92% av alla ungdomar får eller skapar sig jobb idag. Det finns hopp.

Många unga oroar sig för att de inte ska få jobb. Inte blir det bättre av att man i media hela tiden talar om att 25 % av alla ungdomar är arbetslösa. vad får man för hopp om framtiden då? Vilka drömmar och visioner dyker då upp i fantasin och ger styrka att kämpa vidare i skolan?

92 % av alla ungdomar får jobb, eller skapar sig jobb, idag. Man är arbetslös en tid men det finns möjligheter.

Lyssnade på Fryshusets VD, Johan Oljeqvist, idag när han talade om hur Fryshuset skapar möjligheter för unga. Det krävs att vi ger förtroende och ansvar. Genon ansvar växer man. Anders Carlberg sade till hon som blev ansvarig för musikundervisningen när hon var 22 år: Det blir bra. Vi hjälper dig att växa in i kostymen.

Idag verkar det som om många arbetsgivare förväntar sig att man ska kunna allt när man börjar. Hur ska då unga men kraft och goda ideer kunna komma in i någon verksamhet och ta ansvar? Vi behöver låta människor komma in i våra företag och organisationer och hjälpa dem att växa in i kostymen och så småning om fylla upp den med kunskap och erfarenhet.

Det betyder också att vi vuxna inte ska komma med alla lösningar, för vi har dem inte. Alla unga! Hur hittar vi bra lösningar?

Respekt av empati, inte av rädsla...

Har du någon gång varit med om att du gjort ditt allra bästa, verkligen kämpat för att det ska bli bra, och sedan får du en utskällning? Man tappar hakan, tappar talförmågan och blir jätteledsen. Sedan kanske man rycker upp sig och säger ifrån. Det kan vara ide att säga ifrån om det finns en möjlighet att den andra personen kan se och förstå vilket kraft du lagt ner och hur du har tänkt. Men om det finns en risk att kompisen, eller läraren, eller arbetsgivaren, inte alls förstår utan att du bara skunker ännu djupare i den andres ögon om du säger något. Då blir man tyst. Man biter ihop och tror kanske att det är fel på en själv.

 Långt senare kan man få svar på varför det blev som det blev. De andre kunde inte se mig och min situation på grund av sin egen rädsla, stress eller trötthet. Jag fick ett helt respektlst bemötande. Möjligheten att vara empatisk och kunna leva sig in i min situation fanns inte. Det hade egentligen inte med mig att göra, men jag var den som råkade säga, råkade komma för sent,  råkade..just idag.

Lär dig konsten att se att det inte handlar om dig. Han kanske var osams med sin bästa vän innan han kom, hon kanske inte hade sovit på hela natten, hen kanske hade en fruktansvärd huvudvärk, han kanske blivit dumpad...När man är stressad, har ont, är ledsen eller trött och besviken är det svårt att visa respekt för någon annan. Frustrationen bara kommer och man skäller ut en stackare som inte gjort särskilt mycket ont.

För det mesta drabbar det syskon, barn, partern man levertillsammans med, men ibland händer det även på jobbet och helt okända. Hemma kan man säga ifrån, men på jobbet eller i skolan är man ju i en beroendeställning sm gör att man sväljer, tar alldeles för mycket skit.

Jag tror att alla människor som mår bra visar respekt, har förmåga att ta reda på vad som hänt och därför inte behöver skälla. Har förmåga att leva sig in i den andres situation och inte vill göra den andra personen illa. Har förmåga att se vad som gör den andra personen illa och har förmåga att välja att inte göra det som gör den andra personen illa.

Vill man att en person ska ändra beteende brukar det inte gå genom att man blir arg, utan genom att man får en lugn förklaring. Börja med att ändra sitt eget beteende.

Och hur ska vi göra för att må så bra och vara så lugna så att vi inte beter oss respektlöst mot andra?
Hur kan vi bygga ett samhälle där vi inte är så stressade och trötta att vi tappar förmågan att se andra med respekt? Ett samhälle där vi mår bra och förmår visa respekt.

