onsdag 23 mars 2016

Vilka drifter drivs jag av?

Jag har lärt mig ett nytt ord idag, annanbevarelsedrift. Att jag drivs av att bevara andra. Jag gör det jag gör för att skydda andra, för att andra ska må bra, för att vi tillsammans ska må bra. Tvärtemot det jagfixerade då vi uppmuntras att tänka på oss själva, vad vill jag, hur kan jag utvecklas, hur kan min hälsa bli bättre, och vad kan jag vinna på detta? Det blir lite tomt, och ensamt. Undersökningar visar att vi mår bättre när vi hjälper andra. Det finns bilder på hur belöningscentrum i hjärnan aktiveras när vi hjälper andra. Får annanbevarelsedriften styra oss kommer vi alla att må bättre. Ingen skulle då komma på tanken att sätta på sig ett skärp med sprängmedel och spränga sig själv i en folkmassa när det är den andre, de andra runt omkring mig, som jag ska bevara. Självbevarelsedriften är naturligtvis också viktig. Den gör att jag överlever i situationer där jag är hotad. Då kan jag upplevas som egoistisk, men jag måste se till mitt eget bästa för att jag ska klara situationen just då. Överleva helt enkelt. De flesta av oss lever inte under det hotet och ska vi klara situationen i vår värld just nu ser jag att vi behöver förstärka annanbevarelsedriften. Det finns många förebilder som har levt tidigare och som lever nu. Människor som riskerar sitt liv för att andra ska leva och må bra. Några har blivit personer som vi minns och hyllar, Martin Luther King, Folke Bernadotte, moder Theresa. Någon blir helgonförklarad och de allra flesta glöms bort, men har gjort en stor insats för att vi ska kunna leva tillsammans på den här jorden. Vilken drift låter jag styra mig? Något att tänka på nu när vi ska fira påsk och minnas en person som drevs av annanbevarelsedriften. Skrivet med inspiration av Jens Frandsen som lärde mig ordet annanbevarelsedrift.

onsdag 2 mars 2016

Gudstjänsten - en plats för dina tankar, känslor och frågor

Vad är det som gör att du vill gå på en gudstjänst? Är det att få tända ett ljus för någon du vill tänka lite extra på? Är det musiken, orgeln tunga toner som omsluter oss, kören eller att få sjunga själv? Eller är det tystnaden, lugnet och plats en för eftertanke, att få lyssna till en tankeväckande predikan? Jag gillar lugna gudstjänster med få besökare, enkla och vardagsnära böner och en liten reflektion över en bibeltext, men även högmässor med kör, orgel och andra instrument, solosång och stark psalmsång av många människor. Om jag inte har varit på en gudstjänst på ett tag saknar jag det. Jag behöver fira tillsamman med några av de som tror som jag ibland. Vi är många som går på gudstjänst i Sverige om man jämför med hur många människor andra evenemang samlar, men vi är få med tanke på hur många kyrkor vi har och hur många som skulle få plats i dem. Vi har gått om plats att fira gudstjänst på och vi firar på många olika sätt. Det är en fantastisk chans att tacka för livet och allt det goda, be om kraft att hantera allt det onda som sker runt omkring oss, formulera och lämna över allt vi bär på av både oro, rädsla, skam och glädje. Här finns plats att känna efter, höra hur andra människor uttrycker sina känslor och tankar. Nu är den bok som styr en del av hur vi firar gudstjänst i Svenska kyrkan ute på remiss. Vi har chans att säga hur vi tycker att gudstjänst ska firas. Gamla skatter som ska bevaras och nya uttryck som bör komma in. Jag tänker särskilt på dig som är ung och ska leva i vårt samhälle länge. Vilken kyrka och vilka gudstjänster kommer att vara viktiga för dig? Säg till din församling/kyrka vad du tänker!

