Har någon sagt att du är underbar?

I en värld där nästintill allting tycks skrika yta kan det kännas skönt att landa i ord som säger annat. I musiken hittar jag mycket av trösten och vilan som fungerar som motvikt till allt det som tynger ner, ställer krav och sätter upp orimliga mål för hur man bör vara, se ut och bete sig. Eller kanske snarare hur man absolut inte får vara och  hur man ska passa sig för att se ut. Även om det på pappret låter enkelt är det svårt att inte dras med i det som i logiken kan kännas helt knasigt. När man står framför spegeln är det inte alltid lika lätt att slå bort de där rösterna, de som alltid bara tycks skrika yta. Det är i de stunderna som toner och ord kan få fungera så bra. Som orden i en av Bo Kaspers Orkesters melodi;

Har någon sagt att du är underbar? 

Och ibland kanske det känns som en lögn men jag tror på motsatsen.

/Sandra

Varför är det så svårt att berätta?

Har precis sett filmer på youtube om Amanda Todd och andra som valt att ta sitt liv på grund av att de blivit mobbade. Jag är ensam. De som var mina vänner svek mig och jag kan inte lita på någon. Alla hemska ord som sägs om mig. Att träffa andra är ett lidande. När någon säger så jag kan förstå att valet är att befria sig från lidandet.

Jag själv slog tillbaka när jag gick i lågstadiet och sedan gav sig ingen på mig igen. Men då handlade det bara om ord. Nu handlar det om bilder som sprids. För henne hjälpte det inte att hon bytte skola. De sökte upp henne, startade facebooksida. Vila i frid! Uppmanad att ta sitt liv. Hur kan man då känna att det finns en mening med livet?

I en av filmerna är det in kille som blivit tjej som beskriver sig själv som kämpande. Allt lättade då hon berättade för någon om sina upplevelser. Hon upptäckte att hon inte var ensam. Hon uppmanar alla att berätta om de ser mobbing och om de själva är mobbade, för att rädda liv. Varför är det så svårt att berätta?

/ Eva-Mari

Filmtips - Cyberbully

Såg filmen Cyberbully från 2011 för några dagar sedan. Det var en grymt bra film som jag tycker alla borde se, och kanske lära sig något?

"Words can hurt" även på nätet. .

/ Isabelle

Att ta klivet in i vuxenlivet- När är man egentligen redo?

När blir man vuxen?

Enligt EUs barnkonvention är man barn tills dess att man fyllt 18 år. Betyder det då att man helt plötsligt ska kalla sig för vuxen så fort man fyllt 18? Eller är man ungdom och hur länge får man kalla sig för ungdom?
Jag vet själv att jag som tonåring längtade efter att bli vuxen. Det verkade så mycket enklare på något sätt. Jag såg framför mig hur jag skulle ha man och barn och allt skulle vara planerat och utstakat. Nu är jag 28 år och känner mig definitivt inte vuxen. Jag har precis blivit klar med min utbildning och är på jakt efter mitt första riktiga, fasta jobb. Det är nog först nu jag känner att jag börjar nosa på vuxenlivet. Trots att jag flyttade hemifrån redan som 16-åring har jag aldrig känt att det gjort mig mer vuxen.

Många pratar om vuxenpoäng. Det är exempelvis vuxenpoäng att skaffa ICA-kort, vilket jag haft sedan jag var 16. Inte känner jag mig mer vuxen för det. Jag har vänner som har villa, vovve, volvo och barn men har ändå svårt att betrakta dem som vuxna då vi är lika gamla. Har vuxen-begreppet förlorat sin mening?
Är vi ungdomar tills vi blir gamla eller finns det en ålder då vi måste börja kalla oss för vuxna?

Denna förvirring skapar nog inte bara kaos i min hjärna utan jag tror det finns fler än jag som känner likadant.

För de som är unga idag måste det vara svårt att se upp till vuxna om man inte vet vilka som verkligen är det.
Är du vuxen? När blev du i så fall det?

Är du inte vuxen? Vad är din tanke om vuxna?

/Ann-Helene

Kroppsideal?

" I alla samhällen finns olika föreställningar, ideal, kring hur man bör se ut eller bete sig om man vill vara ”snygg” eller ”rätt”. I västvärlden är bilder av personer som man ser i reklam och media väldigt lika. Man kan lätt tro att det bara finns ett sätt att se ut som kille och ett sätt som tjej. Idealbilderna för också med sig föreställningar om hur man ska vara som kille eller tjej. Förväntningar om att man som tjej ska uppföra sig ”kvinnligt” och vara attraktiv för killar. På samma sätt förväntas killar vara ”manliga” och vara attraktiva för tjejer. Mycket av det kroppsspråk, de ansiktsuttryck och beteenden vi har för oss, är sånt vi lärt oss när vi växt upp. Därför tänker vi kanske inte så mycket på varför många tjejer sminkar sig och rakar sig under armarna, men inte så många killar. Eller varför tjejer oftare sitter med benen ihop, medan det är vanligare att killar sitter och står bredbent. " 

- Skrivet av Maria Jacobson, frilansjournalist på UMO.

