Hindra eller släpp din framtidstro lös!

Jag kan minnas händelser från min barndom och min tonårstid som påverkar mitt självförtroende och hur jag väljer idag. Jag minns när sjukhuskuratorn framförde att det inte var bra för mig som 13-åring att bo hos min mamma som behövde så mycket hjälp. Jag skulle inte behöva ta det ansvaret. jag minns att jag bestämde mig för att "Det här ska jag fixa!". Jag kan visst ta det ansvaret, och vill det. Ingen ska komma och säga att det inte är bra för mig eller att jag inte kan. På något sätt bestämde jag min personlighet den gången. Jag fixar och ordnar för att alla ska ha det bra. Och jag blir besviken när människor inte gör vad de sagt, tar ansvar för vad de säger. Jag har övat mig i att låta andra fixa och överse med att andra inte gör som de sagt och ändrar sig i sista minuten. Det går bra med dem som jag känner ganska bra, men när mina allra närmaste inte tar ansvar för det det har sagt blir jag upprörd, ledsen och känner mig förnedrad och tappar tillit. Då gäller det att jag intalar mig om att det är en enstaka händelse som inte alls har med mig att göra. Vad spelar det för roll om hundra år eller om en stund?
En annan händelse handlar om hur jag stod på skoldansen och ville bli uppbjuden, men inte blev det. Den upplevelsen delar jag med många. En del kanske bestämt sig för att inte dansa. Jag älskar att dansa så jag började på jazzdans och dansade sedan sakral dans. Då behöver man inte vänta på att bli uppbjuden men får dansa ändå. Jag har naturligtvis fått uppmaningen att bjuda upp själv. Men jag som kan vara så självständig i andra sammanhang blir helt matt och har inget självförtroende alls just i den situationen. När jag någon gång varit ute och dansat vågar jag  bara fråga den jag gått dit med om vi ska dansa. Ja, jag kräver att vi ska dansa, för annars får jag ju inte dansa. Jag har gjort en tidigare händelsen alldeles för viktigt. Att jag inte blev uppbjuden, vad spelar det egentligen för roll idag? För att detta inte ska påverka mig i framtiden behöver jag se att det är en enskild händelse, eller några enskilda händelser och känna att de inte har någon betydelse idag. Förnuftsmässigt sett borde jag kunna bjuda upp nästa gång jag går ut. Och det kan gå om jag släppt de gamla händelserna. Jag kan bestämma mig för att få dansa hela natten!

 Att göra sig av med gamla händelser som hindrar min framtidstro är kanske viktigare än vi tror. Att lägga hindren bakom mig och släppa framtidstron lös!

Anser du att det är bra att tävla?

Ja, jag tror, och vet genom egen erfarenhet som pingisspelare att det är bra att tävla. Jag älskar att åka till olika pingistävlingar runt om i landet för att möta och besegra nya motståndare. Vi kan se tävlan i många olika former nästan överallt. I alla tävlingar, organiserade eller inte, så handlar det om vem som är bäst och hur att bevisa det. Jag anser att tävlan är mycket viktigt och även hur att hantera den eftersom du i olika situationer livet behöver visa att du är bättre eller vet att du har rätt.

Först lär du dig att ta en förlust och hantera din ilska.

I en del fall när du tävlar kan du få en motståndare som är bättre. Det leder till att du misslyckas när du ska visa ditt bästa. Det kommer alltid att finnas personer som gör samma sak som , och gör det bättre. Hur jag önskar att jag och andra ska möta nederlag handlar om att hantera ilskan och börja fundera och analysera på vad som hände under matchen och vad som gjorde hen bättre än mig. När jag har lagt ner så mycket möda och energi i matchen för att bevisa att jag kan, och förlora inte är något alternativ så förlorar jag trots allt ibland. Det kan göra mig oerhört frustrerad. När det händer är jag verkligen glad att ha förmågan att att kontrollera och hantera ilskan som växt inom mig. Eftersom du kommer att möta situationer i livet när människor kommer att göra dig frustrerad är det ett fantastiskt tillfälle att visa dig själv att du kan hantera din ilska.

Dessutom kommer du att få en kämparanda och det är en ömtålig kunskap i livet. Överallt där du befinner dig kommer det att finnas någon som inte tycker som du. Då är det bra om du har utvecklat en kämparanda och fortsätter att utveckla den. När du har fått denna förmåga kommer du att försöka bevisa att du är bättre, vill uppnå något och det är bra. Jag började att utveckla min kämparanda på riktigt när jag började att spela pingis. Efter det har jag gjort allt för att bli bättre än min motståndare och jag fortsätter.