onsdag 24 februari 2016

Fairphone 2 - med konfliktfria mineraler

Äntligen en telefon jag inte behöver ha dåligt samvete för att köpa. En del av vinsten går till återvinningsprogram för e-avfall. Mineralerna som behövs för tillverkningen kommer från gruvor utan konflikter, så jag slipper bidra till att kvinnor och barn våldtas och samhällen splittras. I morgon ska jag ut på stan och kolla var jag kan få tag på en

onsdag 17 februari 2016

Fastan - är kanske precis det du och jag behöver just nu

Det finns saker som växer fram för att vi behöver dem. Kan fastan vara en sådan sak? Fastan är en möjlighet att finna ett andrum, att hinna och tänka efter. Det är en förberedelsetid, och det är viktigt att vara förberedd. Förberedelsen handlar om att se sig själv i relation till andra. Vem är jag och vem vill jag vara för andra människor? Träna, skriv ner tankar eller måla för att upptäcka nya saker om dig själv. Utmana dig själv, att göra bra saker för andra i stället för att tänka på dig själv. Avstå från att festa och dricka alkohol och ger i stället pengar eller gör en insats för de som inte har det lika bra. Behöver jag avstå från något som tar upp min tid så att jag hinner tänka eller behöver jag göra något som hjälper mig att tänka? Facebook är fantastiskt när man vill vara social, men inte har möjlighet att gå hemifrån. En del avstår från Facebook och alla relationer och intryck därifrån, och andra avstår från TV. Att hämta en pizza eller ta en burgare på vägen är kan vara en bra lösning när man har bråttom. Kan jag istället ta mycket tid för att laga annan mat och fundera på vad jag äter? Carneval är en gammal tradition att säga farväl till köttet. Äter vi inte kött under 40 dagar så är det bra både för våra kroppar och andra människor i världen. Våra inre organ får vila lite, och kan vi minska köttproduktionen som kräver mycket växter och vatten räcker maten till fler. Att fasta genom att bara dricka nyttiga vätskor gav mig massor av energi senast jag gjorde det. Jag som trodde jag skulle bli hungrig och trött. Gör jag något annorlunda tar mina tankar andra banor och jag märker nya saker hos mig själv och andra. Kanske upptäcker jag möjligheter att förändra mitt liv. och andra människors liv. Kan jag påverka något för att det ska bli fred i världen? Ge dig tid att tänka på det. Om du tror på en Gud, be. Biskop Johan sa idag att årets kristna högtider finns för att vi behöver dem, och påsken och fastan inför påsken är en. Det är spännande och kanske precis vad du och jag behöver just nu.

onsdag 6 januari 2016

Relationer som leder till utveckling

Tre vise män kommer idag, stjärntydare som letar efter den nye kungen. Den nye kungen är ett litet barn. Hur kan kung Herodes vara så rädd för honom? Hur kan vi vara så rädda för varandra? Rädsla får oss att sluta tänka eller tänka fel. Det kommer ord som inte skulle ha sagt, slag. Den andra människan tappar sitt värde när vi tappar vår trygghet. Stjärntydarna är modiga som ger sig ut på vandring och följer stjärnan. Vad ger dem modet att gå och möta det främmande? Vad ger oss modet att möta det främmande? Det är ett nytt år. Låt 2016 bli ett år med många modiga möten som leder till goda relationer, nyfikenhet och utveckling av vårt land. Och med det lilla barnet som ledstjärna.

