Vi har ju träffats, umgåtts, delat viktiga tankar och stöttat varandra när det varit jobbigt. Och nu förväntas vi inte ses. Så blir det för många när ett par separerar. Många ganska nära och betydelsefulla relationer förväntas skäras av.
Ibland skärs banden abrupt av. Det blir konstigt tomt. Ibland vill man behålla en god relation med ett barn, ett syskon, en svärförälder och någon viktig vän. Är det schysst? Schysst mot vem? vem ska bestämma vilka som får umgås? De vuxna eller barnen? Den som vill att man ska skära banden eller den som vill behålla goda relationer?
Hur ska pusslet läggas om? Man tar bort en bit och det blir ett hål eller man tar bort halva pusslet och ser vilka som passar ihop sen?
Kanske är det dumt att jämföra med ett pussel för pusselbitar är ju statisk. Det är inte vi människor. Vi förändras hela tiden. Vi älskar, vi sviker, vi förlåter, vi får insikter och utvecklas. Eller har chansen att utvecklas.
Varför skriver jag om detta? Idag är det ju inte så många som lever tillsammans hela livet så de flesta av oss kommer att hamna i separationssituationer förr eller senare. Då kan det vara bra att ha tänkt ett varv på hur jag skulle vilja att det var. Sedan kanske man inte reagerar så när man står mitt i det, men kanske kan det bli lite mer genom tänkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar