Ansvaret för ett Liv.

Jag är en av dom som har från början varit ett foster som sedan växt vidare till att bli ett barn. Jag hade själv inte planerat att det skulle bli just jag som skulle bli till, men här är jag ändå. Jag föddes inte felfri, men ser mig ändå som normal. Oavsett om jag har genomgått mycket när det gäller min uppväxt av både liv och operationer, så kan jag idag ändå bara känna hur tacksam jag är över att bara få gått gåvan att leva detta liv jag lever. Jag är född med ett handikapp, och har under livets gång även fått funktionshinder som fått min vardag att bli lite mer begränsad än vanligt. Jag lever ett fullt normalt liv som alla andra och är fullt medveten om allt som sker i min vardag. Mitt handikapp må synas lite på utsidan, och trots mina små begränsningar så lever jag helt som vanligt fast med små anpassningar som gör att jag klarar mitt liv så självständigt som möjligt. Att komma hit där jag idag nu befinner mig har inte varit en lätt resa, inte för varken mig eller mina föräldrar/familj. Det har krävts mycket tid av mina föräldrar att ta hand om mig som liten p.g.a. operationer, omsorg m.m och det har också kostat dem mycket energi att ha ett barn som mig. Inte nog med att jag har fem friska äldre syskon som blivit uppfostrade, så kom även jag till denna värld för att bringa lycka i familjen, fast jag föddes med en sjukdom istället. Att prata om att skaffa barn kan vara både underbart härligt, glädjande men också väldigt jobbigt och och bekymmersamt eftersom det är så otroligt mycket mer än att bara sätta ett barn till världen/adoptera ett barn. Att inte bara behöva ansvara för sitt egna liv utan även för barnets liv och uppfostran är något som kräver stort engagemang, intresse samt visad kärlek. Att kunna ge barnet/barnen den kärlek dom behöver men också ge dom chansen att lära sig om livet i vad som är rätt och fel/bra och dåligt. Det är viktigt att man först gör sig medveten om vad som krävs för att uppfostra ett barn, men också att man som par/familj/person verkligen reflekterar och samtalar innan handlingen sätts i kraft. Sen tror jag att det också är viktigt att man ser över sitt egna och sin partners liv och verkligen känner att man både är redo för ett barn, men också om man är kapabel till att uppfostra ett barn. Oavsett om du föder ett barn, eller adopterar ett så kräver båda delarna ett mycket stort ansvar över dig som kommande förälder att barnet får det liv han/hon förtjänar och får känna sig älskad för den han/hon är, oavsett om barnet skulle vara sjukt eller friskt. Tyvärr så sker det alltför ofta att barn som föds gör det helt oönskat, av olika anledningar som kan vara t.ex oväntad graviditet m.m. Barn som föds med sjukdomar kan även dom ses som oönskade, och anledningen där kan vara att barnets fysiska/psykiska hälsa är otillräcklig för föräldrarna/föräldern. I vissa delar av världen så sker det till och med att man både gömmer sina sjuka barn från omvärlden p.g.a. tro, skam m.m, men också att man adopterar bort sitt barn för att man inte har varken resurser eller råd att uppfostra barnet. Jag har ett liv, är älskad av både vänner och familj, men jag har också fått möjligheten att även älska mig själv för den jag är. Jag må vara född med en sjukdom och ha dom brister jag har, men jag är ändå samma människa som vem som helst, fast unik. Jag blev till i denna värld inte bara på grund av att jag själv har en tro på Gud, utan även för att mina föräldrar valde att föda och älska mig för den jag är. Dom visste att det skulle bli tufft, men valde i sin beslutsamhet att jag skulle få det liv som jag förtjänade. Ett liv i kärlek. Oavsett vilka beslut ni fattar kring att skaffa barn eller inte, så kommer livet ändå bli lika meningsfullt oavsett eftersom det inte bara handlar om att skaffa ett barn utan även kunna leva ett fullt glädjande och bra liv utan barn.

