Vitsen är inte att bli ego, möjligen att bli altru

Aska påminner om fasta. Eller vad påminner det dig om? Nu firas askonsdagsmässa i kyrkorna och vi går in i fastan. 40 dagar innan påsk ska vi inte koncentrera oss på att festa och frossa utan arbeta på relationerna med andra människor och Gud. Vitsen är inte att gå ner i vikt, eller som Jens sa i morse, fokusera så mycket på att inte äta gott att man blir sur och tvär mot andra. Vitsen är inte att bli ego, möjligen att bli altru. Vad är är min roll i den här världen och vad kan jag göra för att förbättra livssituationen för andra i den här världen? Det kanske krävs lite tid att tänka på det. 40 dagar kan vara lagom att tänka och kanske ändra inriktning i någon del av livet, eller ska allt bara rulla på?

Välutvecklat nervsystem som merit?

Är du en person med ett välutvecklat nervsystem? Det innebär att du är extra känslig känslig för intryck av olika slag, ljud, köld, ilska, stress och hunger. Det kan vara jobbigt både för dig själv och din omgivning. Du kanske uppfattas som gnällig och överkänslig, och aldrig nöjd. Vill man anställa en sådan person? Idag är det enklare om man är stresstålig, kan sitta i öppna kontorslandskap och inte vara allergisk mot något. Då behöver ingen ta några särskilda hänsyn. Men är det bra? Att ha ett välutvecklat nervsystem borde kunna vara en särskild och eftertraktad kompetens. Det bör vara en tillgång för ett företag att någon reagerar på när det är för stressigt, för hög ljudnivå, starka lukter, för stark ventilation eller för mycket konflikter och dålig stämning. Ser fram emot att se en annons där man söker person med välutvecklat nervsystem för att göra miljön bättre för alla. Eva-Mari

En bäver har inga problem med integration och det borde vi inte heller ha!!

Vissa saker vi gör i livet är förprogrammerade. De ligger i våra gener. Vi människor har inte lika förprogrammerade gener som djuren så ve vet inte alltid hur vi ska göra saker. Vi blir lite vilse och bildar en kultur tillsammans med de närmaste och så lever vi efter den. Flyttar vi, eller flyr, och kommer till ett nytt land med en annan kultur blir vi lite vilse. Det sätt vi brukar bete oss på fungerar inte riktigt. De andra tycker att vi är konstiga. Antingen får vi förbli konstiga eller så får vi anpassa oss och lära om för att passa in i den nya kulturen. Djur däremot ha i sina gener mycket tydligare mönster för hur de ska bete sig. De gräver på samma sätt oavsett om de är i Sverige eller Frankrike. De kan integreras snabbt eftersom beteendemönstret är detsamma hos alla bävrar. Om vi ser bakom den kultur vi lever i, vår sociala status, kön, är också vi människor lika i vårt inre. Det är ingen skillnad på varifrån vi kommer. Det är bara på ytan vi är olika. Vi har utvecklats genom uppfostran av familjen och av den kultur vi råkar leva i. Det är framforskat. Alltså kan ingen rasism finnas för vi är alla lika. Detta hörde jag Mikael Kyrkiala prata om igår kväll. Väl värt att sprida.

Interreligiös berättarworkshop på Tegelbruket

Att få lyssna till andras livsberättelser är ett stort privilegium. När någon delger och bjuder på glimtar från sitt livs historia faller något på plats inom oss. Men livsberättelser kan också rycka upp svåra minnen och gömda stunder av svårmod. Därför är det viktigt att börja delgivandet med att skapa en så kallad ”Safe Space” vilket betyder trygg plats. Här får alla deltagarna tillsammans bestämma vilka regler som skall gälla för samtalet. Delandet börjar och vi sitter i par. Hela lokalen fylls av ett myller av röster. Uppgiften vi har fått är att berätta om en stund i vårt liv då våran tro eller livsåskådning har betytt något speciellt för oss. I berättelsen skall minst två färger förekomma. Efter berättelsen så är det den lyssnades uppgift att spegla och reflektera. Vad i berättelsen väckte den lyssnades tankar? Sorlet fortsätter och berättelser om barndomskyrkor blandas med djupa upplevelser av den muslimska bönen. Så olika och lika vi är varandra vi människor. Mitt i detta innerliga berättande kan jag erinra mig kyrkofaderns ord ”Semper Major” Gud är alltid större. Vid pennan: Ola Frideblad

Selfie - bara kul eller hopplöst förlorad i sig själv?

