Tretton skäl varför

Jag är ny i samhället och börjar som ny på skolan jag går på. Blickarna vänds åt mitt hål och nyfikenheten ökar om vem jag är. Jag tar mig försiktigt genom korridoren och tar mig fram genom folkmassan. Öppnar mitt skåp och tar mina saker. Jag börjar snabbt ta kontakt med andra och märker hur snabbt jag får ett band till dem. Jag känner att min vänskapskrets ökar och hur tryggheten snabbt växer av att befinna mig på skolan. Jag får kontakt med personer som jag blir nära vän med och vi får snart en större relation till varandra.
Samtidigt som tryggheten ökar på skolan så kommer jag hem med till ett hem där otryggheten finns då mina föräldrar genomgår en kris med sitt gemensamma arbete. Tankarna börjar snurra men jag tänker ändå att det kommer att lösa sig.
Tiden på skolan med mina vänner seglar från att vara en trygg plats, till något som snart blir både mörk och otrygg.. Vännerna jag trodde var mina vänner börjar sakta men säkert genom att utsätta mig för både fysisk och psykisk utnyttjande och misshandel. Jag går från att vara en människa att lita på till någon som anses vara helt raka motsatsen och jag börjar genast fundera på vad jag har gjort för fel. Jag väljer att hålla tankarna och känslorna kvar inom mig i tron om att livet skall vända till det positiva igen, men istället så märker jag hur allt ändå fortsätter att bli mörkare. Ångesten och osäkerheten kring den jag är blir allt starkare och jag känner att jag behöver få prata ut om detta med någon. Jag väljer att prata med min enda riktiga vän om allt jag går igenom, men när vi väl möts så märker jag hur allt fryser mig till is och jag inget får sagt  Jag vågar helt enkelt inte berätta. Jag tänker att mina föräldrar borde vara ett enklare alternativ, men istället så blev det mycket svårare. Jag väljer att inget berätta även för dem. Som en sista utväg så tänker jag att kuratorn på skolan skulle vara den som lyssnar, men det klassiska och enda svaret man får är att allt kommer att ordna sig.
Jag inser nu att jag ingenstns har att ta vägen och att jag ständigt kommer få leva med vetskapen av att ingen bryr sig om mig. Varför ska det vara så svårt att våga prata om hur jag mår, och varför vill ingen heller förstå hur jag känner? Jag orkar inte mer, så varför ens fortsätta försöka söka hjälp jag aldrig kommer att få.

En kväll då jag är ensam hemma, sittandes på mitt rum med alla tankarna som håller mig bunden till ett mörker som jag nu till slut inte längre orkar bära. Jag vill inte längre leva så jag väljer nu att ta mitt liv, så jag fullföljer nu min handling.

Så ni som nu läser detta kommer att förstå att jag inte längre är vid liv, och ni kommer säkert börja ställa frågan varför? Hur kunde allt gå så fel? Jag hade allt, men ändå förlorade jag mig själv. Jag hade "vänner", men ändå ville ingen se mig.

Jag blev inspirerad av att skriva det här när när jag sett serien Tretton skäl varför - En orginalserie av Netflix. En serie som handlar om Hanna Baker som tar sitt liv och lämnar ifrån sig 13 inspelade band till en nära vän. Vad finns på banden och vilken sanning kommer hennes vän att finna?

Jag tänker hur viktigt det är att våga prata med varandra men också ta tiden för att lyssna på varandra. Att våga ta det första steget med att prata om hur vi mår och känner kan vara det svåraste vi kan göra, men det är då därför det är ännu viktigare att vi verkligen förstår detta, men också tar oss tiden och inte avfärdar eller förskönar det vi får höra.

Fastan - En utmaning på många plan!

