Relationer som leder till utveckling

Tre vise män kommer idag, stjärntydare som letar efter den nye kungen. Den nye kungen är ett litet barn. Hur kan kung Herodes vara så rädd för honom? Hur kan vi vara så rädda för varandra? Rädsla får oss att sluta tänka eller tänka fel. Det kommer ord som inte skulle ha sagt, slag. Den andra människan tappar sitt värde när vi tappar vår trygghet. Stjärntydarna är modiga som ger sig ut på vandring och följer stjärnan. Vad ger dem modet att gå och möta det främmande? Vad ger oss modet att möta det främmande? Det är ett nytt år. Låt 2016 bli ett år med många modiga möten som leder till goda relationer, nyfikenhet och utveckling av vårt land. Och med det lilla barnet som ledstjärna.

Gud frågar efter oss. Precis som vi är

Nu ska jag göra något jag inte gör särskilt ofta. Jag ska ha en ganska personlig predikan. Jag tänkte nämligen berätta en sak för er. En berättelse om fjärde advent för sju år sedan. Då var jag nitton år. Jag hade ganska nyligen bestämt mig för att bli präst och var fortfarande rätt osäker på alltihop. Nu var det fjärde advent och snart jul. Jag gick i en annan kyrka än jag brukade göra. Vid den här tiden tänkte jag nästan hela tiden på att bli präst, om jag skulle bli präst, när och hur jag skulle bli präst. Det gjorde jag även under den här gudstjänsten. Predikan var, som jag minns det, egentligen inte särskilt bra. Två personer liksom återberättade historien om hur Maria träffar ängeln Gabriel, som säger att hon ska få barn, och att barnet ska heta Jesus. Och hur Maria bara, men det går ju faktiskt inte. Jag kan inte vara gravid. Och ängeln bara: Jo, Gud fixar det. Jag lyssnade sådär halvuppmärksamt, men när jag körde hem i det snöblandade regnet i mina föräldrars bil var det något som hade fastnat, trots att jag hade hört berättelsen så många gånger. Maria protesterade. Försökte komma med logiska argument. Det går inte. Jag kan inte. Då sa inte ängeln: Jo, du kan visst. Kom igen, tro på dig själv. Utan snarare, nej, du kan kanske inte ensam, men tillsammans med Gud kommer det att gå bra. Då sa ängeln, nej, du kan kanske faktiskt inte nu, men Gud som kommer att se till att du kan när du måste. Jag skulle ha blivit präst med eller utan den där fjärde advents-söndagen 2008, det tvivlar jag inte på. Men det var där och då jag lärde känna Maria som förebild och det var där och då jag förstod hur modig hon var som gick med att föda Guds son. Maria saknade, som vi brukar säga, förutsättningar. Hon var ung. Hon var kvinna. Hon var ogift. Hon var ensam. Det var livsfarligt att föda barn på den här tiden. Kvinnor dog. Ofta. Det var smutsigt, mörkt och om något gick fel fanns det inte mycket man kunde göra. Men poängen är inte Marias ja (faktum är att den bibeltexten vi just läste inte ens innehåller något ja, Maria hinner inte svara) utan poängen är att hon aldrig var ensam. Gud överger henne inte efter ängelns besök så att hon får klara sig bäst hon kan. Samarbetet slutar liksom inte med att Gud ber henne göra något. Det börjar där. Maria är inte redo när ängeln kommer. Så är det. Maria hinner bli redo, tillsammans med Gud. Man kan ibland säga ja först och lära sig det man behöver veta sen. I världen, i samhället, i kyrkan, är unga kvinnor bland de mest utsatta. Oftast är det inte jag. Jag har nästan alla privilegier som finns. Det vet jag. Men i världen, i samhället, i kyrkan, är det unga kvinnor som är blir kallade duktiga om de gör något bra. I världen, i samhället, i kyrkan är det unga kvinnor som lär sig att inte ta för mycket plats. Inte låta för mycket, inte synas för mycket och inte störa för mycket. Det är unga kvinnor som lär sig att deras kompetens mest är ett problem och ett hot. Det är unga kvinnor som lär sig att varje gång de lyckas är det en överraskning och varje gång de misslyckas är det en bekräftelse på vad alla redan misstänkte, att hon klarar nog faktiskt inte av det här. Hon är för ung, det får man ha förståelse för. Bara en liten flicka. I världen, samhället och kyrkan föds det barn som inte alls var planerade till föräldrar som kanske inte alls verkar ha förutsättningar att klara av det. Barn till tonåringar. Barn till flyktingar. Barn till ensamma unga kvinnor som den etablerade vuxenvärlden tittar snett på utan att veta någonting om deras bakgrund. Var inte rädd, Maria, säger ängeln. Det behövdes nog. För när hela världen har lärt en att du klarar inte sånt här, Gud kommer inte att prata med en sådan som dig, vem tror du att du är egentligen?, då behöver man en ängel som säger ”Var inte rädd. Gud är med dig.” För i världen, samhället och kyrkan dör fortfarande unga kvinnor när de föder barn eftersom deras vård inte är prioriterad. Berättelsen om Maria är en berättelse om upprättelse. Det är en berättelse om att bli tilltalad och svara. Om att Gud anförtror sitt allra viktigaste uppdrag, Jesus som ska rädda världen, till någon som ingen räknar med, och tar för självklart att hon ska klara av det. Maria är inte duktig. Maria är inte lydig. Maria är inte utan egen vilja. Och när jag säger att Maria är modig menar jag att hon är modig därför att hon låter sig bli upprättad. Därför att hon vågar ha en egen relation till Gud, som inte dikteras av de äldre männen runt omkring henne. Därför att hon vågar utmana världens, samhällets och kyrkans förväntningar på vad en hon ska göra och klara av. I kyrkan är jag ung. Det har jag varit i hela mitt liv och det kommer jag ironiskt nog att fortsätta vara ett bra tag till. Det finns så mycket jag inte har gjort. Så mycket jag inte har upplevt. Så många situationer i människors liv som är så långt från någonting i mitt eget. Så är det nu och så var det är jag var nitton år och körde hem från en fjärde advents-gudstjänst i snöblandat regn. Men Gud frågar inte efter livserfarenhet. Inte efter Marias livserfarenhet. Inte efter min livserfarenhet. Inte efter er livserfarenhet. Gud frågar inte efter våra meriter, våra betyg, våra CV:n eller våra väl genomreflekterade upplevelser av livet. Gud frågar efter oss. Precis som vi är, för att vi tillsammans med Gud ska kunna bli vad vi ska vara. Oavsett vad det är.

