En paus från ångesten

Självskada kan vara ett sätt att släppa ut, lätta på ångesten, en paus från ångesten som tär på en sårad själ. Det kan också vara ett sätt att straffa sig själv eller ett sätt att visa att man mår dåligt. Ett rop på hjälp. Anledningarna är många. Men det är inte det jag vill uppmärksamma, utan hur vi kan bemöta detta? Medmänniska med sår i själen och på utsidan. De osynliga såren som skapar de synliga. I dagens samhälle möter vi allt oftare på de som mår så dåligt att de skadar sig själva. Självskadebeteende kan vara enda utvägen i desperation, för att inte göra något värre, för att orka eller andra anledningar. Problemet med att skära sig är att, om så bara för en stund (det är individuellt) så släpper ångesten. Likt en missbrukare som söker kicken. Söker dessa medmänniskor en paus, ett lufthål, friden. Om så bara för en liten stund. Pausa och starta om. Med tiden blir det ett beroende. Detta måste vi ha med i tankarna när vi vill hjälpa vår medmänniska. Det och änne viktigare – ett öppet sinne. Du vet inte vad som döljer sig i själen. Såret som tär. Vi möter också på fördomar som att detta skall vi inte tala om, de vill bara ha uppmärksamhet. Vi ska ignorera och inte belöna detta beteende. Det vill säga döma de som redan dömer sig själva. Såret i själen skapar mer sår på kroppen. Dömandet och ignorerandet ger medmänniskan dubbla skammen. Istället för att sätta oss ner en stund och ge av vår tid för att lätta på våran medmänniskas börda. När vi lyfter andra lyfter vi också oss själva. Vad kan du då göra för att hjälpa? Det viktigaste som jag skrivit ovan är att ta sig tid och ha ett öppet sinne. Du behöver inte förstå varför, utan bara att. För denna medmänniska är det enda utvägen. Det kan vara skrämmande. Men i detta läge döma medmänniskan förvärrar ångesten och ökar med stor sannolikhet beteendet. Bland det finaste en troende kan göra är enligt mig att be. Men att i detta läge bara säga ”jag ska be för dig” kan ses som ett avisande. i alla fall om man snabbt säger detta och går vidare. Att fråga vad den enskilda individen behöver är viktigt. Vi är alla unika och det som fungerar för en, fungerar inte för andra! Hur mycket talar vi om självskadebeteende i samhället? Det kan vara skrämmande att möta de som självskadar. Det är på något sätt inte ok. Jag anser att man bör tala mer om det. Talar man inte om det, så finns det inte. Men så är det inte, det finns. Jag anser att fler behöver upplysas för att fler ska kunna få hjälp och inte behöva skämmas. Boktips Sofia Åkerman – För att överleva: en bok om själskadebeteende, Natur & kultur (2009) Föreningen SHEDOs bok - Ibland finns det inga enkla svar (2013) Boken finns tillgänglig som PDF via SHEDO (Self Harm and Eating Disorders Organisation) Thérèse Eriksson – Möt mig som den jag är: Hur vuxna i kyrkan kan stötta unga som skadar sig själva, Libris förlag (2014) < .

Nära relationer - kan man ha rätt till det?

Dagens lunchföreläsning handlade om barns rätt till nära relationer, relationer där barnet blir lyssnat på. I min vardag möter jag barn och ungdomar som genom sitt liv saknat dessa relationer. Detta formar bilden av vuxna och till sist relationen till lärare, myndigheter och arbetsgivare. Många i Sverige växer upp med en positiv syn på auktoriteter, där barn och ungdomar uppmanas att ställa frågor till läkare och ha en god relation med lärare. Men så är det inte för alla. Många upplever en distans. Det är den här distansen som skapar en kyla och till sist aggression. Jag citerar ett samtal nu " alla lärare är rasister, de hjälper svenskar mer. jag svarar: har du påpekat detta för dina lärare? Ja, jag har bråkat så mycket med dem, jag slog till en över örat. Jag svara: tror du verkligen att du kommer få mer hjälp om du beter dig så? Lång tystnad .. Här ser vi hur obekväm ungdomen är i förhållande till auktoritet. Osäkerheten söker ett uttryck. Uttrycker blir aggression eller snarare frustration. Själen darrar inför tomrummet och söker kontakt till varje pris. Barn har rätt till nära relationer. Men hur återupprättar vi de ungdomar som aldrig givits dessa relation

Äntligen satsas på ungas psykiska hälsa?