Fastan inför påsken kan ge oss insikten om vad vi bör avstå från i våra liv för att kunna fylla det med en alltmer djupare relation med Gud. Våra liv är så explosivt fyllda med saker att göra, att vi knappt får tiden för att hitta oss själva i vår relation med Gud. Tiden för att slappna av och fästa blicken mot Jesus är nästan lika svår att nå som för en person som längtar efter pensionen men har många år kvar.
Fastan låter oss också få prövas i vår tro och uthållighet där fokuset på Jesus blir alltmer centrerat i våra liv. Bibeln berättar att fastan handlade om att avstå från föda, men har med tiden formats och fått en allt bredare syn. Idag har inte bara födan blivit något vi avstår från, utan även allt som rör och sker i våra liv. Att avstå från något ger mig möjligheten att välja bort något som tar stor plats i mitt liv för att ge mig en ny möjlighet att ersätta tomrummet med något som bygger upp min tro istället. Jag har valt att avstå från fika, godis samt vitt socker eftersom det dels har orsakat ett viss beroende men också för att det ofta fått mig att sakna något när jag inte har haft det tillgängligt. Så att jag valde detta var för att jag visste det skulle utmana mig ordentligt i både sug, uthållighet och tro. Jag har istället för att leva i ett konstant sötsug, vänt mitt fokus till att börja läsa/lyssna till ljudbibeln varje kväll som ett sätt för att finna kraft hos Gud. Oavsett om du väljer att avstå från fastan eller inte, så är det viktigt att inte sätta för höga mål för dig själv. Du kan också fråga dig själv: Varför vill jag delta i fastan, och vem gör jag det för? Fastan kan också på många vis vara ett bra sett för att utmana sig själv i disciplin, för att se hur trofasta och uthålliga vi kan vara i dom beslut vi tar.
Sen är vi alla bara människor som lätt kan andra riktning på våra vägar beroende på hur vi mår, och känner o.s.v. Nu med bara lite över en vecka kvar då fastan är över och påskhögtiden faller in, så får jag vara ärlig och säga att den tid som har gått har varit tuff. Inte bara för att mitt sötsug skull, utan också för att jag fått utmanats i min relation med Gud på olika saker i livet. Disciplinen har inte alltid varit på topp och hamnat i svackor har man gjort. Jag har ännu inte brutit mitt mål med att äta fika, snacks m.m, men däremot har vissa dagar varit utan bibelläsning. Istället för att känna fördömelse över det, så har jag istället hittat andra sätt att ära Gud på, som har varit upplyftande istället.
 Så att ta allvar på fastan eller inte är ett val man får göra, och det är viktigt att komma ihåg att ingen dömer dig om du misslyckas eller inte väljer att inte utföra den.

Nätporr - kan vi prata om det?

Vad händer i hjärnan hos den som konsumerar pornografi? Påverkas hälsa, attityd, relationer och sexliv? 96% av 16-åriga killar och 54% av tjejerna tittar på porr. Hjärnans belöningscentrum påverkas och det kan bli ett beroende att titta på porr. Hur påverkas deras relationer och syn på varandra? För visst påverkar det. Forskning visar att man ofta blir mindre intresserad av sin partner och det leder då till fler separationer. Det är inte något direkt vanligt samtalsämne på raster varken i skolan eller på arbetsplatser. Prästen Ulrika Stigberg och Maria Ahlin har i boken Visuell drog intervjuat ungdomar om porr. Inga ungdomar hade pratat med någon vuxen om porr, fastän det är så stor del av livet. Vuxna talar inte om porr, fastän de också tittar, och då gör inte unga det heller. Något som är en mer eller mindre viktig del av mångas liv, och ibland leder till beroende och ohälsa behöver vi prata om. Hur ska jag i morgon på vårt arbetslagsmöte uttrycka på ett bra sätt att vi behöver prata mer porr för att vara en kyrka som tar tag i frågor som berör många människor? Det är så lätt att hamna i olika diken. Antingen förlöjligar, fördömer eller försvarar vi. Och så finns det väl några som tycker att kyrkan, eller att man över huvud taget inte ska prata om sådana saker som porr, för ger man det inte plats så finns det inte. För vårat gemensammas bästa och barnens bästa tror jag att vi behöver arbeta på att hitta former för att prata om porr på ett sunt sätt, ungdomar och vuxna?

Nätet ger plats för det goda

Vi pratar nästan bara om det onda som händer runt om ring oss och som skapar rädsla och en känsla av maktlöshet. Om vi  istället berättade om alla goda initiativ som tas bland annat på nätet, facebookgrupper för att samla in kläder, möbler mm till folk som behöver, upprop för att försvara ensamkommande barns rättigheter och så vidare, skulle vi nog få en känsla av makt. Makten att förändra och göra världen till en bättre plats, särskilt för alla som inte tillhör de privilegierade idag.
Kunskap om orättvisa strukturer behöver vi prata om för att få kunskap om vad vi behöver göra för att förändra till det bättre. Men det gäller att inte stanna i det onda och låta sig påverkas för mycket av det. Vi ska i stället påverka varandra med olika möjligheter att förändra vår värld till en bra plats att leva på.