Naturligtvis finns det en baksida av tävlandet. Om du börjar att sätta tävlandet före roliga saker och gemenskap med andra kommer det inte att dröja länge förrän du inte är omtyckt och människor kommer att sluta träna och tävla med dig, eftersom du förstör det roliga med spelet. När jag spelade pingis i Kumla hade vi en kille som alltid skrek och slängde racketen när han förlorade sina matcher. det enda han hade i huvudet vara att vinna. det tog inte lång tid förrän det dåliga ryktet om honom spreds. Efter ett tag slutade han att spela eftersom han inte kunde se det roliga längre. Så har du alltför mycket vinnarskalle kan du döda din motivation och utan den kan du inte utveckla ditt kunnande.

Det bästa som finns är känslan av att vinna och det är obeskrivbart jämfört med andra känslor. Det är därför människor fortfarande tävlar över hela jorden. När du vinner får du den kick i kroppen som är full av energi och värme. Jag blir så avslappnad och befriad av att ha lyckats att visa både mig och alla andra vad jag är kapabel till. Ibland kan jag även bli förbluffad över att jag verkligen vann. Det händer ofta mig precis efter att jag vunnit en match. Det bästa med att vinna är att du inte behöver ha en strukturerad sport eller massor av regler. Det enda du behöver är ett mål att nå och när du nått det målet kommer du att erfara en blandad känsla av lycka, upphetsning och lättnad. Sammanfattningsvis vill jag säga att  tävlan kan vara både något bra och något dåligt, men jag anser att tävlande kan göra en människa starkare som person och det är värt att kämpa för! 

Orginaltexten var på engelska:

Do you think competition is good

Yes, i think and i know from my own experiences as a table tennis player that competition is good. I love to go to different table tennis competition around the country to meet and beat new opponents. You can find competition in loads of different forms and almost everywhere. In every competition organised or not it’s all about who’s best and how to prove it. l consider that competition is very important and also to handle it because you will run into situations in your life where you must prove that you’re better or that you have right.

First you learn how to take a defeat and handle your anger. In some cases when competing you will stand against a greater opponent which can lead to failure when proving your self better. Because there will always be a person thats doing the same thing as you, but better. How I want myself and others to take a defeat is to handle my anger and start processing and analyse what happened during the match and what made him better than me. When I have put in so much effort and energy in to the match just to prove my thing, lose is not an option for me but despite everything I do sometimes I still lose. That can make me extremely frustrated. When it happens I’m really glad that i have the ability to control and handle the anger that has built up inside of me. Because you will run into situations in life where people will make you frustrated and that’s the perfect time to show your self that you can control your anger. 

Second you will gain a fighting spirit and that’s a valuable skill in life. Everywhere you go there will always be someone who’s disagreeing with you. Then it’s very good if you have developed a fighting spirit and it’s always developing. When you have a got this ability you will try everything to prove you’re better, right or that you can achieve something, and that’s is very good. I started to developed my fighting spirit for real when i started with table tennis, because after that moment i have done everything to get better than my opponent and i still do.

Of course there is always a down side with competitions. If you start putting the competing before the funny and the friendships. It wont be long before you get unliked and people stop training and competing with you because they think you destroys the funny things in the game. When I played table tennis for Kumla we had this guy that always screamed and threw the racket when he lost his matches because the only thing he had in mind was winning. It didn't take long before roomers started to spread that contained bad thing about him. After a while he stopped playing because he didn't see the fun with it any more. So if you have a too serious competing mind you can kill your motivation and without it you can’t develop your skills.

The best thing in the world is the feeling of winning and it’s indescribable to any other feeling. That’s why people still competing all over the globe. Because when I win you get this rush in my body thats full of energy and warmth. I get so relaxed and relieved that you have managed to show both you me and everyone else what I’m capable of. In some moments I can even get stunned by the fact that i really won. That’s often happens to me just after I won a match. The best thing about winning is you don't need to have a structured sport or thousands of rules. The only thing you in need is a goal to reach and when you reach that goal you will experience a feeling of a mix between happiness, excitement and relief. 

So to wrap this all together I finish with saying competition can be something good, something bad but i think competition can make an individual stronger as a person and that´s worth fighting for.

