19 år och ni måste tro mig

tåls att läsas flera gånger.

Jennifer Jonsson

Såhär är det:
Jag är 19 år, jag har en hud som att jag vore 1 år, men en kropp som att jag vore 80 år. Det är tyvärr ingen överdrift. Grejen är den att jag har Ehlers Danlos Syndrom. Jag gissar att få av er har hört talas om den. Det är så att EDS är en led- och bindvävssjukdom. Vet inte om ni hört talas om att bindväven sitter i HELA kroppen, alltså påverkar sjukdomen HELA kroppen. Jag har inte heller så pass mycket kollagen i kroppen som gör att min kropp hålls ihop. Muskler och leder jobbar helt för sig själva.
Många påstår att jag inte SER sjuk ut, alltså kan det vara omöjligt att sjukdomen gör mig så illa. Men om vi säger såhär: du SER inte ut att vara en idiot, alltså är det omöjligt att det inte finns någonting i din hjärna. Förstår ni?
Att ha en kronisk, osynlig sjukdom är hemskt. Att inte bli trodd av vänner, bekanta och läkare, det hemskt.
Så om jag säger att jag är trött efter att ha jobbat en dag, eller gått på stan, så kan jag lova att någon säger: men jag är också trött, varför skulle inte jag få ta en nap lika gärna som dig? Nej för att min kropp jobbar +-3 gånger så mycket som din. Jag lever med någonting som du som frisk ALDRIG kan förstå. Jag är inte slö om jag ber dig ge mig ett glas vatten om jag sitter 4 meter ifrån kranen, det handlar om att jag måste tänka på allt jag gör, och jag frågar dig för att jag hoppas att du har någon form av medkänsla.
Om vi har bestämt att träffas en dag, och jag har för ont för att gå på stan, gå på bio eller ta en fika, så är det så, och ni måste tro mig. För jag tycker inte att det är roligare att sitta hemma och äta smärtstillande istället för att träffa dig, jag lovar! Istället får du jättegärna fråga om du får komma hem till mig. Jag sitter gärna i min säng och pratar om allt. Det smittar ju liksom inte.
Och juste, om du inte äns kan uttala min diagnos, så kanske du inte har tillräckligt med info om vad sjukdomen gör med mig, så snälla, kom inte och ge mig massa förklaringar, tips och råd ang. sjukdomen. Det kanske fungerar för dig, eller din mammas mosters man som har "nått liknande" men jag har förmodligen provat. Jag har rätt stor koll på hur jag mår oså
Jag hoppas att du som läst igenom allt kan få lite mer förståelse för mig, mina vänner med EDS och med andra osynliga sjukdomar. Och som jag sagt tidigare, ni får gärna ställa frågor, eller kolla upp vad det finns för symptom och så. Tack för att du läste!

Vita lögner. Av vilket skäl och hur mår din själ?

Jag måste väl inte berätta allt för alla. Alltså drar jag till med en vit lögn för att slippa berätta. Det är bekvämt för stunden. Nästa gång man berättar måste man komma ihåg vad man "vit-lögnat" om och det kan vara svårare. Och vad gör det med själen, att inte kunna stå för den man är eller vad man gör, vilka man träffar eller vad man har för åsikt? Att inte kunna vara sann och genuin människa.

När jag använt mig av en vit lögn för att komma undan drabbas jag av skam och tänker detta var väl onödigt. Jag lider mer av konsekvensen av en vit lögn än det samtal eller den diskussion som skulle uppstå om jag sade direkt som det var. Varför ljuga om att man sålt TV när man säger upp TV-licensavtalet när man inte ska använda TV:n för att man flyttar till en som har TV-licens? Det finns ingenting man behöver skydda. Varför ljög jag om var jag träffade min vän? För att jag inte orkade förklara att det inte blev som planerat och att jag inte berättade det för att jag inte ville att du skulle veta det.
Av någon anledning framkallar vissa situatuioner att man känner sig skyldig och inte vill berätta som det är. TV-licensen försöker en del smita ifrån. Därför kanske min vände kände sig skyldig, fastän han egentligen  inte tänkte smita från något. Jag kände mig skyldig för att jag inte berättat tidiagre, men det var ju inget som behövde vara hemligt. Det blev bara fel från början och så skäms man och så vill man komma undan så fort som möjligt och inte trassla in sig. De flesta av oss känner nog ett obehag efteråt. Jag undrar om det finns de som inte känner något obehag.
När man börjar undanhålla saker för vänner, arbetskamrater och familj. Vad handlar det då om? Vad är det man inte kan stå för, skäms för? Och vad leder det till? Vad är det som gör att jag inte stå för den jag är och vad jag gör? Osäkerhet hos mig själv som leder till osäkerhet hos dem som avslöjar mina vita lögner. Det kan urarta till att jag tappar tilliten för den som dra vita lögner för mig. Vad vill hen dölja för mig. Och varför? Det lär inte fördjupa relationerna man har. Kanske det är det man vill medvetet eller omedvetet? Det handlar inte bara om skälen till att jag ljuger utan vad händer med min själ. Min själ utarmas, jag blir inte längre jag, utan suddig. Suddig för mig själv och andra. Sudda! Sudda ut mina vita lögner. Jag vill inte ha dem!