onsdag 23 december 2015

Gud frågar efter oss. Precis som vi är

Nu ska jag göra något jag inte gör särskilt ofta. Jag ska ha en ganska personlig predikan. Jag tänkte nämligen berätta en sak för er. En berättelse om fjärde advent för sju år sedan. Då var jag nitton år. Jag hade ganska nyligen bestämt mig för att bli präst och var fortfarande rätt osäker på alltihop. Nu var det fjärde advent och snart jul. Jag gick i en annan kyrka än jag brukade göra. Vid den här tiden tänkte jag nästan hela tiden på att bli präst, om jag skulle bli präst, när och hur jag skulle bli präst. Det gjorde jag även under den här gudstjänsten. Predikan var, som jag minns det, egentligen inte särskilt bra. Två personer liksom återberättade historien om hur Maria träffar ängeln Gabriel, som säger att hon ska få barn, och att barnet ska heta Jesus. Och hur Maria bara, men det går ju faktiskt inte. Jag kan inte vara gravid. Och ängeln bara: Jo, Gud fixar det. Jag lyssnade sådär halvuppmärksamt, men när jag körde hem i det snöblandade regnet i mina föräldrars bil var det något som hade fastnat, trots att jag hade hört berättelsen så många gånger. Maria protesterade. Försökte komma med logiska argument. Det går inte. Jag kan inte. Då sa inte ängeln: Jo, du kan visst. Kom igen, tro på dig själv. Utan snarare, nej, du kan kanske inte ensam, men tillsammans med Gud kommer det att gå bra. Då sa ängeln, nej, du kan kanske faktiskt inte nu, men Gud som kommer att se till att du kan när du måste. Jag skulle ha blivit präst med eller utan den där fjärde advents-söndagen 2008, det tvivlar jag inte på. Men det var där och då jag lärde känna Maria som förebild och det var där och då jag förstod hur modig hon var som gick med att föda Guds son. Maria saknade, som vi brukar säga, förutsättningar. Hon var ung. Hon var kvinna. Hon var ogift. Hon var ensam. Det var livsfarligt att föda barn på den här tiden. Kvinnor dog. Ofta. Det var smutsigt, mörkt och om något gick fel fanns det inte mycket man kunde göra. Men poängen är inte Marias ja (faktum är att den bibeltexten vi just läste inte ens innehåller något ja, Maria hinner inte svara) utan poängen är att hon aldrig var ensam. Gud överger henne inte efter ängelns besök så att hon får klara sig bäst hon kan. Samarbetet slutar liksom inte med att Gud ber henne göra något. Det börjar där. Maria är inte redo när ängeln kommer. Så är det. Maria hinner bli redo, tillsammans med Gud. Man kan ibland säga ja först och lära sig det man behöver veta sen. I världen, i samhället, i kyrkan, är unga kvinnor bland de mest utsatta. Oftast är det inte jag. Jag har nästan alla privilegier som finns. Det vet jag. Men i världen, i samhället, i kyrkan, är det unga kvinnor som är blir kallade duktiga om de gör något bra. I världen, i samhället, i kyrkan är det unga kvinnor som lär sig att inte ta för mycket plats. Inte låta för mycket, inte synas för mycket och inte störa för mycket. Det är unga kvinnor som lär sig att deras kompetens mest är ett problem och ett hot. Det är unga kvinnor som lär sig att varje gång de lyckas är det en överraskning och varje gång de misslyckas är det en bekräftelse på vad alla redan misstänkte, att hon klarar nog faktiskt inte av det här. Hon är för ung, det får man ha förståelse för. Bara en liten flicka. I världen, samhället och kyrkan föds det barn som inte alls var planerade till föräldrar som kanske inte alls verkar ha förutsättningar att klara av det. Barn till tonåringar. Barn till flyktingar. Barn till ensamma unga kvinnor som den etablerade vuxenvärlden tittar snett på utan att veta någonting om deras bakgrund. Var inte rädd, Maria, säger ängeln. Det behövdes nog. För när hela världen har lärt en att du klarar inte sånt här, Gud kommer inte att prata med en sådan som dig, vem tror du att du är egentligen?, då behöver man en ängel som säger ”Var inte rädd. Gud är med dig.” För i världen, samhället och kyrkan dör fortfarande unga kvinnor när de föder barn eftersom deras vård inte är prioriterad. Berättelsen om Maria är en berättelse om upprättelse. Det är en berättelse om att bli tilltalad och svara. Om att Gud anförtror sitt allra viktigaste uppdrag, Jesus som ska rädda världen, till någon som ingen räknar med, och tar för självklart att hon ska klara av det. Maria är inte duktig. Maria är inte lydig. Maria är inte utan egen vilja. Och när jag säger att Maria är modig menar jag att hon är modig därför att hon låter sig bli upprättad. Därför att hon vågar ha en egen relation till Gud, som inte dikteras av de äldre männen runt omkring henne. Därför att hon vågar utmana världens, samhällets och kyrkans förväntningar på vad en hon ska göra och klara av. I kyrkan är jag ung. Det har jag varit i hela mitt liv och det kommer jag ironiskt nog att fortsätta vara ett bra tag till. Det finns så mycket jag inte har gjort. Så mycket jag inte har upplevt. Så många situationer i människors liv som är så långt från någonting i mitt eget. Så är det nu och så var det är jag var nitton år och körde hem från en fjärde advents-gudstjänst i snöblandat regn. Men Gud frågar inte efter livserfarenhet. Inte efter Marias livserfarenhet. Inte efter min livserfarenhet. Inte efter er livserfarenhet. Gud frågar inte efter våra meriter, våra betyg, våra CV:n eller våra väl genomreflekterade upplevelser av livet. Gud frågar efter oss. Precis som vi är, för att vi tillsammans med Gud ska kunna bli vad vi ska vara. Oavsett vad det är.

