Kul i backen!

Det var fantastiskt roligt att åka skidor mer era barn! De ramlade och skrattade, och upp igen. Ingen prestige. Vi hade kul! Själv har han åkt skidor i många år på många platser och tycker att folk för det mesta sitter allvarliga i liften upp. Det är så seriöst, så allvarligt. Var tog leken vägen? Vi åker väl för att det är kul? Eller åker man för att det förväntas, eller för att det är en statussymbol? Särskilt om man åker på dyra inneställen? Själv och jag liften upp till en svart backe igår. Kollade utsikten, hisnade när jag tittade ner, och kände att där åker jag inte! Jag har inte koll. Antingen gör jag illa mig själv eller någon annan. Jag tog liften ner igen. Så gör man inte. Men det var fantastiskt vackert och meditativt att åka liften ensam ner och beskåda de vackra snötäckta bergen. Och lift kort hade jag ju betalt.

Borde inte alla människor vara värda ekologisk mat!?

En av mina äldre vänner har tonårskillar till barnbarn. Familjen bestämde sig för att äta ekologiskt och kollade naturligtvis hur mycket större kostnaden skulle bli. Det blev inte dyrare. Hemlagad mat på ekologiskavaror mättar helt enkelt mer så det blir inte dyrare, även om det kan se ut så när man står i affären och ska handla. Mat utan gifter och med mycket näring bör göra att vi inte behöver så mycket mat och inte blir så tunga. Var inre organ lär jubla när de inte behöver slåss med massa bekämpningsmedel för att få vad de behöver och lär hålla sig i form längre. Borde inte alla människor vara värda ekologiskt? Borde inte våra barn få möjlighet att inte äta gifter? Varför kräver vi inte att skolorna ska servera ekologisk mat? Hur ser vi på varandra, på människovärdet och på oss själva när vi väljer att äta sådant som är giftigt för kroppen? Vad kommer vi att få för sjukdomar? Kommer vi att kunna få barn? Och de som skördar frukten, grönsakerna, kaffet de behöver inte heller umgås med bekämpningsmedel om vi bara handlar ekologiskt. Finns det egentligen någon anledning att inte äta ekologiskt?

Diagnos, störd eller naturlig mångfald?

En ung tjej blir lättad över att få diagnos för då kan hon få jobb genom arbetsförmedlingen. Som helt "normal" så finns ingen hjälp att få. En del föräldrar blir lättade då deras barn får diagnos för då får barnen extra resurser i skolan och har möjlighet att följa med i undervisningen. Vad bygger vi för samhälle när man måste ha en diagnos för att få hjälp och stöd eller helt enkelt ett jobb? Jag vill gärna tänka att vi alla är olika och att vi behöver mångfalden. Vi kan väl alla känna igen oss lite i någon diagnos och har väl alla våra egenheter eller är lite störda på olika sätt, mer eller mindre. Handlar det inte mest om att hitta rätt plats för var och en? Flera jag pratat med har blivit lättade av att få en diagnos för då får de en förklaring till varför de känt sig annorlunda eller reagerat häftigt i olika sammanhang. Det förstår jag. Men när frågan vilken diagnos har han blir alltför vanlig så kan jag inte låta bli att undra hur det ska sluta. Jag undrar om vi alla har någon diagnos snart. När jag hör om alla barn och vuxna som får diagnoser så undrar jag vilken diagnos jag skulle få om jag testades.

Nytt år och nya möjligheter

Jag har en vän som hade ett tungt är förra året. Mannen i hennes liv dog. Ingenting var som vanligt Hon tappade lusten till det mesta. Nio månader senare. Nyårsdag- Och hon bestämmer sig plötsligt för att hon måste börja ett nytt liv. En känsla att hon måste göra nåt. Hon möblerar om. Ommöbleringen blir bra och av detta får hon extra energi och börja baka. Och så rullar det på. Det nya livet har börjat. Jag pratade med en ung man som sitter fast i sina drömmar och fantasier. Det händer inget av det han vill. Han är osäker och tvekar. Så pratar vi om vad han vill och vad han är bra på, vad han har gjort och kan tänka sig att göra för att livet ska bli som han önskar. Så säger jag lite skämtsamt att han kan lämna rapport om några år. Då blir han genast kraftsfullare i rösten och säger att så lång tid ska det inte ta. Under 2014 ska det ske. Detta önskar jag alla, ett nytt år, nya krafter och nya möjligheter!

Gör välgörenhet väl eller möjliggör en orättfärdig politik?

Vi hade en välgörenhetsmatch tillsammans med Örebro hockey i förra veckan. Nu håller jag på att fördela presentkort från en livsmedelsaffär . Det känns inte bra.