En lek - eller kärlek?

En blinkning eller ett skratt kan sätta igång massor av förväntningar. Det är bara en blinkning för att det är kul eller ett spontant skratt för hen mår bra. Ändå skapas en förväntan om att vi vill närmare varandra, prata mer och lära känna varandra. Kanske en romans. Fantasi och romantiska drömmar kan skapa ett pirr och en förväntan. Visst är det mysigt! Men när det inte blir som man förväntat sig. När det bara var en trevlig stund just då och inget mer, då gör besvikelsen ont. Jag önskar att jag inte hade så bra fantasi som drar iväg med mig i en massa förväntningar. Besvikelserna tar så mycket energi och tär på mitt självförtroende. Det blir inte som jag tänkte och så tror jag att det är mitt fel. Men det behöver inta alls ha med mig att göra.
Det är logiskt. Men logiken vinner inte alltid, eller ganska sällan. Jag tror vi har tre hjärnor. En logisk i huvudet, en drömmande i hjärtat och en som leds av känslor och lust i magen. Vilken ska styra mig nu? Man kan nästan bli tokig på att tänka och känna och fastna i grubbel. Då behövs goda vänner som ser mig utifrån, som kan lyssna och ge råd. Vilka signaler ska jag ta på allvar? Hur ska jag tolka signalerna? Och vilka signaler ska jag själv ge? Av allt det vi säger så säger vi bara 7 % med ord. Resten är röst och kroppsspråk. En människa som verkar vara helt fantastisk när man pratar på nätet kan bli en total besvikelse när man ses på riktigt. Vi ska vara rädda om varandra, andra och oss själva. Signalerna vi sänder som tänder och de vi får är svåra att tolka. Hur mycket allvar ligger bakom? Är det en lek? Är det kärlek? Vilka förväntningar vill du leva upp till?

Part of the ship, part of the crew

Jag och Eva-Mari satt och pratade om personer som är så vana med att bli nedtryckta av sin omgivning så att när de väl träffar nya människor så vågar de inte öppna sig och vara sig själva. Dom har blivit som Stellan Skarsgård "Bill Turner" i Pirates of the Caribbean: död mans kista. 
Bill Turner har varit på skeppet en väldigt lång tid att han har börjat bli en del av skeppet, bokstavligen.

Jag tycker personligen att som medmänniska så ska man hjälpa dem omkring sig som man har möjligheten till att hjälpa. Om man ser att någon i klassen, på jobbet o.s.v. knappt vågar svara på tilltal så ska man ge dem en möjlighet att visa Vem de egentligen är. För det mesta så känner de sig otrygga och kommer inte på vad de ska säga. Då kan man tycka "nej men vad tråkig den här personen är..", och så går man vidare. Men stanna i stället och försök få den andra personen att känna sig trygg, men hur gör man då det?
Vänta, det är viktigt. Ta inte för mycket plats, ge personen andrum och låt hen ta sin tid och känna sig trygg i din närvaro. Sedan så måste man uppmuntra personen att ta mer plats och berätta att det är okej att ta plats och att de är värda det. 

Jag hoppas att jag har öppnat några ögon med detta inlägg, och kommentera gärna med tankar m.m.
/Isabelle

Pusselfamilj - om två nära pusselbitar inte vill ses...

Vi har ju träffats, umgåtts, delat viktiga tankar och stöttat varandra när det varit jobbigt. Och nu förväntas vi inte ses. Så blir det för många när ett par separerar. Många ganska nära och betydelsefulla relationer förväntas skäras av.

Ibland skärs banden abrupt av. Det blir konstigt tomt. Ibland vill man behålla en god relation med ett barn, ett syskon, en svärförälder och någon viktig vän. Är det schysst? Schysst mot vem? vem ska bestämma vilka som får umgås? De vuxna eller barnen? Den som vill att man ska skära banden eller den som vill behålla goda relationer?