Marcus Kempi 13TE

Älska din nästa, valet på söndag

Älska din nästa så som dig själv! Det är ett partiprogram som handlar om människovärde. Älska andra och dig själv. Vi är alla lika mycket värda. Om vi jämför detta med våra olika partiers partiprogram. Vilket ligger närmast? Så kan man fråga sig inför valet på söndag.
http://www.dn.se/livsstil/jose-mujica-det-ar-varldens-alla-andra-presidenter-som-ar-konstiga/

Din talang förändrar världen

Mina vänner har gjort något  som de nog aldrig trodde att de skulle göra. Det började med att det var en vän till dem som arbetade med en särskild doktor. De blev engagerade i vad han gjorde och tanken kläcktes att bjuda in doktorn till Sverige. En loge är inbjudare, landsting och universitet sponsrar. Nu kommer många i stan få veta om hans viktiga arbete och många av oss kommer att samla in pengar. Sjukhuset han arbetar på kan drivas med solenergi så att operationerna inte behöver avbrytas på grund av strömavbrott. Fantastiskt! . Engagemanget ledde till att de använde sina talanger, kontaktade människor och övertygade dem om att detta är något viktigt. De hade talangerna att tänka rätt, prata rätt och plötsligt har det ordnat en stor fredskonferens i stan. Jag tror inte de visste att de var så bra på detta. Dolda talanger som kom fram för att de vågade satsa.
Vilka talanger har du som du vet om och vilka anar du bara att du har. Alla har vi ju olika talanger. Det är bara om att se dem hos sig själv och andra. Uppmuntra dem hos andra och se vad som börjar hända. Vi kan förändra världen!

En större chans till livet!

Varför sätta betyg på skolungdomar, när knappt hälften av dem får jobb i våra samhällen?

Varför hänvisas till högskola för att öka sina poäng och förutsättningar till arbetsmarknaden, där utseendefixering blir det som prioriteras högst?

Vad betyder ordet erfarenhet för företagarna när man anställer kontakter/släktingar m.m istället?

Vad är det som gör mig mindre värd att satsa på än andra?

Jag blir så ledsen och arg när man hela tiden hör saker lovas, då arbetsmarknaden ska växa och arbetslösheten ska minska o.s.v, när allt egentligen vandrar åt helt fel håll. Vi har och har haft en regering  som lovat gång på gång nya saker för att förbättra för jämställdheten och arbetslösheten, men man ser aldrig något av det hända. Även om man gång på gång får se glada miner från partiledarna som säger: Nu går det framåt svenska folket!

Jag säger:
Sluta prata lögner och ta tag i det ordentligt istället!

Skyll inte heller ifrån er, utan börja ta ansvar!

Jag tycker att det är alldeles för många som får ett nej på sina jobbansökningar, p.g.a. allt från diskriminering, att vara outbildad till att känna sig underskattade och felprioriterade.
Eller varför inte bara höra kommentaren: Vi kan inte anställa, för vi har inte råd.

Vem skulle inte bli arg om du veckan senare märker att en nära släkting eller kontakt just fått samma jobb som du just sökte till. Särskilt om du vet att du själv har antingen erfarenhet, utbildningen, eller kapaciteten med dig.

Jag säger:
Borde funktionshinder i samhället ses mer som en tillgång eller talang istället för ett hinder/problem vid sökande av ett arbete.?

Borde inte alla få lika rätt till jobb oavsett vilken begränsning man har som människa?

Borde inte företagarna våga börja satsa istället för att förkasta?

Ge människor en större chans till livet istället för att beröva dem chansen till att lyckas!

19 år och ni måste tro mig

tåls att läsas flera gånger.