Andlighet är spännande

Fromhet, helighet, religiositet, själfullhet, spiritualitet och mysticism är ord som beskriver andlighet. Jag har pratat om fromhet och helighet med personer som är muslimer, kristna, ateister, hinduer och buddhister. Jag har pratat om spiritualitet, övernaturliga händelse med personer som känner på sig att saker ska hända och ser mer än vi andra ser, men inte riktigt vågat prata om det och inte vetat vad de ska tänka om det. Och så har jag pratat om och läst kristna mystiker. Andlighet är spännande! Några berättar att de anar eller vet att saker kommer att hända som ingen annan vet om och andra att de kan se på människor vad de varit med om och står mitt i. En del väljer att försöka stänga av eftersom de inte vet hur de ska hantera denna gåva. Medier har sådana gåvor. Är det andlig gåva? Måste andlighet grunda sig i en tro eller kan man vara andlig utan att tro på någon gud? En tro på Gud kan ge trygghet, ge mening med livet och känna att man har en uppgift, ge ett sammanhang där man behövs och får växa andligt tillsammans med andra. Att plötsligt märka att man har särskilda gåvor kan vara både spännande och skrämmande. I kyrkor finns själavårdare som kan vägleda om man är själv med sina tankar är det svårare som kan berätta och vägleda. Är man med i ett annat sammanhang kan man få vägledning där. Är man ensam kan det vara svårt att veta hur man ska använda sina gåvor. Alla barn och ungdomar har rätt till andlighet. I FN:s konvention om barnets rättigheter finns det fyra artiklar som handlar om andlighet. Det handlar om religionsfrihet, att alla har vi rätt att bli informerade om olika religioner och livsåskådningar och rätt att själva välja vad vi vill tro på. Religionsfriheten gäller inte bara vuxna utan även barn, 0-18 år. Det handlar om att utvecklas andligt och att omvärlden, föräldrar, skola och andra sammanhang ska uppmuntra andlig utveckling. I Sverige lever vi i ett sammanhang som är ganska sekulariserat, inte religiöst. Vi får vara religiösa och ha olika syn på livet, men det är vars och ens ensak. Vi uppmuntras sällan att berätta om vår tro och våra andliga erfarenheter. I media har intresset ökat och människor intervjuas om sina erfarenheter, så visst finns en andlig nyfikenhet. Många har stort förtroende för Svenska kyrkan och det stöd man ger till människor i kris. Många har stort förtroende för präster, imamer och andra ledare. Då talar vi om medmänskligheten, men inte om andlighet. Andliga erfarenheter, det som inte går att bevisa, som är en är svårare att ta på allvar, och att tala om. Som kristen tror jag på en den Heliga Anden, livgivaren som inspirerar mig att göra Guds goda vilja. Jag tor på under. Jag tror att vi kan få olika andliga gåvor. Är det något som vissa får eller något som alla har och som vi kan utveckla under livet? I bibeln varnas för onda andar. Vilka är det idag och hur lär man skilja den goda anden från en ond? Det finns många människor med andliga erfarenheter, som lever nu och som har levt tidigare, som skrivit ned sina upplevelser och tankar. Mystiker från olika religioner kan vara spännande att läsa om och läsa texter av. Det finns också många nyskrivna böcker i andliga frågor. Jag tycker det skulle vara spännande med en dialog om andlighet i allmänhet och vårt förhållningssätt till det som inte går att bevisa, men som vi känner i själen.

Varför är laktosfri mat ett problem?

Att få samma möjligheter som alla andra, och att kunna njuta som alla andra är något vi önskar mest i samhället. Mjölkbaserade rätter kan lätt göras på laktosfria produkter. Och antalet av mjölkbaserade rätter kan också kombineras med flertal mjölkfria rätter. Likaså gäller dom glutenfria alternativen. Varför ska det vara så svårt att skapa en laktos, mjölkfri eller flera glutenfria rätter, när det redan finns vetenskapligt bevisat att vi bör vara försiktiga med intaget av gluten och laktos, d.v.s. mjölksockret.? Det är ju lätt att göra det, så varför ska det vara så svårt! Man hör ofta kommentarerna att det är för svårt, det smakar för annorlunda, och det är för dyrt och påkostat eftersom man skyller på att det är så få som önskar dessa typer av rätter. Skapa fler rätter som förblir laktosfria, glutenfria och mjölkfria i grunden så att fler får möjligheten att kunna välja precis den rätt man vill ha. Laktosfria rätter smakar inte mer annorlunda än någon annan, och är heller inte vårare att skapa. Människor utan allergier kan äta från alla dessa rätter vilket gör att urvalet av antalet rätter blir detsamma om innan menyn blev utformad, fast bara mer anpassat för allas behov och önskemål. Vi ser nått snyggt som någon annan har på sig, och vi blir genast sugna på att vilja ha samma plagg. Att se någon äta en chokladbit, får mig att bli sugen på att köpa en. Vi påverkas av varandras val och handlingar, och lätt gärna i samma spår eftersom man ser njutningen, och tacksamheten i personen har. Att äta mat på valfritt ställe utan att behöva tänka på allergier, och andra begränsningar man har, är något vi alla önskar kunna leva i. Att äta ute men aldrig kunna få en valmöjlighet av att kunna äta vadsomhelst på menyn är något som gör mig väldigt besviken. Laktosintolerans är mer en överkänslighet än en allergi, men precis som mjölk och glutenfria alternativ så borde man även kunna utforma fler rätter av den laktosfria sorten. Alla dessa tre symptom är något som tas på alldeles för lite allvar i våra restauranger och caféer. Antingen finns inga alternativa maträtter eller fikabröd, så rekommenderas man annat som man inte ens vill ha eller kan kombineras så bra med det man har beställt, vilket jag ser som ett kraftigt problem. Mina chanser att gå ut med vänner på en restaurang minskar radikalt eftersom antalet val av restauranger och caféer minskar p.g.a. dess begränsade utbud. Visst finns det mediciner och andra preparat för att förbättra sina möjligheter att kunna äta det man vill ha, men det har aldrig sina fulla garantier att det fungerar fullt ut. Dessutom är det inget hälsosamt val att leva med mediciner. Vi laktos och glutenallergiker blir inte färre, snarare fler, så låt det kosta och börja handla! Är du någon som hör till nån av dessa kategorier? Hur tänker du? Skriv och kommentera.

Unga ger äldre möjlighet att ge

Ungdomarna går runt och skramlar med sina bössor, hockeypubliken är givmild. Vi samlar till Örebros kommande stadsmission. Hemlösheten ökar, och även bland unga. Ensamkommande barn behöver trygghet och sysselsättning. Världen är orättvis. Vi har det bra och vi har nu en möjlighet att dela med oss av våra ekonomiska resurser, vår tid och vårt engagemang. Just nu ger vi andra möjlighet att hjälpa. Vi sitter och tömmer bössor, räknar kontanter och pengar som kommit in via swish och Isettle. Publiken ger pengar, konfirmanderna och de unga ledarna ger av sin tid. Några av oss är på jobbet och ger av vår särskilda kompetens för at detta ska fungera. Tillsammans gör vi skillnad med våra olika resurser. Det är kul för vi får en särskild gemenskap när vi gör det här tillsammans, säger en av de unga ledarna. Så bra det blir när vi alla gör det vi är bra på,