Hur ska pusslet läggas om? Man tar bort en bit och det blir ett hål eller man tar bort halva pusslet och ser vilka som passar ihop sen?
Kanske är det dumt att jämföra med ett pussel för pusselbitar är ju statisk. Det är inte vi människor. Vi förändras hela tiden. Vi älskar, vi sviker, vi förlåter, vi får insikter och utvecklas. Eller har chansen att utvecklas.

Varför skriver jag om detta? Idag är det ju inte så många som lever tillsammans hela livet så de flesta av oss kommer att hamna i separationssituationer förr eller senare. Då kan det vara bra att ha tänkt ett varv på hur jag skulle vilja att det var. Sedan kanske man inte reagerar så när man står mitt i det, men kanske kan det bli lite mer genom tänkt.

Har du fyllt 16 år har du chansen att rösta! Men varför?

Svenska kyrkan vill ta tillvara ungas röster. Därför får man rösta redan när man fyllt 16 år. Din röst kan påverka hur Svenska kyrkan styrs, vilket parti som blir i majoritet och vilka verksamheter kyrkan ska satsta på. Är det viktigt med verksamheter för barn, ungdomar, äldre, diakoni eller är det  konserter och gudstjänster som är viktigt. Vad tycker du?

"Väljer inte jag har jag redan valt att andra tar mitt val ifrån mig" - Pär Westling

Så här tycker i alla fall jag och några andra.


Inom Svenska kyrkan i Örebro finns fyra nomineringsgrupper att välja mellan och det här är deras viktigaste framtidsfråga.
Frimodig kyrka
" Vi vill att de församlingar som så önskar ska få fortsätta att styra över hela sin verksamhet. Beslut bör tas så nära den gudtjänstfirande församlingen som möjligt. Att ge kyrkfolket förtroende, att ha ett stort inflytande, tror vi är viktigt för att få en kyrka där alla, inte bara anstälda och förtroendevalda, är med och bygger församling tillsammans."

POSK - Politiskt obundna i Svenska kyrkan
"Ett ökat engagemang för medmänniskor genom diakoni."

Socialdemokraterna
"I vårt lokala valmanifest säger vi att en stadsmission och en ungdomsrådgivning ska startas i Örebro."

Örebro pastorats kyrkliga allians
"Vi vill fortsätta att utveckla mångfalden i gudstjänstlivet. Det kan vi bara göra om vi har kvar våra församlingar i pastoratet. Vi vill utveckla diakonin för att möta människors behov. Vi vill vara en kyrka nära dig."

/ Isabelle

Det är aldrig kört!

Vad som än händer så finns det en utväg. Ibland känns det inte så. Inte när man är ensam och ledsen. Jag har pratat med unga killar som känner att ingen tjej vill ha dem, barn som känner att ingen vuxen förstår, nyseparerade som känner att livet tagit slut.
Människor pratar om andra och säger att det kommer aldrig att gå bra för honom/henne. Ibland blir det så och ibland är det någon som bara har bestämt sig för att hitta en egen väg och hittat människor på vägen som kan stötta på rätt sätt så att det verkligen går bra. Det går! Den som dömer ut behöver inte ha rätt. Man ska nog bestämma sig för att de inte ska få rätt.
Man måste prova nya vägar för att finna en ny väg, börja gå på nytt. Ingen har kunnat hjälpa mig hittills, säger någon. Kanske för att hen inte vill bli hjälpt. Man måste ju kunna ta emot hjälpen också. Och det kan vara en konst. Många gånger handlar det om att tänka nytt. Det låter bra men det är inte så lätt. Det är inte så lätt att släppa det gamla, det som är vant och tryggt. Även om det inte är så bra.

Och jag är obotlig optimist för jag har sett när människor har hittat sig själva, sin egen vilja, hittat ny kraft och sett nya möjligheter. En del klarar det inte, men man vet inte vem så ge aldrig upp en enda människa, minst dig själv. Det är aldrig kört!