Bjud in lidandet och bli befriad

Uppdraget är att bereda väg för den som ska komma med fred. Adventstiden är en slags fasta som handlar om att se lidandet. Vad gör lidandet med oss? Från andra delar av världen ser vi små barn svälter och familjer som inte kan ordna så att deras barn får gå i skola. Här ser vi tiggare utanför affärerna som sitter med sina pappersmuggar. Vi har lidandet mitt ibland oss bland arbetskamrater och kanske i familjen. Det är tungt, så tungt att vi inte orkar bära allt lidande, så vi skjuter bort det för att orka, orka göra det goda. Bjuder vi in lidandet till oss, känner efter och kanske gråter en skvätt får vi kraften, kamplustan att envist kämpa. Kämpa för det goda och dela med sig till den som behöver. Att bjuda in lidandet handlar om att också bli befriad. Befriad till att göra gott. Det är att förbereda sig inför Julen och Jesu födelse. Här kan jag se att många barn är förebilder, som spontant vill ge, unga som engagerar sig och demonstrerar mot orättvisor. En god tradition vid sidan av julborden...

Låt dig inte stoppas!

Jag sitter just nu bredvid en grupp ungdomar som har mycket bra ideer, men inte riktigt vet hur de ska börja. Hur startar man projekt och insamlingar? Hur bildar man en förening? Finns det någon bra förening att gå med i som kan finnas som stödjer samma sak? Ja, det finns så många föreningar i vårt land, kommunala fritidsgårdar, kyrkor och samfund som kan ge stöd och vara en bas när man vill påverka saker i samhället förändra den värld vi lever i. Ibland känns det så stort och omöjligt att påverka företag och strukturer i samhället, men all förändring har ju börjat med något litet. Jag ordnade en mannekänguppvining med ekologiska kläder för 15 år sedan. Några skrattade och sade att - Det förstår du väl. Inte kommer folk att börja köpa ekologiska kläder. Och de stora kedjorna H&M och Åhlens, inte kommer de att köpa in sånt. Det blir ju för dyrt för dem. Nu 15 år senare finns det ekologiska kläder på Lindex H&M, Åhlens, Coop mfl ställen. Låt dig inte stoppas av de som säger att det är omöjligt. Bara man börjar och envist håller fast vid det man vill, tar hjälp av andra som har organiserat sig, som har kontakter och vet vart man vänder sig för att få tillstånd till olika saker. Då kan du göra skillnad inte bara för dig själv, andra människor i din närhet och även för hela världen. En kille började ju med iden om att se på datorn vilka som gick på skolan, och så blev det facebook. Och nu ska jag inte låta mig stoppas. Jag vill ha en rättvisemärkt jobbtelefon!

Rättvisemärkta mobiler för att motverka sexuellt våld

I morgon är det välgörenhetsmatch på Behrn arena och konfirmander ska samla in pengar till utsatta kvinnor på hemma och bortaplan. Det är Kvinnohuset i Örebro och Panzisjukhuset i Kongo som får dela på de insamlade pengarna. Denna vecka är också Örebroveckan för mänskliga rättigheter. På olika ställen i stan sker föreläsningar om hur mänskliga rättigheter inte har levts upp till och hur vi kan göra i stället för att mänskliga rättigheter ska bli en verklighet. Om vi kämpade envist för mänskliga rättigheter skulle inte välgörenhetsmatchen behöva finnas. Då skulle kvinnor och barn kunna röra sig fritt utan att bli utsatta för sexuellt våld.
Tillsammans kan vi ändra strukturer. Kriget i Kongo handlar inte om stammar eller religion. Det är ett krig som pågår för att gruvorna där innehåller mineraler vi har i våra mobiltelefoner. Människor slavarbetar och kvinnor, barn och hela samhällen trasas sönder för att några ska sko sig på att sälja de dyrbara mineralerna.
Vi kan kräva rättvisemärkta mobiler och laptops! Hur börjar vi?