Midsommarstången - vad är det vi dansar runt?

.

Snart är det midsommar. Varför har vi denna lövade stång? Romarna dekorerade med löv från träd vi festliga tillfällen och de tyska köpmän som under medeltiden verkade i Sverige tog de med sig traditionen hit. Att vi i Sverige knutit traditionen till midsommar lär ha med vårt klimat att göra. Det är nu det finns gröna löv i överflöd.

Sedan slutet av 1600-talet förekom olika former av förbud mot midsommarstänger eftersom det ansågs ge upphov till olika former av anstötligt beteende. I vissa kyrkor fanns det dock små bärbara midsommarstänger. På Gotland togs stängerna ut ur kyrkan under midsommar och kläddes om och sattes därefter tillbaka. Eftersom midsommarstängerna är av relativt sent datum är det knappast troligt att de har ett förkristet ursprung

Under 1700-talet var det vanligt att midsommarstängerna satt upp året runt och Linné skrev den 7 mars 1753: Majstänger med blad utsirade, stodo vid alla gårdar dem de dansa kring midsommarnatt.

Det är först förra århundradet som vi fått en midsommarstång som med viss fantasi kan liknas vid en upp och ned vänd fallos. Tolkningen att midsommarstången skulle vara någon form av fruktbarhetssymbol är alltså ytterst tveksam. Etnologen Jonas Engman skriver:

Midsommarstången har funnits med oss länge – men någon fallossymbol är det knappast frågan om, varken nu eller förr!

När midsommarstången kom var det först i de större städerna som den vann framgång. Och så sent som i början av 1900-talet var stången ännu inte spridd över hela Sverige. Och hur är det nu. Blir det fler eller färre midsommarstången? Ska du dansa runt den i år? Plockar du sju blommor och lägger dem under huvudkudden?

. 

Så befriande! Ledig sommar eller vanlig höstdag?

Så befriande! Det är sommar. Människor kommer ut ur sina hålor och jag möter leende ansikten på gatorna. Värmen får oss att också vara varma mot varandra. Vi njuter sköna gröna gräsmattor och bara är. Det är väl så det är i paradiset. Inga bekymmer. En stor gul sol som ler mot mig och jag är avslappnad och lycklig.
Vad ska du göra i sommar då? Den frågan kan ge många bekymrade veck i pannan. Vad förväntas jag säga nu? Det finns en del krav att leva upp till för att prestera det perfekta sommaren. Man ska vara nykär och gå hand i hand, ha en spännande resa planerad och fira midsommar med hela tjocka släkten. Eller? Man ska väl helst säga att man ska resa någonstans, och med vem. Det duger inte riktigt att bara säga att jag ska njuta på gräsmattan här i parken och fika med någon vän då och då. De flesta vänner kanske lyser med sin frånvaro mitt i sommaren, men reskassan kan ju vara tom.

Semestertider betyder att vanliga ganska behagliga rutiner bryts eller att man får fly från allt. Det kan vara en chans att träffa vänner långt bort, att se och lära nya saker och nya kulturer och umgås länge och nära med någon eller några man tycker mycket om. Det kan också betyda oro för att rutinerna bryts, att den skyddande skolan slutar, att jag måste umgås med en familj jag inte valt.  Hur ska det gå i sommar? Ledigheten är ett hot.

Helst skulle vi ju trivas var vi än är. Vad är det vi flyr i från? Oss själva? De flesta dagarna är ju vanliga dagar och då är det ju där man ska trivas. Konsten att med glädje gå till skolan eller jobbet. Vi vill ju att barnen ska gilla att gå till dagis och då borde det ju vara viktigt att vi gillar vår vardag. Gilla skolan, läxor, jobb, handla, laga mat och krama familjen och vänner. Att tillsammans  njuta av regniga höstdgar, smällkalla vinterdagar och vårdagar med snålblåst. Det är något att se fram emot!