"Jag var ständigt på jakt efter den perfekta selfien och när jag insåg att jag inte kunde det ville jag bara dö. Jag förlorade mina vänner, min utbildning, min hälsa och nästan mitt liv", skriver en kille som blivit selfieberoende. Den växande trenden att ta selfies, bilder på sig själv i smartphonen, kopplas nu till mental sjukdom och narcissism av forskare. - Två av tre patienter som kommer till mig har dysmorfofobi det vill säga en form av utseendefixering eller inbillad fulhet, enligt psykiatrikern David Veal. Danny Bowman, 19 år, tappade helt kontrollen över sitt selfie-beroende. Han tillbringade 10 timmar per dag med att ta upp till 200 bilder på sig själv i sin Iphone. Folkhälsoinstitutet i Storbritannien har meddelat att beroende av sociala medier som Facebook och Twitter är en sjukdom och över 100 patienter söker vård varje år. Samtidigt är det svårt att avkopplad titta in i en kamera när någon annan ska ta en bild. De flesta av oss blir stela och inte alls nöjda med de foton som tas. Hur hänger det ihop? Visst är det kul att få en bra bild på sig själv och bästa bilden blir det när man bara leker. Jag var med på en sånt där koncept då man blir sminkad och sedan fotograferad. Det finns inget köptvång på bilderna. När man vet att man inte måste köpa bilderna kan man leka lite och bara le och leka lite modell. Plötsligt blir bilderna jättebra, och då vill man ju köpa i alla fall. Ett sådant koncept tar en eftermiddag, men hur kan man bli så fokuserad på bilden av sig själv att man tillbringar 10 timmar om dagen för att få den bästa självporträttsbilden? Vilken bild har man av sig själv om man fastnar i ett beroende av att ta bilder av sig själv? Man är världens centrum eftersom tiden och kraften går åt att fotografera sig själv. Eller? Är det då möjligt att glömma sig själv för att se en annan människa, bli kär i annan människa. Eller är man hopplöst förlorad i sig själv? Ibland skämtar vi och säger att det är I-landsproblem när man bekymrar sig över en detalj, samtidigt som man vet att människor svälter, våldtas. Varför inte ägna energin åt att förändra världen? Men vi är ofta rätt ego, vi människor. Ibland är det en överlevnadsstrategi och ibland tror jag det är en flykt för att slippa ta ansvar, ansvaret som medmänniska här på jorden.

Ta dig själv på allvar och anmäl!

Fick precis ett meddelande. Någon som söker tjej och undrar vad det kostar. Anmälde direkt! Andra gånger har jag fått frågor som jag borde ha anmält. Känner du igen dig? Det kan vara svårt att själv veta om det som hänt är ett brott. Då kan man kontakta polisen och fråga dem eller anmäla för säkerhets skull. Det är bra att anmäla till polisen ganska snabbt och att inte radera mejlet eller chatthistoriken – utan till och med tar en skärmkopia som man kan visa polisen och som de kan använda som bevis. Om du inte anmäler kanske förövaren fortsätter göra brott – mot dig eller någon annan. Om du är med om ett brott som händer just nu ska du ringa till polisen på telefonnummer 112. Vi har yttrandefrihet och det är viktigt att alla får säga vad de tycker, så skriver du att någon från skolan är tjock och ful är det förmodligen inget brott. Skriver du att någon annan är en hora kan det vara förtal, eftersom det är något man skriver för att få andra att tycka illa om någon. Skriver någon något elakt kan du på ett trevligt sätt be den personen att ta bort det. Om man skriver att någon är fet och ful flera gånger eller att någon är äcklig för att han är bög kan det vara förolämpning. Det gäller särskilt om man skriver något dumt om någons hudfärg, kön eller sexuella läggning.Skriver någon att någon annan är en hora kan det vara förtal, eftersom det är något man skriver för att få andra att tycka illa om någon. Att fotografera någon i duschen kan vara kränkande fotografering. Då behöver man inte ens lägga ut bilden på nätet för att det ska vara brottsligt. Att lägga ut bilden är också ett brott. Om man lägger ut en bild på någon som har tyckt att det var okej att man tog bilden men inte vill ha den ute på nätet kan det vara ett brott mot personuppgiftslagen. Att bombardera någon med sms när personen har sagt att de inte vill ha någon kontakt kan trakasseriet vara ett ofredande. Det gäller oavsett vad man skriver i sms:en, de behöver inte ens vara otrevliga. – Du ska aldrig acceptera att någon skriver otrevliga saker till dig"säger polisen Björn Sellström. Läs mer på polisens hemsida http://www.polisen.se/Utsatt-for-brott/Skydda-dig-mot-brott/Ha-koll-pa-livet-pa-natet/

Ansvaret för ett Liv.