Regeringen mörkar att 80% av hushållen kommer att förlora på budgeten, läser jag. Det vill säga att avdrag som ROT och RUT försämras och det blir högre bensinskatt. Jag undrar då vad ska dessa skattepengar användas till. Några av reformerna är: Avgiftsfri mammografi i hela landet. Avgiftsfria preventivmedel för unga upp till och med 20 år. Satsning på ungas psykiska hälsa. Höjd gräns till 23 år för avgiftsfri tandvård till unga. Sommarlovsstöd för att fler barn ska ha råd att vara med på läger och andra aktiviteter, för en härlig sommar. Höjd riksnorm i försörjningsstödet för barn. Satsning på socialtjänstens arbete med barn. Satsning på kvinnors hälsa med fokus på en jämlik hälsa, primärvården tillförs resurser för det arbetet. Avgiftsfria besök i öppenvården för alla 85+ Sänkt avgift i kulturskolan. Satsning på pedagogiska utemiljöer vid skolor, förskolor och fritids. Fler anställda på fritids. Upprustningsstöd för hyresrätter, framförallt i miljonprogramområdena, kopplat till hyresnivå och energieffektivisering. Satsning på kollektivtrafik i landsbygd. Varför är det en nackdel för mig att satsa på ungas psykiska hälsa och pedagogiska utemiljöer vid skolor och fritids? Jag kanske till och med får mer pengar i plånboken för att mina barn får gratis tandvård, äldre släktingar får gratis vård och att barn mår bra av pedagogiska utemiljöer och därför inte snor mitt cykellyse. Rubriken kunde i ställer vara Äntligen satsas på ungas psykiska hälsa.

Bor han hos er nu? Honom hade vi hemma förra året

Vårt sätt att se på familjen förändras. Idag mötte jag stadsbussen med regnbågsflaggor. Det är pridevecka och vi har en möjlighet att fundera över våra normer och värderingar kring kön, identitet, relationer och sexualitet. Ibland är det tydligt vad som förväntas och vilka normer som gäller i ett sammanhang. Det är bara att inordna sig om man vill vara med. Det gäller att ha rätt kläder, uttrycka sig på rätt sätt och och ha rätt åsikter. I några få sammanhang kan man vara precis som man är och vara välkommen. Det finns några få frizoner och de behöver vi vara rädda om. Jag tänker mig att prideveckan är just en sån frizon, där den som gömmer sin identitet i vanliga fall får möjlighet att vara sig själv, och vara stolt över det. Känner jag att jag är född med fel kön så får jag leva ut det och har chansen att träffa andra i liknande situation. Andra som inte heller passar i ni normen. Så går mina tankar till familjenormen, mamma, pappa, barn, helst två. Familjerabatter utgår från den normen. Det blir svårt redan om man har tre barn. Romantiska helger på Herrgårdar utgår från kvinna och man. Hur fungerar det att komma som två män eller två kvinnor? Många par lever med barn och gifter sig inte och gifter man sig så tar man inte samma namn. Förr tyckte man synd om oss skilsmässobarn. Idag är det väl vanligast att man är separerad. Många barn bor med en vuxen som inte är deras förälder och barn som inte är deras syskon. Det är verkligen ingen ordning alls. Och det är väl fantastiskt , att man inte är fångad i en norm utan får leva fri, fri att gå från den man inte mår bra tillsammans med och fri att hitta en ny livspartner som är ett stöd i livet och kan ge tillbaka tro på kärleken. En del hävdar att man idag separerar för lättvindigt, att man inte kämpar och arbetar på relationen. och det kanske inte alla gör, men många kämpar, alldeles för länge. Det är inte min sak att döma. Nu tänker jag på barnen. Hur upplever de sin situation? En del har det jobbigt med att behöva anpassa sig till nya "syskon" och nya vuxna som vill uppfostra dem. Andra ser att det har många vuxna som vill dem väl och det är bra för då kan man välja vem man vill prata med. Kompisen har två mammor och det är väl bra. Barn anpassar sig, måste anpassa sig, för vi väljer åt dem. Den mest befriande kommentar jag har hört på länge är om två barn på förskolan som pratar och den ena säger ungefär såhär: - Jaha, Stefan(annat namn) bor han hos er nu. Honom hade vi hemma förra året. Ett enkelt sätt att förhålla sig till att familjekonstellationerna förändras. Och det kanske inte är svårare än så.

