Jag längtar efter skammen

Jag gör som jag vill! Det gjorde jag igår kväll när jag cyklade på trottoaren, fast jag egentligen visste att det inte var cykelbana. Det är väl inte så noga?!Den som tycker att bussarna ska vara avgiftsfria åker på bussen utan att betala. Ett sätt att visa sin åsikt. Den student som skäller ut professorn för att professorn ska backa och godkänna en uppgift försöker hitta ett sätt att komma igenom utan att ge mer tid och energi till uppgiften. Vi hittar olika sätt att visa vad vi står för och se var gränserna går. Kanske vara man vara med och skapa nya gränser för vad som är okej. Den som blir utsatt för ett sexuellt övergrepp bli ofta hotad till tystnad. Någon annan har gått över en gräns och kränkt personen som utsätts och kräver att det ska vara okej. En som blir misshandlad och inte vågar anmäla är rädd. Vad kommer att hända om jag berättar och anmäler. Den som blivit kränkt skäms. Kan det bli värre om jag anmäler. Hotet hänger i luften. Hur har det blivit så? Föräldrar sätter regler för hur det ska vara hemma och andra regler gäller i andra hem. I vissa hem får man inte svära och ha mobilen vid matbordet då familjen sitter och äter och i andra hem äter man nästan aldrig tillsammans. I skolan är det ok ej att rita på bänken, men du skulle aldrig rita på vardagsrumsbordet hemma. Du kan slänga snus i taket på skolan, men du gör det inte i kyrkans tak. I vissa sammanhang verkar det inte finnas några regler alls, bara att den som har makt bestämmer. Vill vi verkligen ha det så? Det är skamlöshetens kultur. Man blir skrämd och skäms. Jag önskar förstås att de som blir utsatta för sexuella över grepp och misshandel vågar berätta och vågar protestera, och inte skäms utan protestera mot ett samhälle som inte kan försvara dem. Jag längtar efter skammen. Skammen som hindrar oss från att göra illa en annan människa. Skammen som gör att respekten för en annan människa hindrar mig från att bryta vissa regler.Respekten att vörda någon, en relation man är rädd om, som betyder mycket. Inte respekt av rädsla.

Vitsen är inte att bli ego, möjligen att bli altru

Aska påminner om fasta. Eller vad påminner det dig om? Nu firas askonsdagsmässa i kyrkorna och vi går in i fastan. 40 dagar innan påsk ska vi inte koncentrera oss på att festa och frossa utan arbeta på relationerna med andra människor och Gud. Vitsen är inte att gå ner i vikt, eller som Jens sa i morse, fokusera så mycket på att inte äta gott att man blir sur och tvär mot andra. Vitsen är inte att bli ego, möjligen att bli altru. Vad är är min roll i den här världen och vad kan jag göra för att förbättra livssituationen för andra i den här världen? Det kanske krävs lite tid att tänka på det. 40 dagar kan vara lagom att tänka och kanske ändra inriktning i någon del av livet, eller ska allt bara rulla på?

Välutvecklat nervsystem som merit?

Är du en person med ett välutvecklat nervsystem? Det innebär att du är extra känslig känslig för intryck av olika slag, ljud, köld, ilska, stress och hunger. Det kan vara jobbigt både för dig själv och din omgivning. Du kanske uppfattas som gnällig och överkänslig, och aldrig nöjd. Vill man anställa en sådan person? Idag är det enklare om man är stresstålig, kan sitta i öppna kontorslandskap och inte vara allergisk mot något. Då behöver ingen ta några särskilda hänsyn. Men är det bra? Att ha ett välutvecklat nervsystem borde kunna vara en särskild och eftertraktad kompetens. Det bör vara en tillgång för ett företag att någon reagerar på när det är för stressigt, för hög ljudnivå, starka lukter, för stark ventilation eller för mycket konflikter och dålig stämning. Ser fram emot att se en annons där man söker person med välutvecklat nervsystem för att göra miljön bättre för alla. Eva-Mari

En bäver har inga problem med integration och det borde vi inte heller ha!!

Vissa saker vi gör i livet är förprogrammerade. De ligger i våra gener. Vi människor har inte lika förprogrammerade gener som djuren så ve vet inte alltid hur vi ska göra saker. Vi blir lite vilse och bildar en kultur tillsammans med de närmaste och så lever vi efter den. Flyttar vi, eller flyr, och kommer till ett nytt land med en annan kultur blir vi lite vilse. Det sätt vi brukar bete oss på fungerar inte riktigt. De andra tycker att vi är konstiga. Antingen får vi förbli konstiga eller så får vi anpassa oss och lära om för att passa in i den nya kulturen. Djur däremot ha i sina gener mycket tydligare mönster för hur de ska bete sig. De gräver på samma sätt oavsett om de är i Sverige eller Frankrike. De kan integreras snabbt eftersom beteendemönstret är detsamma hos alla bävrar. Om vi ser bakom den kultur vi lever i, vår sociala status, kön, är också vi människor lika i vårt inre. Det är ingen skillnad på varifrån vi kommer. Det är bara på ytan vi är olika. Vi har utvecklats genom uppfostran av familjen och av den kultur vi råkar leva i. Det är framforskat. Alltså kan ingen rasism finnas för vi är alla lika. Detta hörde jag Mikael Kyrkiala prata om igår kväll. Väl värt att sprida.