Jag är en av dom som har från början varit ett foster som sedan växt vidare till att bli ett barn. Jag hade själv inte planerat att det skulle bli just jag som skulle bli till, men här är jag ändå. Jag föddes inte felfri, men ser mig ändå som normal. Oavsett om jag har genomgått mycket när det gäller min uppväxt av både liv och operationer, så kan jag idag ändå bara känna hur tacksam jag är över att bara få gått gåvan att leva detta liv jag lever. Jag är född med ett handikapp, och har under livets gång även fått funktionshinder som fått min vardag att bli lite mer begränsad än vanligt. Jag lever ett fullt normalt liv som alla andra och är fullt medveten om allt som sker i min vardag. Mitt handikapp må synas lite på utsidan, och trots mina små begränsningar så lever jag helt som vanligt fast med små anpassningar som gör att jag klarar mitt liv så självständigt som möjligt. Att komma hit där jag idag nu befinner mig har inte varit en lätt resa, inte för varken mig eller mina föräldrar/familj. Det har krävts mycket tid av mina föräldrar att ta hand om mig som liten p.g.a. operationer, omsorg m.m och det har också kostat dem mycket energi att ha ett barn som mig. Inte nog med att jag har fem friska äldre syskon som blivit uppfostrade, så kom även jag till denna värld för att bringa lycka i familjen, fast jag föddes med en sjukdom istället. Att prata om att skaffa barn kan vara både underbart härligt, glädjande men också väldigt jobbigt och och bekymmersamt eftersom det är så otroligt mycket mer än att bara sätta ett barn till världen/adoptera ett barn. Att inte bara behöva ansvara för sitt egna liv utan även för barnets liv och uppfostran är något som kräver stort engagemang, intresse samt visad kärlek. Att kunna ge barnet/barnen den kärlek dom behöver men också ge dom chansen att lära sig om livet i vad som är rätt och fel/bra och dåligt. Det är viktigt att man först gör sig medveten om vad som krävs för att uppfostra ett barn, men också att man som par/familj/person verkligen reflekterar och samtalar innan handlingen sätts i kraft. Sen tror jag att det också är viktigt att man ser över sitt egna och sin partners liv och verkligen känner att man både är redo för ett barn, men också om man är kapabel till att uppfostra ett barn. Oavsett om du föder ett barn, eller adopterar ett så kräver båda delarna ett mycket stort ansvar över dig som kommande förälder att barnet får det liv han/hon förtjänar och får känna sig älskad för den han/hon är, oavsett om barnet skulle vara sjukt eller friskt. Tyvärr så sker det alltför ofta att barn som föds gör det helt oönskat, av olika anledningar som kan vara t.ex oväntad graviditet m.m. Barn som föds med sjukdomar kan även dom ses som oönskade, och anledningen där kan vara att barnets fysiska/psykiska hälsa är otillräcklig för föräldrarna/föräldern. I vissa delar av världen så sker det till och med att man både gömmer sina sjuka barn från omvärlden p.g.a. tro, skam m.m, men också att man adopterar bort sitt barn för att man inte har varken resurser eller råd att uppfostra barnet. Jag har ett liv, är älskad av både vänner och familj, men jag har också fått möjligheten att även älska mig själv för den jag är. Jag må vara född med en sjukdom och ha dom brister jag har, men jag är ändå samma människa som vem som helst, fast unik. Jag blev till i denna värld inte bara på grund av att jag själv har en tro på Gud, utan även för att mina föräldrar valde att föda och älska mig för den jag är. Dom visste att det skulle bli tufft, men valde i sin beslutsamhet att jag skulle få det liv som jag förtjänade. Ett liv i kärlek. Oavsett vilka beslut ni fattar kring att skaffa barn eller inte, så kommer livet ändå bli lika meningsfullt oavsett eftersom det inte bara handlar om att skaffa ett barn utan även kunna leva ett fullt glädjande och bra liv utan barn.