Den rike ger av sitt överflöd och det fattige ska tacka och ta emot. Svenska kyrkan blir lite Robin Hood och det är väl bra just nu för den enskilda människan. I längden blir det ett skikt i samhället som ger av sin goda vilja, eller sitt dåliga samvete, till de som måste be om att få. Det känns inte bra. Ovärdigt. Är vi alla lika värda?

På förmiddagen gick jag med barnmatsburkar till Olaus Petri församling. Det kommer många unga familjer som har dåligt med pengar. Innan jag gick dit pratade jag med en kvinna från försäkringskassan. Hon undrade vad kyrkan gör för alla dem hon möter som hon inser får för lite pengar att klara sig på. Jag berättade om vårt julfirande. Julbord, gran, Kalle Anka och gemenskap för ett billigt pris. Det kommer fler för varje år som går. Som samhället utvecklas skulle firandena antagligen behöva fördubblas. Vad är som håller på att hända? Vad är det för samhälle vi håller på att bygga upp?


En del menar att vi inte alls ska syssla med att ge pengar utan arbetaför att påverka politiker, påverka soccialtjänsten och försäkringskassan. Vi kunde samla alla livssituationer vi får höra och sprida dem. Då synliggör vi det många inte vill se. Men det är ju idag barnen går till skolan utan frukost, den här vintern de inte har mössa och vantar och inte kan vara med på vinterfriluftsdagen i skolan, så vi ger i alla fall.

 I Örebro har vi det fantastiska Eksam. Här kan man få råd och stöd i hur man söker fonder, säljer saker som bara ligger i garderoben på blocket, lägger upp en rimlig budget mm. Men finns inte pengarna så finns det inte. Fördelningen i vårt samhälle har blivit skev.

Vi ger, tillsammans med många andra organisationer och enskilda, så att fattigdomen inte syns, men välgörenheten gör inte bara väl utan möjliggör en orättfärdig politik.

Lugn säger en röst. Du får nya möjligheter

De är jagade. Barnen och de små djuren kommer efter. De måste hålla ihop! Förföljarna närmar sig. En bergvägg. En flod. Panik! Lugn säger en röst. Gör så här. Vattnet delar sig och alla kan går på en torr stig på flodbotten. Precis när sista barnet lyfts upp på stranden är floden som vanligt igen. Några av förföljarna står kvar på stranden och andra följer med floden.

Du kan inte sova. Du vet inte hur det ska bli med den här tentan? Klara du inte den får du inga mer studiemedel. Men du måste betala hyran och ha nåt att äta. Och hon gjorde slut så du kan inte bo hos henne. Måste klara tentan. Kan inte sova. Om du inte klarar den. Ska du säga upp lägenheten? Måste sova..

 Du har varit sjukskriven en längre tid och vet inte om du kan komma tillbaka. Men du måste ju ha ett jobb och pengar att betala hyran med. Och barnen, de ska ha nya vinterkläder. Vad ska du välja bort? Det är bäst att spara om det inte fungerar att börja jobba igen. Du är jagad. Du måste välja väg. Men vilka vägar finns att välja? Det är stopp.

Lugn säger en röst. Gör så här. Nya tankar. Du finns andra möjligheter. Andra vägar att välja. Du somnar och sover gott.

Vad händer sen? Jag vet inte. Men ibland öppnar sig nya vägar just när vi är trängda och inte har en aning om vart vi ska ta vägen. Våga tro det!

Befriande att fokusera på någon annan

Julmarknader och insamlingar, och vad ska du göra i jul? Nu är det igång. Det börjar tändas stjärnor i fönstren, julsånger spelas medan man handlar i affärerna Tiggarna sitter både utanför affärerna och kyrkan. På söndag är det första advent. Vi sjunger Var Glad ,var glad och hylla din konung och Gud! Han kommer till sörjande hjärtan och livet får annan gestalt. Många önskar att deras liv skulle ha en annan gestalt, särskilt inför jul.

Det finns så många bilder av hur en lycklig jul ska vara, en lycklig familj i en lycklig släkt med vacker gran, god mat och snälla nyktra föräldrar. De flesta av oss passar nog inte in i den bilden. Många av oss är separerade och sörjer den familj som en gång fanns, en del sörjer någon som dött under året som brukat vara med på julfirandet. I några familjer blir det mest bråk och besvikelse när det är jul.

Nu under advent har vi chansen att fokusera på något, nämligen andra. Advent är ju faktiskt en liten fastetid då vi kan ägna våra tankar åt hur vi lever, hur vi vill leva och vad jag kan göra för att världen ska bli bättre för alla. Fokuserar vi på andra glömmer vi oss själva för en stund, och det kan vara befriande.

Forskning visar att de som hjälper andra mår bättre, och de som får något av någon i större utsträckning hjälper andra. Ett sätt att slippa julpaniken eller juldeppigheten kan alltså vara att engagera sig för någon annan.Vi behöver varandra och att ge omsorg till andra, kanske alldeles särskilt nu innan jul.