Religioner som en resurs för fred och samexistens

Idag har vi haft interreligiös bön på stora scenen vid slottet i Örebro. Vi vill visa att religionerna kan vara en resurs för fred och samexistens. Förutom att vi bad och läste texter ur bibeln, koranen och en buddhistisk bön så läste vi uppropet Vägra hata! En mängd kyrkor och religiösa samfund i Sverige har skrivit under ett upprop mot våld och hat på grund av religiös övertygelse. Extrema giriga och maktfyllda människor finns i de flesta sammanhang. Att använda religionen som ett verktyg för att få folk med sig är ingen ny företeelse. Även Gustav Wasa gjorde så. Vi behöver visa att religionen är något annat än ett maktmedel. Om vi uppmuntrar människor att granska sina ledare och att tänka och tolka själva. Kan vi då hindra att några maktlystna människor vilseleder på grund av sin retorik och starka karisma? Älska din nästa som dig själv finns skrivet på olika sätt i de olika världsreligionerna. Det är det som är det centrala budskapet. Religionerna kan hjälpa oss att leva tillsammans på ett sätt där vi är omhändertagande om varandra och har respekt för den som tänker annorlunda. Hur ska vi som kyrkor och religiösa samfund visa detta så att det blir trovärdigt?

Vilka berättelser väljer vi om de andra?

De andra är de som inte är vi. Vi är den grupp jag tillhör. Ibland är det bara vi två och andra gånger det vi på min skola, min arbetsplats, min kyrka, och ibland kan vi innesluta Örebro eller hela Sverige i vi. Det dyker upp andra som inte tycker som vi, beter sig som vi eller inte har samma resurser som vi. Vi hör rykten om vad de gör och säger, och bildar oss en uppfattning. Så plötsligt kommer en berättelse för att någon har frågat de andra och fått en berättelse som svar. Då kan det komma en helt annan berättelse än den vi förväntat oss. En berättelse som berör och skapar förståelse. Ja, så kan det ju också vara. Många gånger är det journalister som vågar fråga, som har som sitt arbete att fråga, och lyssna ordentligt på svaret. När berättelserna krockar så ligger det hos mig att välja vilken berättelse jag ska ta till mig och tro på. Hur väljer jag då? Tänk om vi alla kunde vara lite journalister och nyfiket ta reda på vem den andre är. Vilka spännande berättelser vi skulle få höra. Berättelser som vi kan känna igen oss i och som då kan skapa gemenskap. Gemenskap som skapar ett större vi, och ett större vi kan skapa trygghet. Trygga människor jag har träffat har varit generösa, de har inte dömt andra, utan sett att vi har olika förmågor. Många gånger vill man väl men har inte förmågan eller resurserna att göra det som kanske skulle vara bäst. Kan berättelserna skapa en ödmjukhet som lär oss att inte döma?

Kära student! Fira nu - ta tag i det andra i morgon!

Jag tycker att det är fantastisk att se och gratulera glada studenter. Det lyser hopp och värme och solen skiner mellan regnskurarna. Studenten har klarat av många års skola och äntligen väntar något annat. Att ta studenten innebär att den trygga skoltiden är slut. I skolan presterar man inför prov, att vara aktiv på lektioner och i enskilda arbeten. Alla i klassen sitter i stort sett samma båt. Nu, efter studenten, faller ett tungt ansvar ner över axlarna. Friheten att bestämma själv vad som ska läggas energi på. Möjligheterna är många. Ska jag fira att jag kommer ut i arbetslöshet? Den kommentaren kan göra att jag sätter tårtan i halsen. Söka jobb som ung när det i media handlar om hur vi ska handskas med ungdomsarbetslösheten. Hur känns det? Att sova med mobilen under kudden för att vakna om det kommer ett sms om att idag behöver vi din arbetskraft är inget någon av oss längtar efter. Hoppas på jobb, men inte veta förrän i sista stund och så blir det inget jobb, och därmed ingen inkomst. Den stressen kan vem som helst bli utmattad eller utbränd av! Att få flera jobb, hemma eller utomlands och ha svårt att välja. Vad är strategiskt att göra för framtiden och vill jag? Att inte få något jobb alls, inte vilja gå i skolan mer och kanske undra vad jag kan behövas till. Möjligheterna är många, både positiva och negativa. Uppmaningen att tänka på sig själv, vad man vill och hur man ska nå till sina mål, hör jag ganska ofta. Att tänka för mycket på sig själv tror jag är en möjlighet som drabbar alltför många. Att fokusera för mycket på mig själv, mina möjligheter och misslyckande, kan göra att jag drabbas av prestationsångest. Kravet att göra bra saker, se bra ut och vara lycklig med sin utveckling. Mycket av den psykiska ohälsa vi pratar om idag kan bero på att vi snöar in oss i oss själva. Forskning visar att vi hjärnan belönar oss på samma sätt som vid orgasm när vi hjälper någon annan. Vi blir alltså lyckliga av att tänka på andra. Lycka kan vara att vara helt upptagen av någon annan människa. Lycka är att lägga energi på hur någon annan har det i min närhet eller i en annan del av världen. Jag tänker, kära student fira nu och ta tag i det andra i morgon. Världen är inte perfekt och just därför har vi alla fantastiska uppdrag som dessutom kan göra oss lyckliga.