Att välja Midsommar!

I år har jag inte tagit av mig strumporna än. Det har varit så kallt hittills att sandalerna ligger nerpackade fortfaranade. Nu ser jag recept på midsommarmat och dryck, glada uppklädda människor på tidningarnas omslag.  Och solen skiner. Det är dags att bestämma sig. Hur ska jag fira i år? Med vänner eller familjen? Det handlar om några timmar, som kanske regnar bort. Vad kan jag förvänta mig? En del människor firar inte alls. Tar det som en vanlig dag och blir inte besvikna. Jag gillar fest, god mat, tokiga lekar och glada människor och är van att fira midsommar med släkten ibland och med vänner ibland. Det finns risk att jag blir besviken.

Några av mina vänner lever nya liv efter en separation och funderar på hur midsommaren, ja hela sommaren, ska bli nu när ingenting är som vanligt. Någon saknar den fasta traditionen på samma plats, med samma mat, samma lekar och samma människor. Det kan också vara en befirelse att få bestämma själv. Inte bry sig om grannen som hunnit få i sig alldeles för mycket alkohol redan innan barnen dansat kring midsommarstången. Inte behöva medla mellan släktingar som lätt blir osams eller höra gnäll från någon gammal faster.  För mycket alkohol kan göra att någon av tonårstjejerna blir våldtagna mitt i festens yra.

Vemodet smyger sig på. Bakom allt det vackra finns också en sorg. En sorg över att det inte blev som vi tänkt. En sorg över att det vänder och blir mörkare igen. En sorg över alla drömmar som inte blir av, i år heller.

Njut av alla blommor, gräset och de kvittranade fåglarna. Naturen är i sitt esse! Var i ditt esse! Njuter själva eller tillsammans med den eller de du tycker om att vara tillsammans med. Utan krav som gör att duinte kan ta in det goda. Känn kärlek från den som skapat allt detta vackra omkring dig, och i dig, värmen och kärleken.

Jag skulle vilja njuta av soluppgången på midsommardagen och äta några jorgubbar innan jag somnar i gräset lycklig tillsammans med någon annan lycklig och känna att jag valt rätt.

Eva-Mari

Varför dölja sina sprickor?

"Varför dölja din sprickor, när det är sprickorna som ljuset sipprar ut igenom?"

Att visa hur jag verkligen är betyder att det blir sprickor i fasaden. Inte bara sprickor i spacklet, fel smink, utan spickor i mig själv.

 Jag har svårt att erkänna dem, vill inte visa dem. Vad är jag rädd för? Att folk inte ska tycka om mig, att jag gör bort mig. Har jag berättat för mycket om mig själv kan jag få tillbaka det sedan. Endel människor får man en närmare kontakt med när man berättar om sin sprickor, vad man gjort fel och vad man inte kan eller tvivlar på om det är rätt. De delar med sig av sitt och via kan stödja varandra. Se ljuset mellan sprickorna som lyser starkt och ger hopp.

Andra människor lyssnar, frågar mer om detaljer och sedan kan man få tillbaka fördömanden. Du tänker fel, så kan man inte göra. Inte kul! De har inte sett ljuset mellan sprickorna, delandet, den öppna tanken där man tillsammans provar sig fram vad man tänker och hur det känns. Kanske kommer man fram till något, kanske inte, men man har gett sig ut på en resa i sig själv och med någon annan.

Inspiration att skriva detta fick jag för att jag skällde på mina barn i går kväll, och det var jag spm smällde i dörrar, och sedan gnällde på min sambo som inte ställt disken diskmanskinen.Han blev sur och gick ut och gick en stund.

OCH så läste jag artikeln av Bob Hansson NU SKRIVER JAG SOM DET ÄR, tänkte på citatet, hur bra det är. Så här är det. Jag är inte bättre. Är det ok? Ser . .du ljuset?

Eva-Mari

Signaler

Signaler om hur vi mår ger vi till varandra hela tiden. Ibland har jag svårt att tolka vad andra egentligen menar. Är det en signal om att något är fel eller är hon bara trött? I Signaler berättar barn och unga som varit i utsatta för situationer för Barnombudsmannen om hur det har fått hjälp, eller inte. Det mest chckerande för barnombudsmannen är att de inte nämner socialtjänsten som en hjälp. om soc. nämns så är det för att socc. är passiv, fokuserad på de vuxna och ovilliga att lyssna. Rättsväsendet ska skydda barn men kan upplevas som långsamt, obegripligt och skrämmande. Så kan vi inte ha det!

Sverige har fått påbackning för att vi inte följer FN:s barnkonventionen. Barnombudsmannen är en statlig myndighet med uppdrag att företräda barns och ungas rättigheter utifrån FN:s konvention om barnens rättigheter. Barnombudsmannen informerar, bildar opinion och föreslår nya lagar. Ett förslag är att allt socialtjänstens arbete för att skydda barn samlas i Barntjänsten. Barntjänsten ska göras känd för barn, tillgängligt för barn och att man där har kompetens att lyssna på barn och unga.

Jag funderar på vem jag skulle ha vågat prata med?

Vad krävs för att du ska berätta om det som är jobbigt, som kanske är olagligt?

Eva-Mari

Man måste inte vara ett

Jag skriver just nu mitt examensarbete om mobbning. Jag har valt ämnet eftersom det ligger mig varmt om hjärtat och det är dessutom ständigt aktuellt. Jag har dock valt att koncentrera mig på konsekvenserna av att vara mobbad. Utifrån 6 personers enkätsvar har jag dragit slutsatsen att mobbning påverkar människor så mycket mer och på ett större plan än vad som är allmänt känt.

Jag var mobbad under större delen av grundskolan. Jag var tjock, luktade illa och hade fel kläder. I fjärde klass tröttnade mina föräldrar och tvingade skolan att agera. Det resulterade i att jag fick byta klass. Man flyttade helt enkelt på "problemet". Men jag hade turen att hamna i en väldigt bra klass med en fantastisk lärare så det var ändå en bra lösning, bättre än att inte göra något alls.

I högstadiet började det dock igen efter att jag blivit överfallen och nästan sexuellt utnyttjad(jag lyckades slå mig fri) av två av stans populäraste killar. Efter en polisanmälan blev jag totalt utstött och hatad av de flesta ungdomar i stan. Jag fick utstå mordhot och glåpord flera år efter att det hänt. Det tog hårt på mig!

Idag är jag 28 år och lycklig. Men det har kostat. Mitt självförtroende har varit så lågt att jag inte velat leva längre. Det har blivit många turer i psykvården innan jag fått hjälp. Nu har jag gått 4 år i terapi, jag har lärt mig att älska mig själv och låta andra älska mig.

Om jag inte haft min familj vet jag inte vad som hänt. De har alltid stöttat mig och kämpat för mig. Men alla har inte en familj som stöd. Alla får inte hjälp. Jag fick vänta tills jag var 24 år innan jag fick riktig hjälp att bearbeta min tid som mobbad.

Jag vill uppmana dig som läser och som kanske har upplevt eller upplever mobbning att prata om det. Det är svårt att få professionell hjälp men att ha någon att prata med kan också hjälpa. Låt det inte gå flera år, låt inte mobbningen påverka dig resten av livet. Sträck ut din hand och be om hjälp! Om ingen annan tar din hand så gör jag eller någon av mina medarbetare det. Vi finns här om du behöver prata!

Med vänliga hälsningar

Ann-Helene