torsdag 3 december 2015

Andlighet är spännande

Fromhet, helighet, religiositet, själfullhet, spiritualitet och mysticism är ord som beskriver andlighet. Jag har pratat om fromhet och helighet med personer som är muslimer, kristna, ateister, hinduer och buddhister. Jag har pratat om spiritualitet, övernaturliga händelse med personer som känner på sig att saker ska hända och ser mer än vi andra ser, men inte riktigt vågat prata om det och inte vetat vad de ska tänka om det. Och så har jag pratat om och läst kristna mystiker. Andlighet är spännande! Några berättar att de anar eller vet att saker kommer att hända som ingen annan vet om och andra att de kan se på människor vad de varit med om och står mitt i. En del väljer att försöka stänga av eftersom de inte vet hur de ska hantera denna gåva. Medier har sådana gåvor. Är det andlig gåva? Måste andlighet grunda sig i en tro eller kan man vara andlig utan att tro på någon gud? En tro på Gud kan ge trygghet, ge mening med livet och känna att man har en uppgift, ge ett sammanhang där man behövs och får växa andligt tillsammans med andra. Att plötsligt märka att man har särskilda gåvor kan vara både spännande och skrämmande. I kyrkor finns själavårdare som kan vägleda om man är själv med sina tankar är det svårare som kan berätta och vägleda. Är man med i ett annat sammanhang kan man få vägledning där. Är man ensam kan det vara svårt att veta hur man ska använda sina gåvor. Alla barn och ungdomar har rätt till andlighet. I FN:s konvention om barnets rättigheter finns det fyra artiklar som handlar om andlighet. Det handlar om religionsfrihet, att alla har vi rätt att bli informerade om olika religioner och livsåskådningar och rätt att själva välja vad vi vill tro på. Religionsfriheten gäller inte bara vuxna utan även barn, 0-18 år. Det handlar om att utvecklas andligt och att omvärlden, föräldrar, skola och andra sammanhang ska uppmuntra andlig utveckling. I Sverige lever vi i ett sammanhang som är ganska sekulariserat, inte religiöst. Vi får vara religiösa och ha olika syn på livet, men det är vars och ens ensak. Vi uppmuntras sällan att berätta om vår tro och våra andliga erfarenheter. I media har intresset ökat och människor intervjuas om sina erfarenheter, så visst finns en andlig nyfikenhet. Många har stort förtroende för Svenska kyrkan och det stöd man ger till människor i kris. Många har stort förtroende för präster, imamer och andra ledare. Då talar vi om medmänskligheten, men inte om andlighet. Andliga erfarenheter, det som inte går att bevisa, som är en är svårare att ta på allvar, och att tala om. Som kristen tror jag på en den Heliga Anden, livgivaren som inspirerar mig att göra Guds goda vilja. Jag tor på under. Jag tror att vi kan få olika andliga gåvor. Är det något som vissa får eller något som alla har och som vi kan utveckla under livet? I bibeln varnas för onda andar. Vilka är det idag och hur lär man skilja den goda anden från en ond? Det finns många människor med andliga erfarenheter, som lever nu och som har levt tidigare, som skrivit ned sina upplevelser och tankar. Mystiker från olika religioner kan vara spännande att läsa om och läsa texter av. Det finns också många nyskrivna böcker i andliga frågor. Jag tycker det skulle vara spännande med en dialog om andlighet i allmänhet och vårt förhållningssätt till det som inte går att bevisa, men som vi känner i själen.