälder att barnet får det liv han/hon förtjänar och får känna sig älskad för den han/hon är, oavsett om barnet skulle vara sjukt eller friskt. Tyvärr så sker det alltför ofta att barn som föds gör det helt oönskat, av olika anledningar som kan vara t.ex oväntad graviditet m.m. Barn som föds med sjukdomar kan även dom ses som oönskade, och anledningen där kan vara att barnets fysiska/psykiska hälsa är otillräcklig för föräldrarna/föräldern. I vissa delar av världen så sker det till och med att man både gömmer sina sjuka barn från omvärlden p.g.a. tro, skam m.m, men också att man adopterar bort sitt barn för att man inte har varken resurser eller råd att uppfostra barnet. Jag har ett liv, är älskad av både vänner och familj, men jag har också fått möjligheten att även älska mig själv för den jag är. Jag må vara född med en sjukdom och ha dom brister jag har, men jag är ändå samma människa som vem som helst, fast unik. Jag blev till i denna värld inte bara på grund av att jag själv har en tro på Gud, utan även för att mina föräldrar valde att föda och älska mig för den jag är. Dom visste att det skulle bli tufft, men valde i sin beslutsamhet att jag skulle få det liv som jag förtjänade. Ett liv i kärlek. Oavsett vilka beslut ni fattar kring att skaffa barn eller inte, så kommer livet ändå bli lika meningsfullt oavsett eftersom det inte bara handlar om att skaffa ett barn utan även kunna leva ett fullt glädjande och bra liv utan barn.