Jennifer Jonsson

Såhär är det:
Jag är 19 år, jag har en hud som att jag vore 1 år, men en kropp som att jag vore 80 år. Det är tyvärr ingen överdrift. Grejen är den att jag har Ehlers Danlos Syndrom. Jag gissar att få av er har hört talas om den. Det är så att EDS är en led- och bindvävssjukdom. Vet inte om ni hört talas om att bindväven sitter i HELA kroppen, alltså påverkar sjukdomen HELA kroppen. Jag har inte heller så pass mycket kollagen i kroppen som gör att min kropp hålls ihop. Muskler och leder jobbar helt för sig själva.
Många påstår att jag inte SER sjuk ut, alltså kan det vara omöjligt att sjukdomen gör mig så illa. Men om vi säger såhär: du SER inte ut att vara en idiot, alltså är det omöjligt att det inte finns någonting i din hjärna. Förstår ni?
Att ha en kronisk, osynlig sjukdom är hemskt. Att inte bli trodd av vänner, bekanta och läkare, det hemskt.
Så om jag säger att jag är trött efter att ha jobbat en dag, eller gått på stan, så kan jag lova att någon säger: men jag är också trött, varför skulle inte jag få ta en nap lika gärna som dig? Nej för att min kropp jobbar +-3 gånger så mycket som din. Jag lever med någonting som du som frisk ALDRIG kan förstå. Jag är inte slö om jag ber dig ge mig ett glas vatten om jag sitter 4 meter ifrån kranen, det handlar om att jag måste tänka på allt jag gör, och jag frågar dig för att jag hoppas att du har någon form av medkänsla.
Om vi har bestämt att träffas en dag, och jag har för ont för att gå på stan, gå på bio eller ta en fika, så är det så, och ni måste tro mig. För jag tycker inte att det är roligare att sitta hemma och äta smärtstillande istället för att träffa dig, jag lovar! Istället får du jättegärna fråga om du får komma hem till mig. Jag sitter gärna i min säng och pratar om allt. Det smittar ju liksom inte.
Och juste, om du inte äns kan uttala min diagnos, så kanske du inte har tillräckligt med info om vad sjukdomen gör med mig, så snälla, kom inte och ge mig massa förklaringar, tips och råd ang. sjukdomen. Det kanske fungerar för dig, eller din mammas mosters man som har "nått liknande" men jag har förmodligen provat. Jag har rätt stor koll på hur jag mår oså
Jag hoppas att du som läst igenom allt kan få lite mer förståelse för mig, mina vänner med EDS och med andra osynliga sjukdomar. Och som jag sagt tidigare, ni får gärna ställa frågor, eller kolla upp vad det finns för symptom och så. Tack för att du läste!

Vita lögner. Av vilket skäl och hur mår din själ?

Jag måste väl inte berätta allt för alla. Alltså drar jag till med en vit lögn för att slippa berätta. Det är bekvämt för stunden. Nästa gång man berättar måste man komma ihåg vad man "vit-lögnat" om och det kan vara svårare. Och vad gör det med själen, att inte kunna stå för den man är eller vad man gör, vilka man träffar eller vad man har för åsikt? Att inte kunna vara sann och genuin människa.

När jag använt mig av en vit lögn för att komma undan drabbas jag av skam och tänker detta var väl onödigt. Jag lider mer av konsekvensen av en vit lögn än det samtal eller den diskussion som skulle uppstå om jag sade direkt som det var. Varför ljuga om att man sålt TV när man säger upp TV-licensavtalet när man inte ska använda TV:n för att man flyttar till en som har TV-licens? Det finns ingenting man behöver skydda. Varför ljög jag om var jag träffade min vän? För att jag inte orkade förklara att det inte blev som planerat och att jag inte berättade det för att jag inte ville att du skulle veta det.
Av någon anledning framkallar vissa situatuioner att man känner sig skyldig och inte vill berätta som det är. TV-licensen försöker en del smita ifrån. Därför kanske min vände kände sig skyldig, fastän han egentligen  inte tänkte smita från något. Jag kände mig skyldig för att jag inte berättat tidiagre, men det var ju inget som behövde vara hemligt. Det blev bara fel från början och så skäms man och så vill man komma undan så fort som möjligt och inte trassla in sig. De flesta av oss känner nog ett obehag efteråt. Jag undrar om det finns de som inte känner något obehag.
När man börjar undanhålla saker för vänner, arbetskamrater och familj. Vad handlar det då om? Vad är det man inte kan stå för, skäms för? Och vad leder det till? Vad är det som gör att jag inte stå för den jag är och vad jag gör? Osäkerhet hos mig själv som leder till osäkerhet hos dem som avslöjar mina vita lögner. Det kan urarta till att jag tappar tilliten för den som dra vita lögner för mig. Vad vill hen dölja för mig. Och varför? Det lär inte fördjupa relationerna man har. Kanske det är det man vill medvetet eller omedvetet? Det handlar inte bara om skälen till att jag ljuger utan vad händer med min själ. Min själ utarmas, jag blir inte längre jag, utan suddig. Suddig för mig själv och andra. Sudda! Sudda ut mina vita lögner. Jag vill inte ha dem!