Men min fråga är, varför ska man följa kroppsidealet? Alla har olika kroppstyper och olika personligheter, måste man verkligen ändra sig själv bara för att man ska "vara som alla andra"?

Det finns många olika kroppstyper och alla dom är vackra på sitt sätt. Så bry er inte om vad andra säger om era kroppar och personligheter, om du är dig själv så är de det som räknas och du ska inte låta andra trycka ner dig! 

/ Isabelle

Anonym eller inte? Rätten att välja!

Jag har under de senaste 6-7 åren bloggat väldigt mycket. Sammanlagt har jag nog haft 10 bloggar. De flesta helt anonyma. Jag har skrivit om allt ifrån träning till sex och samlevnad. När jag skrivit om min träning har jag inte känt behovet av att vara anonym. Både familj och vänner har kunnat följa mig och min kamp mot övervikten. Uppskattat av många, men långt ifrån alla. Det finns människor som ser ner på andras framgångar och tycker att det är skrytsamt att basunera ut hur väl man lyckas. Jag är stolt över att ha gått ner 30 kilo i vikt och skriver gärna om det för att hjälpa andra så jag bryr mig sällan om de där onödiga kommentarerna. Men när jag skrivit om sex och samlevnad har jag valt att göra det anonymt. Varför? Jag skäms absolut inte och talar gärna öppet om mina tankar och erfarenheter, återigen för att jag vill hjälpa andra. Men jag behöver inte att min mamma går in och läser om vad hennes lilla dotter gör eller tänker när det gäller detta ämne. Jag behöver heller inte att hela världen kan gå in och döma mig för vad jag skriver. När jag är anonym kan jag självklart bli dömd och blir det hela tiden, men det är lättare att inte ta det personligt när ingen vet vem jag är. Jag tror också att det kan vara lättare för andra att öppna sig för någon som är anonym om det är ett väldigt känsligt ämne.

På senare tid har mycket av den anonyma världen på internet försvunnit. Det blir allt vanligare att man måste logga in med sitt Facebook-konto för att kunna kommentera exempelvis Aftonbladets artiklar. Bra kan man tycka då de som kommenterar verkligen blir tvugna att stå för vad de skriver. Bra kan det också vara då alla onödiga och i vissa fall kränkande kommentarer försvinner eftersom många har svårt att stå för vad de tycker och tänker när de inte längre är anonyma. Men jag tycker att det blir ett problem. Jag har själv kommenterat mycket på bland annat Aftonbladet. Det kan vara allt ifrån matlagningsrecept till artiklar om våldtäktsdomar. Sedan det blev ett krav att man ska logga in med sitt Facebook-konto har jag dock slutat. Jag ser ingen mening med att alla mina vänner på Fb ska veta vad jag tycker och tänker, eller vad jag gör på min fritid. Jag känner mig bevakad när jag hela tiden måste gå via Facebook för att göra min åsikt hörd. Alla har vi väl skelett i garderoben, eller?

Numera finns nästan vart enda skelett uthängt med bild på Fb. Det finns inte mycket som är privat längre, men jag vill faktiskt ha rätten att få vara privat utan att behöva lämna ut min identitet. Jag tror inte att jag är ensam. Många unga upplever stor vilsenhet och frustration. Känslor de säkerligen inte vill basunera ut på Facebook, men vart ska de annars hamna när allt i slutänden är kopplat till detta Storebrors-community. Det är många som kommenterat i mina bloggar och skrivit om ämnen som för dem är mycket jobbiga. Jag har självklart hjälpt dem så gott det går utan att veta någonting om den som skrivit. Skulle det bli så att även kommentarer i bloggar inte längre får vara anonyma undrar jag vart alla vilsna själar ska vända sig. Vart ska man få svar på sina frågor som man så innerligt undrar över men som man inte vågar uttala högt?

Det som blir kvar är Flashback. Om du som läser aldrig besökt den sidan kan jag tala om att det är ett forum där man kan skriva om precis vad man vill, helt anonymt. Det är så pass anonymt att det inte ens är tillåtet att tala om vem man är när man skriver. Du behöver inte ens fylla i ett namn när du registrerar dig. Jag tycker att det är ett bra koncept, men ibland går forumdiskussionerna över gränsen för vad som är okej eller ens lagligt. Visst finns det moderatorer som tar bort inlägg som gått för långt men de är inte alltid tillräckligt snabba och det finns flera kända fall där personer farit illa av vad som skrivits på Flashback. Jag tror inte att Flashback är lösningen på ett allt mer oanonymt internet. Inte för alla.
Vi som nätvandrar vill att du som har en fråga, fundering eller behöver hjälp med något alltid ska kunna vända dig till oss och känna att du kan vara anonym. Det är viktigt! Ingen fråga är för stor eller för dum för att vi inte skulle lyssna och vi kämpar för både våran och eran rätt att få vara anonyma.

/Ann-Helene

Lyssna på kroppen?

Är förkyld och trött. Hur dålig måste man vara för att inte gå till jobbet? Vem förlorar på att jag inte går dit? Det haltar lite men sover jag och blir frisk så är på gång sen. Lyssna på kroppens signaler! Det brukar jag ju säga till andra. Nu ska jag nog säga det till mig själv. Eller hur brukar du göra?

/Eva-Mari