Interreligiös berättarworkshop på Tegelbruket

Att få lyssna till andras livsberättelser är ett stort privilegium. När någon delger och bjuder på glimtar från sitt livs historia faller något på plats inom oss. Men livsberättelser kan också rycka upp svåra minnen och gömda stunder av svårmod. Därför är det viktigt att börja delgivandet med att skapa en så kallad ”Safe Space” vilket betyder trygg plats. Här får alla deltagarna tillsammans bestämma vilka regler som skall gälla för samtalet. Delandet börjar och vi sitter i par. Hela lokalen fylls av ett myller av röster. Uppgiften vi har fått är att berätta om en stund i vårt liv då våran tro eller livsåskådning har betytt något speciellt för oss. I berättelsen skall minst två färger förekomma. Efter berättelsen så är det den lyssnades uppgift att spegla och reflektera. Vad i berättelsen väckte den lyssnades tankar? Sorlet fortsätter och berättelser om barndomskyrkor blandas med djupa upplevelser av den muslimska bönen. Så olika och lika vi är varandra vi människor. Mitt i detta innerliga berättande kan jag erinra mig kyrkofaderns ord ”Semper Major” Gud är alltid större. Vid pennan: Ola Frideblad

Selfie - bara kul eller hopplöst förlorad i sig själv?

"Jag var ständigt på jakt efter den perfekta selfien och när jag insåg att jag inte kunde det ville jag bara dö. Jag förlorade mina vänner, min utbildning, min hälsa och nästan mitt liv", skriver en kille som blivit selfieberoende. Den växande trenden att ta selfies, bilder på sig själv i smartphonen, kopplas nu till mental sjukdom och narcissism av forskare. - Två av tre patienter som kommer till mig har dysmorfofobi det vill säga en form av utseendefixering eller inbillad fulhet, enligt psykiatrikern David Veal. Danny Bowman, 19 år, tappade helt kontrollen över sitt selfie-beroende. Han tillbringade 10 timmar per dag med att ta upp till 200 bilder på sig själv i sin Iphone. Folkhälsoinstitutet i Storbritannien har meddelat att beroende av sociala medier som Facebook och Twitter är en sjukdom och över 100 patienter söker vård varje år. Samtidigt är det svårt att avkopplad titta in i en kamera när någon annan ska ta en bild. De flesta av oss blir stela och inte alls nöjda med de foton som tas. Hur hänger det ihop? Visst är det kul att få en bra bild på sig själv och bästa bilden blir det när man bara leker. Jag var med på en sånt där koncept då man blir sminkad och sedan fotograferad. Det finns inget köptvång på bilderna. När man vet att man inte måste köpa bilderna kan man leka lite och bara le och leka lite modell. Plötsligt blir bilderna jättebra, och då vill man ju köpa i alla fall. Ett sådant koncept tar en eftermiddag, men hur kan man bli så fokuserad på bilden av sig själv att man tillbringar 10 timmar om dagen för att få den bästa självporträttsbilden? Vilken bild har man av sig själv om man fastnar i ett beroende av att ta bilder av sig själv? Man är världens centrum eftersom tiden och kraften går åt att fotografera sig själv. Eller? Är det då möjligt att glömma sig själv för att se en annan människa, bli kär i annan människa. Eller är man hopplöst förlorad i sig själv? Ibland skämtar vi och säger att det är I-landsproblem när man bekymrar sig över en detalj, samtidigt som man vet att människor svälter, våldtas. Varför inte ägna energin åt att förändra världen? Men vi är ofta rätt ego, vi människor. Ibland är det en överlevnadsstrategi och ibland tror jag det är en flykt för att slippa ta ansvar, ansvaret som medmänniska här på jorden.

Ta dig själv på allvar och anmäl!

Fick precis ett meddelande. Någon som söker tjej och undrar vad det kostar. Anmälde direkt! Andra gånger har jag fått frågor som jag borde ha anmält. Känner du igen dig? Det kan vara svårt att själv veta om det som hänt är ett brott. Då kan man kontakta polisen och fråga dem eller anmäla för säkerhets skull. Det är bra att anmäla till polisen ganska snabbt och att inte radera mejlet eller chatthistoriken – utan till och med tar en skärmkopia som man kan visa polisen och som de kan använda som bevis. Om du inte anmäler kanske förövaren fortsätter göra brott – mot dig eller någon annan. Om du är med om ett brott som händer just nu ska du ringa till polisen på telefonnummer 112. Vi har yttrandefrihet och det är viktigt att alla får säga vad de tycker, så skriver du att någon från skolan är tjock och ful är det förmodligen inget brott. Skriver du att någon annan är en hora kan det vara förtal, eftersom det är något man skriver för att få andra att tycka illa om någon. Skriver någon något elakt kan du på ett trevligt sätt be den personen att ta bort det. Om man skriver att någon är fet och ful flera gånger eller att någon är äcklig för att han är bög kan det vara förolämpning. Det gäller särskilt om man skriver något dumt om någons hudfärg, kön eller sexuella läggning.Skriver någon att någon annan är en hora kan det vara förtal, eftersom det är något man skriver för att få andra att tycka illa om någon. Att fotografera någon i duschen kan vara kränkande fotografering. Då behöver man inte ens lägga ut bilden på nätet för att det ska vara brottsligt. Att lägga ut bilden är också ett brott. Om man lägger ut en bild på någon som har tyckt att det var okej att man tog bilden men inte vill ha den ute på nätet kan det vara ett brott mot personuppgiftslagen. Att bombardera någon med sms när personen har sagt att de inte vill ha någon kontakt kan trakasseriet vara ett ofredande. Det gäller oavsett vad man skriver i sms:en, de behöver inte ens vara otrevliga. – Du ska aldrig acceptera att någon skriver otrevliga saker till dig"säger polisen Björn Sellström. Läs mer på polisens hemsida http://www.polisen.se/Utsatt-for-brott/Skydda-dig-mot-brott/Ha-koll-pa-livet-pa-natet/