En paus från ångesten

Självskada kan vara ett sätt att släppa ut, lätta på ångesten, en paus från ångesten som tär på en sårad själ. Det kan också vara ett sätt att straffa sig själv eller ett sätt att visa att man mår dåligt. Ett rop på hjälp. Anledningarna är många. Men det är inte det jag vill uppmärksamma, utan hur vi kan bemöta detta? Medmänniska med sår i själen och på utsidan. De osynliga såren som skapar de synliga. I dagens samhälle möter vi allt oftare på de som mår så dåligt att de skadar sig själva. Självskadebeteende kan vara enda utvägen i desperation, för att inte göra något värre, för att orka eller andra anledningar. Problemet med att skära sig är att, om så bara för en stund (det är individuellt) så släpper ångesten. Likt en missbrukare som söker kicken. Söker dessa medmänniskor en paus, ett lufthål, friden. Om så bara för en liten stund. Pausa och starta om. Med tiden blir det ett beroende. Detta måste vi ha med i tankarna när vi vill hjälpa vår medmänniska. Det och änne viktigare – ett öppet sinne. Du vet inte vad som döljer sig i själen. Såret som tär. Vi möter också på fördomar som att detta skall vi inte tala om, de vill bara ha uppmärksamhet. Vi ska ignorera och inte belöna detta beteende. Det vill säga döma de som redan dömer sig själva. Såret i själen skapar mer sår på kroppen. Dömandet och ignorerandet ger medmänniskan dubbla skammen. Istället för att sätta oss ner en stund och ge av vår tid för att lätta på våran medmänniskas börda. När vi lyfter andra lyfter vi också oss själva. Vad kan du då göra för att hjälpa? Det viktigaste som jag skrivit ovan är att ta sig tid och ha ett öppet sinne. Du behöver inte förstå varför, utan bara att. För denna medmänniska är det enda utvägen. Det kan vara skrämmande. Men i detta läge döma medmänniskan förvärrar ångesten och ökar med stor sannolikhet beteendet. Bland det finaste en troende kan göra är enligt mig att be. Men att i detta läge bara säga ”jag ska be för dig” kan ses som ett avisande. i alla fall om man snabbt säger detta och går vidare. Att fråga vad den enskilda individen behöver är viktigt. Vi är alla unika och det som fungerar för en, fungerar inte för andra! Hur mycket talar vi om självskadebeteende i samhället? Det kan vara skrämmande att möta de som självskadar. Det är på något sätt inte ok. Jag anser att man bör tala mer om det. Talar man inte om det, så finns det inte. Men så är det inte, det finns. Jag anser att fler behöver upplysas för att fler ska kunna få hjälp och inte behöva skämmas. Boktips Sofia Åkerman – För att överleva: en bok om själskadebeteende, Natur & kultur (2009) Föreningen SHEDOs bok - Ibland finns det inga enkla svar (2013) Boken finns tillgänglig som PDF via SHEDO (Self Harm and Eating Disorders Organisation) Thérèse Eriksson – Möt mig som den jag är: Hur vuxna i kyrkan kan stötta unga som skadar sig själva, Libris förlag (2014) < .

Nära relationer - kan man ha rätt till det?

Dagens lunchföreläsning handlade om barns rätt till nära relationer, relationer där barnet blir lyssnat på. I min vardag möter jag barn och ungdomar som genom sitt liv saknat dessa relationer. Detta formar bilden av vuxna och till sist relationen till lärare, myndigheter och arbetsgivare. Många i Sverige växer upp med en positiv syn på auktoriteter, där barn och ungdomar uppmanas att ställa frågor till läkare och ha en god relation med lärare. Men så är det inte för alla. Många upplever en distans. Det är den här distansen som skapar en kyla och till sist aggression. Jag citerar ett samtal nu " alla lärare är rasister, de hjälper svenskar mer. jag svarar: har du påpekat detta för dina lärare? Ja, jag har bråkat så mycket med dem, jag slog till en över örat. Jag svara: tror du verkligen att du kommer få mer hjälp om du beter dig så? Lång tystnad .. Här ser vi hur obekväm ungdomen är i förhållande till auktoritet. Osäkerheten söker ett uttryck. Uttrycker blir aggression eller snarare frustration. Själen darrar inför tomrummet och söker kontakt till varje pris. Barn har rätt till nära relationer. Men hur återupprättar vi de ungdomar som aldrig givits dessa relation