Sport - att hjälpa någon annan - opium för folket

Du går på en match eller sitter framför TV:n och engagerar dig totalt i spelet. Det finns inte plats för någonting annat just då. Det är en möjlighet att glömma allt annat runt omkring dig. Fantastiskt skönt! Ett sätt att fly bort från vardagen med alla problem som finns att ta tag i. I fredags skulle jag sälja hockeybiljetter till en välgörenhetsmatch. Då kom det fram en man som sade: Nej tack! Jag anser att sporten är ett opium för folket så det vill jag inte stödja. Han menar att många av oss flyr in i sport då vi kunde använda tiden för att fundera på hur vår värld kan bli bättre lokalt och globalt, engagera oss för andra i vår närhet och och de långt borta. Jag förstår vad han menar. Det är lockande att försvinna in helt i något annat för att slippa engagera sig.

Hjärnforskning har visat att njutningscentrum i hjärnan aktiveras då vi hjälper någon annan, hjärnan får samma njutning som när man tar droger eller har sex eller kanske engagerar sig i en match. Vill vi må bra ska vi alltså hjälpa andra. Vill vi njuta ska vi engagera oss för vår om värld!

Gamla & Unga

Hejsan.
Efter att man jobbat inom kyrkan ett bra tag så har man träffat och pratat med folk i alla situationer man kan tänka sig. Alkoholister, uteliggare, tiggare osv. När jag har pratat med dem så har jag insett att dagens ungdomar är mycket trevligare än vad "vuxna" och äldre människor är. 

Ett exempel jag har fått av många är när de frågar om någon har pengar eller en cigarett. De unga om de inte vill eller kan ge så kommer de oftast med en kommentar liknande till "Tyvärr så har jag bara en cigarett kvar som jag gärna vill behålla" eller "Tyvärr så har jag inga lösa pengar på mig".
Medan de noterat att de äldre ger dem kommentarer som "Skaffa ett jobb", kollar snett på dem eller ignorerar dem helt och hållet.

Jag undrar då, varför är det så stor skillnad? Är det inte de äldre som uppfostrat oss i den yngre generationen? 

Tycker att det är väldigt synd att när jag hör sådant att det är de unga som sätter exempel för de äldre när det egentligen ska vara tvärt om.

Jag hoppas på att man håller det i tanken att om man inte kan eller vill så kan man i alla fall visa lite artighet och vara snäll. Tänk om rollerna skulle vara vända.

Hoppas jag satt igång en liten tankeställare.

/Isabelle

Att växa upp med en demenssjuk förälder.

När Jenny var 10 år fick hennes pappa diagnosen Alzeimers sjukdom. Idag är hon 22 år, pappa är död och hon har en del att berätta om hur hon har blivit bemött i skolan av klasskamrater, lärare och kuratorer och att vara tonåring och vara dotter till ene demenssjuk pappa glömma saker hela tiden. Jenny kom hennes pappa in på hennes rum och tjatade om att titta på text-TV 20 gånger efter varandra. Hon tappade till slut tålamodet och skrek till sin pappa att du får inte komma in på mitt rum. Men han var ju sjuk. Jenny fick dåligt samvete, kände skam och mådde dåligt. Jag träffade henne förra veckan då hon föreläste på Anhörigdagen i Örebro om hur hon klarat sig som storasyster genom åren fram till nu. Efter föreläsningen berättade hon för mig om hur hennes lärare tagit fram en tidning med en artikel som berörde henne utan att berätta det innan. Meningen var väl god men resultatet blev att hon blev mobbad i skolan. Senare berättade hon om sin situation för några skolkuratorer vilka suckade och någon tog fram en bok att läsa. Mobbingen fortsatte alltså,  av kuratorerna. Jag som är socionom blir besviken på mina kollegor. Hur kan man göra så? Antagligen bristande kunskap.Vi har så mycket att lära av varandra hela tiden oavsett utbildning och ålder. Följ Jennys på bloggen www.bortmedskammen.se