Det brinner - skapa oro eller engagemang

Det brinner i Vivalla, både bilar och Örebrobostäders kontor. Peter Springare från Örebropolisen utreder brott och skriver på facebook att det är de med utländska namn som till stor del begår brotten. Det blir stor debatt i media och han verkar vara beredd att bli politiker. Hur är det egentligen att bo i Örebro mitt bland dessa människor? Den frågan fick jag när jag var i Stockholm i helgen. Ja förra veckan var på läger med ungdomar från muslimska och kristna församlingar. Vi pratade om religiösa högtider, judiska , buddhistiska , muslimska och kristna och åt mat som förknippas med högtiderna. Vi ställde många frågor som man i vanliga fall inte ställer till varandra. Vi fastar på olika sätt, vi firar bröllop på olika sätt. Det vi har gemensamt är att alla har regler för hur vi ska leva tillsammans på bästa sätt. Personliga berättelser och mycket värme präglade samtalen. Just nu sitter  jag på Tegelbruket där läxläsningshjälp pågår vid borden bredvid. Men detta blir inga riksnyheter. Visst är det hemskt att det brinner men det är underbart engagemanget för förståelse och integration. Och det är fler som är engagerade i det sistnämnda som skapar trygghet, glädje och tillit. Detta kan vi ibland läsa om i lokaltidningar och hjälporganisationers egna tidningar, men det blir aldrig en riksnyhet. Det vi läser om på löpsedlarna skapar oro och ängslan, som skapar misstänksamhet och avstånd mellan människor. Det är fantastiskt att bo i Örebro. Det finns så mycket brinnande engagemang för att detta ska vara en bra plats att bo på.

Att förlora respekt

Jag är glad över att kunna läsa om näthatet i media just nu. Inte för att det sker men för att vi tar det på allvar. Respektlösheten och hatet finns ju i oss annars skulle det inte finnas krig, men krig brukar vi inte anse som normalt. Elaka kommentarer är helt normalt. Det har blivit helt normalt att vara respektlös mot en annan människa. Mobbingen har inga gränser och påverkar både mobbaren och den som blir utsatt hela livet. Tystnad kan tolkas som att vi tillåter detta.  Jag associerar till hur vi vår några år sedan talade om att domare måste få kunskap och därmed en attitydförändring när det gäller våldtäkt. Få män blev dömda får våldtäkt för tjejen var full eller hade kort kjol. Det var ingen idé att anmäla. Nu har rättsväsendet insett att mannen har ansvar för vad han gör även om kvinnan har kläder som inte är heltäckande. Den som blir utsatt ska inte behöva sluta lägga ut bilder och skriva saker. Den som utsätter ska bli tillrättavisad och dömd. De unga tjejer och killar som drabbas av grooming ska inte behöva vara tystade på grund av skamkänslor. Det är inte deras fel att en man lyckats lura in dem i en relation som inte är ok. Vi behöver befria dem från skammen så att de vågar berätta innan värre övergrepp begås. Idag behövs kunskap om att man har ansvar för vad man gör på nätet. Det behöver spridas erfarenheter om att det är idé att anmäla, att samhället tar dessa övergrepp mot unga, både killar och tjejer på allvar. Frågan som hela tiden gör sig påmind är vilka behov som gör att människor vill se andra människor lida. Kontroll, ilska, hämndlystnad, avundsjuka eller att se var gränsen går innan man åker fast, kan vara några orsaker. Visst kan vi bygga ett samhälle och nära jämlika relationer där vi kan må bra och känna oss tillfreds utan behov av kontroll, hämnd, avund och hitta spänning i andra saker än att vara elak mot andra!

Känslokostym

Ni vet det där uttrycket "less is more"? Jag har alltid avskytt det och istället levt efter principen att "more is more" extra allt helt enkelt!
När jag var liten så fick jag alltid höra att "måste du överreagera?" och tänkte såklart att det nog var något fel på mig. När man är barn har man ju inte riktigt något att referera till utan utgår från sina egna känslor och tankar. Om dessa känslor och tankar ständigt ifrågasätts och får folk att höja på ögonbrynen är det inte så konstigt att man börjar tro att det är något fel på dem.
Jag skrattade för högt, älskade för mycket, skrek när jag var arg och grät högt när jag var ledsen.
Totalt osvenskt.
Passade mycket bättre in med mina kompisar som hade utländskt påbrå, speciellt dom som kom från Latinamerika, där fick man skratta, skrika, gråta och älska hur högt man ville!
När jag blev lite äldre började jag undra över om det inte istället var alla andra som "underreagerade"? Varför är det så pinsamt att visa sina känslor högt? Om det inte var meningen att vi skulle gråta när vi var ledsna så hade vi väl inte fått tårkanaler?
Lika jobbigt som det var för mig att vara "för mycket" är det heller inte ok att vara "för lite".
Idag ska man våga visa framfötterna på jobbet, i skolan är det ofta muntliga presentationer som betygsbaseras lika mycket som det skriftliga och hur ska man våga säga till folk att man inte KAN prata inför hela klassen då?
Varför måste man bara vara lagom?
Vi är ju alla olika, vi har alla våran alldeles egna skräddarsydda känslokostym. Min råkar vara i storlek XXXL, men även om din är i XS så betyder ju inte det att dina känslor är mindre viktiga!
Vi uttrycker alla våra känslor olika och vi känner också olika känslor inför olika saker. Men alla känslor är lika mycket värda och lika viktigt oavsett hur starkt eller svagt de kommer till uttryck.
Så nästa gång du träffar någon som har en känslokostym som INTE ser ut som din, tänk på hur tråkigt det skulle vara om vi var likadana allihop?
För visst gillar vi olika?