Våga lyssna, våga agera!!

Vit, svart, brun, gul och röd. Spelar färgen någon roll för vårt nutida samhälle, eller är det bara vi som bygger upp fördomar p.g.a. av vi är fyllda med osäkerhet, hat, rädsla eller av dålig kunskap och förståelse.
Flykting, invandrare eller medborgare vad är skillnaden? Varför jämförs vi med varandra efter färg, bakgrund, tro och nationalitet, när vi i grunden är av samma skapelse?
Vem bestämmer över rätten att få leva i denna värld, rätten att få stanna i landet där man bor eller tagit sig in i?

Idag kan vi se allt från, inbördeskrig, maktspel och korruption, till rasism, fascism, avsky mot samkönade par och utvisningar av invandrare m.m. Och trots att så många av oss är så emot det som sker, så är det ändå så många som lever i rädslan för att våga agera utåt för att ta ställning  Räcker det verkligen med att bara vända ryggen till, eller behövs det något mer radikalt? Hur långt vågar vi gå för att stå upp för dom mänsliga rättigheterna?

Vi ser i världen hur människor drabbas av orättvisor samt stöts ut ur våra samhällen p.g.a. våra olikheter.
Partier med främlingsfientliga grunder reser sig allt starkare runtomkring i Europa och får mer spelrum i våra samhällen, och alltmer oro sker bland dom utsatta. Ett EU som har som grund i att arbeta med fred och mänskliga rättigheter, håller nu istället på att förändras till något som helt plötsligt börjat skapa oro.

Vi kan idag se hur även Sverige genom valet börjar få skiftningar inom  opinionsiffrorna och hur rösterna förändras enormt från parti till parti. SD som tidigare ej funnits med på kartan inom riksdagen, står nu istället som fjärde största partiet och har skapat stor debatt bland väljarna samt media. Vad säger det om oss väljare? Säger vi saker för att det ska se bra ut på utsidan eller sitter vi stilla på våra bara arslen och gör ingenting.???

Borde inte de rödgröna och de borgerliga partierna NU entligen tänka om och ta tag i frågorna kring invandringen och våga diskutera med SD om dessa frågor. Eller ska vi ha en regering som istället väljer att diskutera om vem som skall ha största delen av kakan, och låta frågorna rinna ut i sanden helt obesvarade och handlingslösa. Och då vet vi nog säkert svaret på vad som sker med invandrarfrågan återigen. Ingenting, diskussionen har tystnat.!


Vad kan du göra som människa, och hur tänker du kring framtida Sverige och Europa?
Hur ska vi göra för att älska rasisten och hata rasismen, alltså hata handlingen men älska människan!

Våga lyssna, våga agera, men också våga stå upp för din rätt att älska människan. !!!!

Demonstrera eller ignorera

Ska man aktivt vända ryggen till det man inte tycker om eller bara ignorera? I morgon kommer Jimmy Åkesson och ska tala för Sverigedemokraterna. På ett trettiotal platser i Sverige har folk kommit dit men vänt ryggen till. En tyst demonstration för att visa ett avståndstagande för Sverigedemokraternas politik. Folk kommer, men vänder ryggen till. Vilken effekt får det? Sverigedemokraterna får uppmärksamhet för att demonstrationerna sker. Ger det styrka till dem eller ger det styrka till alla som vill motverka rasismen i vårt samhälle? Det finns många som känner ett behov av att visa vad de tycker, men hur?

Nu finns det många unga politisk aktiva som engagerar sig. För mig betyder det att det finns hopp för framtiden. Jag vill stödja de unga engagerade som kämpar mot hatbrott och rasism. Det är inte ett självklart ställningstagande. När jag tänker på deras människosyn och hur vårt samhälle kan utvecklas så känner jag att jag måste visa min åsikt. Hur tänker du?

Ja, Nej eller Kanske?

Kommer ni ihåg när ni var små och man var smått förtjust i den där pojken/flickan i klassen och man inte riktigt vågade säga det till dem? Man lämnade då en lapp på deras bänk, i skåpet eller i deras väska där det stod liknande

Sedan så blev man äldre och vågade ställa frågan själv "får jag chans på dig?".
Min fråga är nu när man har blivit äldre så känns det som om att det bara är mycket förspel och för mycket förvirring. Vad hände? När blev den frågan egentligen så tabu?

/Isabelle